Jag vill ligga med min kollega, är gift

Jag tycker att det är intressant att höra om din upplevelse Maria!

Till er andra: För min egen del vet jag med mig att JAG inte kommer kunna leva med det om jag går över gränsen. OCH att det skulle såra min man otroligt om det kom fram, eller påverka honom genom mitt annars dåliga samvete om han ej fick veta nåt. Jag har ÖNSKAT att jag skulle kunna göra det, inte ha dåligt samvete och leva vidare men landat i att nej, det går inte.

Till (Känner Samma): Som det är nu så klarar vi absolut av att vara vänner. Vi trivs båda i varandras sällskap och ingen har ju försökt med något fysiskt alls och det har ändå gått ett år. Så jag tror faktiskt att ddt här kommer funka. Det är klart att det nog alltid kommer finnas NÅT i bakgrunden, men så länge vi håller oss på rätt sida och inte sätter oss i någon situation där det äventyras så känner jag mig lugn med det.

Till er andra: För min egen del vet jag med mig att JAG inte kommer kunna leva med det om jag går över gränsen. OCH att det skulle såra min man otroligt om det kom fram, eller påverka honom genom mitt annars dåliga samvete om han ej fick veta nåt. Jag har ÖNSKAT att jag skulle kunna göra det, inte ha dåligt samvete och leva vidare men landat i att nej, det går inte.

Måste bara svar Herr Orolig man, eller amatörpsykolog. 

Vi har en trådstartare som efterfrågar lite hjälp, tankar, om det hänt någon där ute (som känt likadant) och hon efterfrågar inte vissa svar. 

Jag försöker svara utifrån det perspektiv som jag haft på en liknande upplevelse, jag säger inte att det är moraliskt rätt, men jag talar om vad som hände och hur jag kände. 

Låt oss hålla oss till hennes frågeställning och dilemma. 

Dina sista påstående om jag älskar min man, om det bara är det livet, ekonomin så kan jag svara dig så här:

- Jag tjänar väldigt bra med pengar på mitt yrke. Ungefär dubbelt så mycket som min man som även han är höginkomsttagare, men vi är inte ihop pga pengar ellelr boende. 
- Jag tror mig veta om jag älskar honom eller inte. Nu råkar jag veta att jag älskar honom, men jag vet också att passionen som vi hade efter 5 år eller 20 år, aldrig går att jämföra med förälskelsens tid i början då behovet att sömn eller mat totalt överskyggades av vara klistrade på varandra. 
- Jag känner många som glidit ifrån sin partner med tiden, framförallt när barnen börjar flyga ut då man slutat intressera sig för allt runt omkring eller andra människor. Vi har aldrig förnekat för varandra om vi sett en snygg man eller kvinna för varandra. 
- Vi hade bra sex innan, vi har ännu bättre sex nu. 
- Dessutom är vi varandras bästa vänner vilket är viktigt, sex kan du inte ha 23 timmar per dygn. 

Nog om mig, nu håller vi oss till TS, som står inför sitt livs val, vilken riktning det än går. Oavsett vad du kommer fram till, kommer något i dig lida lite grann framöver. 

Sen en frågeställning att reflektera över:

- Psykisk otrohet är inte det lika illa som fysisk?
- Sex är ändå bara sex, en drivkraft som nästan alla människor har. Jag blev inte en annan människa, en annan mamma eller annat fru bara för att jag delade det med en annan man. Kanske lite lugnare i själen.

Måste bara svar Herr Orolig man, eller amatörpsykolog. 

Vi har en trådstartare som efterfrågar lite hjälp, tankar, om det hänt någon där ute (som känt likadant) och hon efterfrågar inte vissa svar. 

Jag försöker svara utifrån det perspektiv som jag haft på en liknande upplevelse, jag säger inte att det är moraliskt rätt, men jag talar om vad som hände och hur jag kände. 

Låt oss hålla oss till hennes frågeställning och dilemma. 

Dina sista påstående om jag älskar min man, om det bara är det livet, ekonomin så kan jag svara dig så här:

- Jag tjänar väldigt bra med pengar på mitt yrke. Ungefär dubbelt så mycket som min man som även han är höginkomsttagare, men vi är inte ihop pga pengar ellelr boende. 
- Jag tror mig veta om jag älskar honom eller inte. Nu råkar jag veta att jag älskar honom, men jag vet också att passionen som vi hade efter 5 år eller 20 år, aldrig går att jämföra med förälskelsens tid i början då behovet att sömn eller mat totalt överskyggades av vara klistrade på varandra. 
- Jag känner många som glidit ifrån sin partner med tiden, framförallt när barnen börjar flyga ut då man slutat intressera sig för allt runt omkring eller andra människor. Vi har aldrig förnekat för varandra om vi sett en snygg man eller kvinna för varandra. 
- Vi hade bra sex innan, vi har ännu bättre sex nu. 
- Dessutom är vi varandras bästa vänner vilket är viktigt, sex kan du inte ha 23 timmar per dygn. 

Nog om mig, nu håller vi oss till TS, som står inför sitt livs val, vilken riktning det än går. Oavsett vad du kommer fram till, kommer något i dig lida lite grann framöver. 

Sen en frågeställning att reflektera över:

- Psykisk otrohet är inte det lika illa som fysisk?
- Sex är ändå bara sex, en drivkraft som nästan alla människor har. Jag blev inte en annan människa, en annan mamma eller annat fru bara för att jag delade det med en annan man. Kanske lite lugnare i själen.

Vem är du som anser dig ha rätt att fördöma en annan människa?
Vare sig Maria, TS eller någon annan har sagt något som tyder på att de skulle skita i alla andra och bara tänka på sig själva.
Tvärtom har ju båda vittant om sin kärlek till sin fasta partner!

Du som flera här kan inte skilja på sak och person, och väljer att bemöta TS, Maria, mig och andra som att vi skulle ha varit otrogen mot dig. 

Jag tycker det är intressant att resonera runt såväl Marias berättelse som TS frågor och funderingar, och därav följer min fråga till dig och andra: 
Rent faktabaserat, vad är det som är så himla dramatiskt med att ens partner har en tillfällig sexuell upplevelse med någon annan? 
Alltså om allt annat är lika, t ex att vår ömsesidiga kärlek till varandra är opåverkad? Eller att kärleken kanske tom är starkare?

Om min fru har en sexuell upplevelse med en annan och jag aldrig får reda på det: Vad är då rent faktabaserat de negativa konsekvenserna?

Tycker synd om din man som slösat bort sitt liv på en egoistisk liten människa som dig. 
Hur kan du ens inbilla dig att du skulle veta något om vad hennes man tycker om henne, om deras liv och om deras kärlek?
Det är ju faktiskt fullt möjligt att han tycker lika som jag, alltså att han inte vill veta om hon har varit otrogen eller ej!

Jag vet inte vem du är, vad du gör, hur du lever eller med vem du lever, men jag har ett råd till dig, i all välmening.
Sök. Professionell. Hjälp. 
...och gör det nu, för de sunkiga åsikter du ger uttryck för är inte normala. 

Om ditt liv nu är så fantastiskt med din ovetande man som du säger, säg då sanningen till din man.
Om han är så storsint som du antyder så går han med på öppet förhållande och så kan han hitta en älskarinna han också ....om du nu KANSKE går med på det
...men nåt säger mig att det skulle du aldrig våga.....  

- Jag känner många som glidit ifrån sin partner med tiden, framförallt när barnen börjar flyga ut då man slutat intressera sig för allt runt omkring eller andra människor. Vi har aldrig förnekat för varandra om vi sett en snygg man eller kvinna för varandra. 
Absolut sant....och vill man då göra det rätta så skiljer man sig och startar fas 2 i sitt liv, eller har ett öppet förhållande.
Men det är väl som sagt inte riktigt din melodi. 

Puss på dig också.

// Amatörpsykologen (Leg Ph.D.)