Pope Joan II skrev 2019-04-03 20:35:41 följande:
Jag har inte skrivit att det är så himla dramatiskt. Det är det du som skriver. Jag har skrivit att jag tycker att jag har rätt till korrekt information att utgå från när jag fattar mina beslut rörande min relation.
Rent faktabaserat så händer förstås inget om jag inte känner till otroheten, precis som det rent faktabaserat inte heller händer något om jag inte vet om att min man spottar i min mat, lurar mig på pengar, slår min hund när jag inte är hemma eller på andra subtila och oupptäckta sätt beter sig oärligt. Det går förstås emot vårt avtal, bryter vår överenskommelse och är ett ohederligt och svekfullt beteende men det vet ju jag inte om. Jag saknar det faktabaserade underlaget i ärendet och äter därför maten med spottet i, märker inte att jag blivit av med pengar, förstår inte vad min hund som saknar verbalt språk försöker förmedla och så vidare - det vill säga, jag kan helt enkelt inte fatta riktiga beslut för jag saknar hela bilden, det fattas väsentliga bitar av underlaget för att göra det. Jag tror nämligen att min man är den han utgett sig för att vara vilket han nu dessvärre inte är.
Det du på något sätt förefaller ha fått för dig är att det vanliga är att otrogna människors känslomässiga investeringar i den stadigvarande relationen fungerar på samma sätt som när de inte var otrogna. Det är naturligtvis inte det vanliga. Människor som, likt ts, bara vill vara otrogna men som ännu inte varit det är trots det väldigt ockuperade av vad de genomgår. De, ni, Maria och många fler kan givetvis intala sig att intet är annorlunda på hemmaplan - i alla fall inte på något negativt sätt men det är mycket sällan sant. Det är därför ännu inte fullbordad otrohet ofta väcker många frågor i förhållandet, till och med i fall där det inte handlar om en svartsjuk partner.
När någon i en dittills monogam relation beter sig illojalt märks det. Marias man har kanske haft hetare sex med Maria, som kanske plockat upp nya sängtricks, men han har garanterat också fått mer av en känslomässig distans från hennes sida - i alla fall medan förälskelsefasen tog alla sina förutbestämda danssteg.
Och om - i många fall när - otroheten ändå på något sätt kommer fram medför det förstås en enorm tillitsförlust. För många är just det, att tilliten blir så saboterad, en långt mycket mer dramatisk historia än att könsdelar träffats. Även om det senare också rent faktabaserat för många kan upplevas som otrevligt under något man trott var en monogam relation.
Fel av mig. Ditt sätt att uttrycka dig har gett mig uppfattningen att du verkar uppleva det himla dramatiskt. Min uppfattning förstärks också ytterligare efter ditt senaste inlägg.
Både du och jag känner mycket väl till att man aldrig kan räkna med att ha 100% korrekt och fullständig information.
Jag förstår inte och kan inte relatera till dina jämförelser med att utöva fysiskt våld mot din hund och andra exempel du väljer. I mina ögon medför alla dina exempel någon form av faktiska konsekvenser.
Medan en okänd otrohet inte behöver innebära några som helst konsekvenser.
Det avtal som du anser att du och din man har ingått och de löften som du anser att ni har givit varandra, om detta skrev jag utförligt i mitt tidigare inlägg. Min slutsats är att man medvetet väljer att ljuga för sig själv.
Vad menar du inte skulle vara riktigt i mitt tidigare inlägg?
Ang det känslomässiga; hur kan du veta hur vanligt eller ovanligt det är att det fungerar lika? De utomäktenskapliga relationer som inte blir avslöjade vet vi ju inget om. Enligt mig är det naturligtvis fullt möjligt att det för många fungerar på samma sätt som när de inte varit otrogna.
Bl a mot bakgrund att de flesta (alla?) undersökningar visar att otrohet inte är särskilt ovanligt men att de flesta äktenskap ändå varar över tid. Alltså håller jag för sannolikt att många otroheter inte blir avslöjade och många människor och många förhållanden klarar att på ett bra sätt fortsätta även efter en otrohet. Vi känner alla till de dåliga exemplen medan de bra exemplen självfallet förblir okända.
Vare sig du eller jag kan med säkerhet veta hur sällan eller ofta är sant att allt fungerar lika på hemmaplan.
Jag tror att det du kallar ännu inte fullbordad otrohet är mycket vanligt förekommande, det är nog högst sannolikt att det förekommer åtminstone någon gång under majoriteten av alla långvariga förhållanden. I de allra flesta fall självfallet utan partnerns kännedom. Min slutsats är därför att det relativt sällan väcker många frågor i förhållanden.
I de fall otrohet blir känd så kan din slutsats vara riktig att det har märkts. Men i alla de fall där det aldrig uppdagas så är det självfallet mer troligt att det alls inte har märkts.
Om det har lett till hetare sex med ordinarie partner, vilket nog är rätt så vanligt, så finns tusen olika förklaringar till det.
Jag är absolut säker på att du har fel när du förutsätter att det garanterat har lett till mer av känslomässig distans.
Att man känner en tillfällig förälskelse för en annan person måste inte alls innebära några negativa känslomässiga följder i relation till sin ordinarie partner.
Jag och många med mig kan vittna om den raka motsatsen!
När otrohet kommer fram kan det absolut leda till följder som du säger.
Men jag är övertygad att du ha fel i din uppfattning om hur vanligt det är att det avslöjas. Att otrohet förekommer är inte ovanligt sett över tid. Följaktligen är det få, eller åtminstone långt ifrån alla, som blir uppdagade.
Det finns trots allt också många exempel på förhållanden som på ett utomordentligt sätt, och med djupare ömsesidig kärlek, har kunnat gå vidare efter en uppdagad otrohet.
Det finns nästan lite av att du själv slår huvudet på spiken i: "Något man trott var en monogam relation".
Det anknyter ganska tydligt till det jag har sagt att om man avkräver någon ett löfte och bokstavligen väljer tror på ett evigt trohetslöfte så har man medvetet valt att ljuga för sig själv.
Mot bakgrund av all historia och all kunskap om världens alla olika löften, inklusive gudstro, visar det att man valt att medvetet ljuga för sig själv.
