Bf September 2019

Ja känner inte för någonting. Allting är jobbigt när jag mår såhär. Så stundtals är det som att man tappar lusten till livet. Ja. Fast jag vet att det är övergående och därför kämpar jag på. Det tar enormt på psyket med hyperemesis men ser ändå ljuset där framme. Men fan vad det tär! :( Känner sig handikappad.

Förstår att det påfrestar. Har du någon att ventilera med när det är som tyngst? Jag känner ju inte dig, men tappad livslust kan ju vara tecken på depression, som bör fångas i tid. Extra viktigt nu under graviditeten tänker jag.

Har du inte fått något utskrivet för hyperemesis? Jag har också fått det diagnosticerat var tillochmed inne på gynakuten för några dagar sedan. Har fått tre kombinationsläkemedel för det. Och då är det mycket bättre med både trötthet och illamående. 

Ni som gjort cellprov i tidig graviditet, hur länge hade ni eventuella bruna flytningar då? Jag gjorde cellprov i torsdags (just pga tidigare bruna flytningar), blödde lite som väntat, och har idag, 3 dagar senare, fortfarande bruna flytningar.

Har fått lergigan comp & primperan, käkar också postafen. Inget tar bort det här :/

Jag har fått primperan, lergigan comp och vitamin B6 funkade först för mig när dom la på vitaminet. Pyroxidin eller nåt heter det. Tar iallafall bort kräkningarna men inte illamåendet det får jag leva med. Men får nu i mig lite mat om dagarna. Har redan gått ner 7 kg sedan graviditeten började och jag vägde inte så jätte mycket från början heller.

Hej. Är gravid i vecka 10. Kan inte slappna av. Var gravid förra året och såg ett tickande hjärta på KUB i vecka 12. I vecka 19 när vi skulle på RUL så visade det sig att barnet dött strax efter vecka 12. Jag gick alltså 6 veckor utan att kroppen sa ifrån. Hade alla tecken kvar. Samtidigt fick jag besked om att jag hade cellförändringar som behövdes tas bort och min man blev dålig. Vi har också sen tidigare 2 barn (8 och 10 år) som tog det hela väldigt hårt. Har även varit med om en ofostrig graviditet som avslutades med skrapning. Så nu har jag svårt att vara glad och njuta. Är så rädd och har ångest att det ska hända igen och min man får också ångest när jag försöker prata om det. :( Är extremt trött och är illamående nästan hela tiden (utan att kräkas). Är så ledsen och känner mig ibland så ensam då jag inte vill ge min man ångest genom att prata om det. Har pratat med en psykolog kändes dock inte så mycket bättre när jag gick därifrån. Har fått tid för KUB i vecka 13 och extra ultraljud i vecka 16. Har ändå svårt att slappna av. Utöver detta har jag nyligen bytt jobb (provanställd) och är stressad över hur det kommer tas på jobbet när jag berättar :(

Så hemskt, förstår att du är orolig. Har själv haft många missfall och ett MA men kan inte tänka mig hur tufft det måste vara att få veta så sent som rul.

Hoppas innerligt att det går bra för er nu!

Kan du tänka dig ge psykologsamtalen fler chanser? Kanske var det svårt att känna att det hjälpte ifall du inte gått flera gånger? Kanske kan du och din partner gå tillsammans så det hjälper er båda?

Om du ändå inte vill fortsätta hos psykologen så att prata ut med nära vän/familj? Tänker att det måste bli mycket värre att sitta själv med alla tankar och känslor och också kännas mer ensamt.

Skickar massa styrka! Kram!

Provat ondansetron?

För mig hjälpte primperan endast när jag fick det intravenöst och samtidigt dropp. Men ondansetron hjälpte iallf mot kräkningarna.

Oj, mena att citera dig. Men med det jag skrivit ovan.