frökenfia skrev 2019-08-15 20:39:34 följande:
Liten uppdatering för er som vill fortsätta läsa min tråd och hjälpa mig med stöd och motivation.
Känslorna jag hade innan sommaren är dessvärre kvar. Jag kan inte undvika kollegan då vi jobbar nära varandra varje dag. Drömmarna på nätterna om honom fortsätter och mitt dagdrömmeri börjar ta fart igen. Jag försöker verkligen strida emot mina känslor, för jag älskar ju min man och skulle bli förtvivlad om han hade såhär starka känslor för någon annan än mig. Har så dåligt samvete och börjar känna en fruktansvärd ångest med svårighet att andas, känns som jag ska svimma, är trött hela tiden för jag bara går o grubblar. Vad ska jag ta mig till? Vågar inte berätta för någon om vad jag känner. Detta plågar mig för jag vet att det är fel men kan inte ändra på det. Vill berätta för kollegan men ändå inte, vågar inte, vad ska det leda till, inget bra antar jag. Söker råd från någon som vill hjälpa mig. Onödiga kommentarer som bara trycker ner mig ber jag er undvika att skriva. Jag mår på riktigt inte bra.
Stackare. Jag kan verkligen relatera till det du skriver. Jag är i en liknande situation men tror ändå inte att jag mår lika dåligt och att jag fortfarande klarar att ha en viss distans till det. Det kan nog vara så att jag är lite äldre och mer desillusionerad än du ;) Men det känns inte roligare för det.
Jag tror att enda sättet för dig att komma ur det här är att säga något till kollegan. Att försöka glömma går ju inte när ni ses på dagarna. Att byta jobb är inte så enkelt som många vill få det att låta. Att undra och försöka tolka signaler leder ju heller ingen vart. Även om allt i hans kroppsspråk och beteende skulle tyda på intresse, vet du inte om han vill göra verklighet av det. Och vill han göra verklighet av det så vet han inte om du vill. Och vem ska ta första steget? Osv osv.
Någon skrev att om han verkligen vore intresserad så skulle han ha tagit ett initiativ. Fast det är inte säkert. Jag kan ju titta på mig själv. Jag är så intresserad att jag nästan går sönder, men jag gör ingenting drastiskt ändå. Jag törs ju inte under rådande omständigheter. Det kan givetvis vara likadant för honom. Skulle han riskera att blotta sina känslor, stöka till sitt privatliv och göra det besvärligt för mig? Skulle det vara ?lättare? för honom eftersom han är man? Nä, det tror jag inte. Så det är väl absolut tänkbart att han är intresserad fast han inte gör något.
I min egen situation tänker jag, att om det här fortsätter som det gör och inte blir mindre plågsamt, så kommer jag att bli tvungen att säga något till honom. Jag är inte där än, men kanske du är det i och med att du mår så dåligt. Försök att tänka rationellt, att ni är vuxna människor som vill varandra väl. Jag är säker på att han varken skulle ta illa upp eller genera dig på något sätt om du berättade att du har känslor för honom och inte vet vad du ska göra. Om det visar sig att det är ömsesidigt kan ni ju prata om det (befriande va?). Om det är så att dina känslor inte är besvarade så kommer din förälskelse att rinna av dig i ett nafs. Tro mig. Då kommer din man att kännas helt okej igen tills du ev inser att du ändå vill skilja dig eller hittar någon annan att fokusera känslorna på.
Jag VET att det är lättare sagt än gjort. Men det finns nog inget annat sätt. Skriv något om du inte vill ta det öga mot öga.
Eller har du någon annan kollega som du kan anförtro dig åt, och som kan reka lite, vara nån typ av länk mellan er? I så fall kanske du kan testa det.
Förstår att det känns hopplöst och önskar att jag kunde hjälpa dig bättre.
