Är gifta kollegan intresserad?

[quote=79883332][quote-nick]Tool T skrev 2019-09-06 17:58:22 följande:[/quote-nick][/quote]

Nej jag har inte vågat säga någonting

Men att ha känslor för någon och att flörta kan väl visa sig på olika sätt? För mig är flörtande när man är oblyg och framåt, ger kommentarer på utseende osv. Medan känslor eller attraktion snarare visar sig genom en viss blyghet, rodnad, osäkerhet. Men jag kan ha fel...

Nej jag har inte vågat säga någonting[/quote

Jag har haft en del flörtiga relationer med kollegor och även umgåtts en del privat med dom. Jag tycker man känner rätt tydligt hur det ligger till. Han kanske känner att han vill men inte vågar precis som du. Då kan man ju prata om det med personen det gäller.

Jag hade en kollega som var var min bästa vän i flera år. Vi arbetade sida vid sida och var ofta ute på konsert och festade tillsammans. Jag var gift och hon hade pojkvän då och då. Vi gick ofta på happy hour tillsammans och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi tyckte lika i allt utom vänstrande. Sexsnack kom alltid på tal och även om vi kysstes och kände lite på varandra vid ett fåtal tillfällen var hon alltid tydlig med att något sex blir det inte så länge jag är gift men väntar gärna på mig. Åren gick och till slut hittade hon en pojkvän som drog med henne till västkusten. Deras förhållande höll i ett par år sen kom hon tillbaks till NY. Jag hade då skiljt mej och dejtade min nuvarande fru. Jag gick på en dejt med min gamla vän men jag var i känslomässigt tumult efter skilsmässan och en minst sagt stormig och ostadig relation med min blivande fru, så det blev inget sex. Vi hade sporadisk kontakt under en längre tid medan min relation blev starkare med min blivande fru. Vi flyttade och strax efter det blev hon gravid. Åren gick och vi bestämde oss för att flytta till Sverige. Några veckor innan flytten sprang jag på min gamla vän på stan. Hon var med ett gäng kompisar men vi var glada att ses och jag berättade att jag ska flytta. Vi pratade lite gamla minnen - vår gemensamma vän hade dött av cancer året innan så det var lite sorgligt. Vi kramades skrattade och grät och tog farväl för vi visste vi nog aldrig kommer att ses igen och hade saker och ting varit lite annorlunda kunde vi varit tillsammans. Det visste vi båda två.

Det här börjar tära på mig (igen). Kan inte fokusera när jag är ensam hemma o har saker att göra. Tankarna bara flyger iväg och vill ha svar. Reflekterar över varje konversation och detaljer jag uppmärksammat under veckan/dagen. Hjälp mig vad Ska jag göra?

Du har fått massor med förslag i tråden så det är bara att välja. Som jag ser det kan du:

-berätta för honom och se om han känner samma sak.

-byta jobb för att slippa träffa honom.

-gå vidare med livet, komma över honom, kanske med hjälp av en terapeut.

-fortsätta som du gör idag.

Du verkar ovillig att fatta ett beslut, men att inte göra något är också ett val.

Känns bara så hopplöst alltihop. Trodde jag hade bestämt mig redan (har väl gjort det egentligen) men känslorna stretar emot. Känslorna vill. Men förnuftet vet att det är fel på alla sätt och vis. Önskar han kunde säga något mer än ge små små signaler som jag livnär mina känslor på... Men hur ska jag tolka det han säger när han alltid beter sig som en som är förälskad? Känns som jag gör honom obekväm/nervös på något sätt men han vill ändå fortsätta prata och spendera tid med mig på jobbet... och jag vet (för det har han sagt) att han uppskattar våra pratstunder mycket... vill inte byta jobb.

-träffa en terapeut om du vill gå vidare.

-du tolkar att han beter sig som en förälskad, fråga om han är det så slipper du vara så velig.

-du vill inte byta jobb och inte göra något annat, betyder det att du vill ha det såhär då? För det är ju sista alternativet.

Om han visar sig vara det, vad ska det leda till?

Om han visar sig inte vara det eller inte vågar erkänna det vad gör jag då? Går under av skam.

Fortsätta såhär är väl det enklaste alternativet i praktiken men jobbigast för mig känslomässigt.

Om du vet så kan du fatta ett beslut grundat på något annan är vaga känslor och antagande kring hans beteende. Lämna din familj eller återigen, gå vidare.

Om han inte är det eller vill erkänna, gå och skäms eller byt jobb.

Om det är ditt beslut så får du leva med det och fortsätta ha det såhär. Inte riktigt vara där med din familj och inte riktigt vara där med honom. Känns inte det mer skamligt?

Ångrar så att jag inte tog chansen igår när jag väl hade den. Det var längesen vi blev kvar sist på jobbet och igår blev vi det. Men då skulle jag vara duktig såklart och göra det som är rätt samt ville inte verka för uppenbar så jag gick. Men han drog ut på det. Han ställde frågor och fortsatte prata fast jag stod vid dörren för att gå... varför gör man såhär?

Nu tänker jag bara på hans sista ord innan vi skildes åt. Vad menar han med ?vi ses på måndag - om inget annat händer?? Vad skulle kunna hända? Hjälp mig tolka det snälla.

Som svar på sista frågan: det är skamligt att leva som jag gör nu men det är det ingen i verkligheten som vet om. Bara här på FL och det är lättare att leva med än att folk i min omgivning vet om det och jag måste stå till svars för mina känslor och tankar IRL så att säga.