BF MAJ 2020

nu har jag ätit prostafen i 2 dagar.. idag har jag inte spytt (såå skönt) mår dock lite illa ibland men inte som innan.. Men jag är så förbannat trött! Tröttare än innan!! Jag kan inte hålla ögonen öppna någon längre stund..! Varit hemma från jobbet idag och igår för att det går inte att jobba när man ska springa å spy hela tiden. 

Ni andra som tagit detta hur har ni reagerat? känner att just nu är tröttheten ohållbar på jobbet och igår var spyandet ohållbart. 

Ska till BM imorgon på hälsosamtal ska jag be henne skriva ut något annat lindrigare?  Hur hade ni gjort? 

Känns hopplöst detta! Var glada ni som inte har några symptom säger jag bara! Gick in i vecka 7 idag och detta känns som bara början =(

Hej gänget, får jag vara med?!

Jag plussade efter tredje återföringen med IVF. Haft ett missfall tidigare så ville inte gå med förrän jag idag 7+1 såg ett hjärta slå.

BF 11/5 2020, det känns så ofattbart och vi är så lyckliga. Är rätt så trött och har väl gått och lagt på mig nåt kilo och känner mig lite flåsigare om jag ska jogga i uppförsbacke men annars känner jag mig som vanligt så jag har inte vågat tro att det är sant...!

Hur mkt törs ni andra tro att det ska gå vägen?

Jag har verkligen så himla svårt att njuta av att vara gravid. Varje gång jag har varit på toa och torkar mig så förväntar jag mig att se blod på pappret. Kryssar av dagar i kalendern varje dag (räknar ned till vecka tolv, även om jag vet att det inte automatiskt är lugnt efter det - har fått missfall i vecka 14, tji fick jag) och kollar maniskt på den där hemsidan med oddsen av att få missfall baserat på hur långt gången man är flera gånger per dag. Även om jag vet att de bara är siffror. Någon som har tips? Råd? Hur lugnar man ner sig själv? Hur tillåter jag mig själv att bara njuta? Är i 7+3 och har endast berättat för sambo och syster, och känns som om de redan är trötta på mitt ältande och daltande. Jag vill det här så himla gärna och vet inte om jag (eller min relation) klarar av ett missfall till.

Jag känner igen mig. Vi fick MA i v 16 i våras, efter att ha sett ett levande foster både v 10 och v 13. Ingen vet varför det gick fel så sent, och det gör mig såklart orolig. Jag tror det är svårt att "bara njuta", särskilt med tidigare missfall i bagaget. Så det gäller nog bara att härda ut. Jag började skriva dagbok riktad till fostret redan från plus, och känner viss glädje i de korta stunderna.

Vad skönt att höra att man inte är ensam. <3 Jag undrar bara om det någonsin kommer kännas lugnt? Kommer man gå i ytterligare trettio veckor och vara orolig, ända fram till förlossningen? Och fin ide, att föra dagbok.