Bonusbarnen vet inte om deras pappa (min sambo) älskar dem...

Jag tror också att det är något sådant som hänt.

T ex ringde mitt barns lärare idag och berättade att det går jätte bra i skolan för barnet (det har varit lite si och så tidigare då hen har en diagnos). Jag talade då om för mitt barn att jag blir stolt över hen när läraren ringer och berättar sådana saker. Då frågade bonusbarnet direkt "Undra vad pappa blir stolt över gällande mig? Jag kämpar som fan i skolan men inte är han stolt." Hans svar blev "Jag är stolt över allt du gör. Du är duktig." Såg att bonusbarnet blev besviken på svaret. Men mycket handlar nog också om att han dels är oengagerad och dels svårt med känslor. Han vet inte vad bonusbarnet kämpar med i skolan för han engagerar sig inte. När det sedan går bra så "passerar det". Han är väldigt dålig generellt på att visa uppskattning och omtanke då bra grejer "är som det ska vara". Han är bra på att säga ifrån och tillrättavisa men glömmer vikten av att uppskatta de bra sakerna också. Medan jag är lite tvärtom. Jag visar mycket uppskattning och ger positiv feedback på bra beteenden och anstränger mig för att inte "glömma" det.

Och sedan jag verkligen börjat tänka mig för och faktiskt komma ihåg att uppmärksamma positivt beteende så här mitt barn blivit MYCKET DUKTIGARE på att själv försöka anstränga sig för att det ska bli bra. T ex så kämpar hen i skolan, hen hamnar inte i konflikter tills ofta då jag gett mycket positiv feedback på att hen gått till en vuxen istället för att hamna i bråk osv.

Men att aldrig då positiv feedback gör ju att man tappar lusten. Varför ska man göra något bra När man aldrig får höra att man är bra?

Jag försöker så gott jag kan att ge bra feedback även till mina bonusbarn, men jag kan inte ersätta att faktiskt få höra det från sin förälder.

Tveka inte att ge ditt och sambons barn kärlek bara för att ångerfulla föräldrar i den här tråden  med dårars envishet fortsätter att hävda att de verbala kärleksförklaringarna inte har någon större betydelse.

Jag anser att din hållning har varit den klart vettigaste i den här tråden. Du pratar med dina barn och ditt plastbarn, du ger dem omvårdnad och kärlek. Och när du gör det upptäcker du att plastbarnet känner tvekan inför kärleken från sin pappa. Då reagerar du och försöker ta upp det med pappan utan att få någon respons.

Sedan att du blir attackerad, det är intressant. Som om det skulle vara ditt fel att din sambo inte tar sitt föräldraansvar. Kan det bero på en kvarvarande förlegad kvinnosyn? Eller handlar det om en igenkänningsfaktor som omedvetet skapar aggressivitet för att man själv inte har visat verbal kärlek till sitt eget barn, och då blir det plötsligt väldigt viktigt att försvara den hållningen. Vem vet?

Jag beklagar, TS, att diskussionen har tagit den här vändningen. Du har fått så lite råd om den verkliga problematiken som du frågade efter i din trådstart, d.v.s.  din ansvarslöse sambo.

Vad anser du vara orsaken till att han inte tar sitt ansvar som pappa?

Det är verkligen ledsamt att höra om din sambos ointresse för barnet. Den där typiska tystlåtna jantelags-personligheten som tycker att bra är normalläget som inte behöver påtalas kan vara rätt nedbrytande för ett barn. Du skrev tidigare att du pratat med honom om detta men svarade inte på vad han gav för respons på det. Det är svårt att ändra på sin personlighet, han är ju säkert själv uppfostrad på samma karga sätt och vet inte hur annars han ska bete sig, men det vore intressant att veta om han ändå kan resonera kring dessa saker. Det bästa vore om han kunde få någon form av stöd som föräldrarådgivning eller om han i alla fall kunde börja läsa på lite om hur man boostar sitt barns självkänsla (eller i hans fall inte fullständigt underminerar den).

Men sedan tycker jag också, som jag skrivit ovan, att du borde hålla dina uppfattningar om rätt föräldraskap utanför. Du är säkert en bra mamma men det finns många sätt att vara en bra förälder på och ditt sätt är inte det enda. Börjar du argumentera med honom som du gör här, med ständiga jämförelser med hur framgångsrik du är med ditt barn, så är jag helt övertygad om att han bara kommer att slå bakut och det hjälper inte barnet det minsta lilla.

Jag har pratat med honom om detta långt innan jag märkte att barnen faktiskt upplever att de inte är älskade. Jag har själv tyckt han haft ett kallt beteende mot barnen där han ignorerat dem när de sökt kontakt t ex. Han kan titta i mobilen och ett barn står bredvid och kallar på hans uppmärksamhet men han märker det inte.

Redan då har jag tagit upp detta utifrån två perspektiv. Dels den känsla det kan frambringa hos barnen. Att aldrig bli sedd eller hörd för allt annat är viktigare. Att han glömmer allt som är viktigt för dem visar också att han inte "bryr" sig till barnen. T ex att barnet vid tio tillfällen påtalat att denne behöver nya idrottsskor men pappan köper inte det för han "glömmer" och barnet i slutändan får ancända fär trånga skor eller utebli från idrotten. Jag har försökt förklara till honom att detta förmodligen inte känns bra för barnet.

Men jag har också förklarat utifrån att han är en "förebild". Jag har förklarat att hans val och prioriteringar visar barnen hur man ska prioritera. T ex så avbryter man telefontittandet för att hjälpa barnet ta ner ett glas när denne är törstig för det är viktigare samtidigt som man ber barnet vänta en stund när denne vill ha en glass medan man hänger tvätten för att tvätten är viktigare än en glass. På detta sätt lär man barnen prioritera saker och inte. Men i hans fall går allt före barnen. Allt från att spela dagens bana i ett telefonspel till att hänga tvätt.

Sedan detta uppdagades har jag tagit upp det med honom också, utan att försöka framställa mig själv som så mycket bättre. Han saknar uppenbarligen förmåga så jag har försökt ge honom olika tips när det kan vara lämpligt att säga något. T ex när barnet kommer hem och säger att denna gjort bra ifrån sig på ett prov. Då kan man säga ,"Bra jobbat, vad duktig du är" istället för att alltid skämta bort allt genom att säga "Det är bra då kan du få ett bra jobb och tjäna mycket pengar till pappa".

Jag har försökt påtala åt honom att han kan visa sin omtanke genom att göra saker tillsammans med barnen både enskilt och tillsammans. Låt barnen välja vad de ska göra istället för att han ska bestämma osv. Men det funkar inte.

Han är kall. Alltid. Både mot mig och sina barn. Jag är vuxen, jag vet att han älskar mig men många gånger tvivlar jag med då han aldrig kan visa omtanke eller uppskattning. Då kan jag ju tänka mig hur det är för barnen. Någonstans vet de ju att föräldrar älskar sina barn, men de känner det inte.