Hur vet man när det är dags att ge upp?
Jag och min man har varit tillsammans nästan hela mitt vuxna liv (ca 15 år) och gifta halva den tiden. Vi bor i ett bra område, har villa, Volvo, vovve och två barn på 3 och 7 år.
Som de flesta förhållanden går det upp och ner för oss, men sedan andra barnet kom känns det som de dåliga perioderna kommer allt oftare. Det känns som att man bråkar om samma sak om och om igen och ibland är man bara så trött så man orkar inte ens bråka utan slutar bara prata med varandra.
Min fråga är hur vet man när det är dags att ge upp? Jag vet inte om jag älskar min man. När vi bråkar tror jag att jag kanske inte gör det, när vi har det bra gör jag nog det, även om det inte är "jag kan inte leva utan dig-kärleken". Jag älskar dock det liv vi har, vi har det väldigt bekvämt med nära till skola, förskola och jobb, fint hus som vi trivs i, bra ekonomi osv. När vi har det bra har vi väldigt bra sex också. Jag känner inget behov alls av att leva singelliv eller träffa någon annan.
Vi är och har alltid varit väldigt olika. I början skojade vi mest om att vi "kompletterade" varandra, men nu känns det alltmer som vi drar åt olika håll både politiskt och när det gäller värderingar. Vi har rätt olika intressen. Vi är dock måna om att båda ska få göra det vi mår bra om, så vi utövar våra intressen på olika håll. Har ganska lika syn vad gäller barnuppfostran och samarbetar bra kring barnen.
Min värsta mardröm är att bli en bitter tant när jag är 50+ och barnen flyttat ut, som i smyg ångrar att jag inte vågade ta steget och skilja mig. Som lever ett bekvämt liv med en man jag inte älskar men inte vågar lämna. Samtidigt har jag som sagt ingen längtan efter att vara själv, jag vill bara ha det bra i min familj utan bråk. Vi har inga allvarliga bråk, oftast är det småsaker som blir stora och konflikten långdragen.
Folk säger att småbarnsåren tär på förhållandet, ska man bara härda ut och hoppas på bättring?
Tacksam för tankar och reflektioner, just nu vet jag inte vad jag känner :(