Den här pandemin har fått min familj att tänka om. Vi är mycket närmare de äldre generationerna nu
Egentligen har vi ju vetat det i många år. Hemtjänsten fungerar inte. I April blev farfar inlagd för Covid-19. Vi i familjen, hans 2 barn, 3 barnbarn, hade inte träffat honom sedan jul. 10 halvkända och 17 okända i hemtjänsten har däremot träffat våran farfar, de superkorta stunder deras organisation tillåter det. Farfar skriver upp allas namn och när de var på besök för han minns dem bättre då. Att det var så väldigt många visste vi inte innan. Hos mormor och morfar är det inte mycket bättre. I princip okända människor dyker upp, är kvar i 10 minuter och springer sedan till nästa. De springer ofta mellan. Om de till exempel ska hjälpa med tvätt så handlar det om att stressa in en tvättmaskin, ofta osorterad, springa till nästa hjälpbehövade, utföra något där och sedan återkomma till den första för att stressa in tvätten i torktumlaren. Det är inte deras fel, det säger jag inte. Men det fick oss att tänka.
Efter många långa samtal med farfar och mormor och morfar är det nu vi som hjälper dem. Det satt långt inne för de har alla ett mått av stolthet och det kan kännas mer ok att lasta samhället än att lasta barnen, men samtidigt vill de egentligen träffas mer och vara en del av familjen. Somliga saker vägrar de dock att lasta oss med, saker som kanske ligger i framtiden, hygien och så. Men så länge det handlar om saker som tvätt och städ, inhandling och matlagning, varför skulle vi inte hjälpa dem? Det är ju mycket bättre att vi 5 personer som de känner hjälper dem än att 30 olika mer eller mindre okända personer ska göra det.
Så kära alla ni som har föräldrar som har hemtjänst, fundera på vad som egentligen är bäst. Att några få i deras familj träffar dem eller att ett stort antal okända som springer som tättingar från person till person gör det.