Jag har en dum fråga: Ungefär hur ofta sökte ni vård eller kontaktade bvc för att höra om något var normalt det första halvåret?
Självklart varierar det efter behov och jag fattar att det inte finns något "rätt" svar på frågan. Men jag börjar känna mig som den superneurotiska mannan som i princip letar fel på sin bebis. Därför vill jag gärna få lite perspektiv från andra.
Aldrig. Första gången vi uppsökte vården var vår son nästan två och hade blivit inknuffad i en dörrkarm på förskolan. Ville mest ha det dokumenterat om han skulle få ett ärr. Annars har vi gått på de kallade besöken på BVC och på eget bevåg vaccinerat mot vattkoppor och TBE. Han är nu 5,5 år och ta i trä har vi aldrig behövt sjukvården fler gånger.
Aldrig. Första gången vi uppsökte vården var vår son nästan två och hade blivit inknuffad i en dörrkarm på förskolan. Ville mest ha det dokumenterat om han skulle få ett ärr. Annars har vi gått på de kallade besöken på BVC och på eget bevåg vaccinerat mot vattkoppor och TBE. Han är nu 5,5 år och ta i trä har vi aldrig behövt sjukvården fler gånger.
Ehum ok. Då är jag antagligen lite väl neurotisk. Eller så har jag bara råkat få en bebis med fler småkrämpor.
Det är väl inte omöjligt att det är en kombination av de båda. Något har ju ändå fått dig att skriva en tråd om det, förmodligen har du själv funderingar på om du är lite väl orolig av dig.
Vår son har hittills alltid varit frisk och kry men vi är också ganska avslappnade i vår föräldraroll. Alla är vi olika.
Aldrig. Nån enstaka grej tog vi upp när vi var på Bvc, men vi åkte aldrig extra och var aldrig på sjukhuset. Första och enda besöket på V.c var när den äldre var 20 månader och hade utslag över hela kroppen. Det visade sig vara borrelia. Skorv, torr hud och utslag har vi köpt olika salvor/krämer själva. Och Alvedon.
Åkej...
Telefonrådgivning till bvc 1 gång.
Fyra samtal till 1177 vilket resulterat i:
1 besök på vårdcentral
2 akutbesök (dock var det ena helt utanför mitt ansvar då vi fick uppåt väggarna fel information av en annan vårdgivare.)
Japp... jag är nog lite för orolig ibland.
Det beror på vad det är för grejer du söker för. Kan ej svara.
Saker jag sökt för är magsmärtor som barnen led av. Var ofta förstoppade. Men inte bara lite magont. Första barnet blödde ur ändtarmen (var stjärtfluss, det hette så-på riktigt) andra gången gallskrek dottern av magsmärtor som troligen var förstoppning efter besök hos läkare.
En gång fick dottern på ett år en spade i huvudet och fick sys.
Dom har faktist vart väldigt friska (peppar peppar) i dag är dom 12 och 16 och det är typ detta vi behövt söka för. Men jag är inte så orolig av mig heller.
Däremot har vi vart oroliga för sonen på det psykiska planet och jag har haft en hel del kontakt med BUP, i dag mår sonen bra. (Npf)
Missade att det gällde första halvåret.
Med sonen var det mkt sjukbesök då han var prematur och en lång historia. Han var svårt sjuk som nyfödd.
Inte någon gång med mina 3. Var bara där på rutinkontrollerna och vaccineringar. De var friska och var aldrig något problem. Som tur var. Sedan hjälper det nog till att vi i familjen har bägge en längre vårdutbildning, då kanske man är mindre orolig då man har mer kunskap helt enkelt.
Samtidigt är man orolig så är det ju bra att prata med BVc personalen. Men kan ju säga det till dem också, - Alltså jag känner mig orolig och kanske nojjar mig för mycket just nu med barnet. T ex. De brukar vara väldigt förstående. Annars byt BVC sköterska.
Jag har en dum fråga: Ungefär hur ofta sökte ni vård eller kontaktade bvc för att höra om något var normalt det första halvåret?
Självklart varierar det efter behov och jag fattar att det inte finns något "rätt" svar på frågan. Men jag börjar känna mig som den superneurotiska mannan som i princip letar fel på sin bebis. Därför vill jag gärna få lite perspektiv från andra.