Kan fsk-personal ingenting om barn..?

Klart de kan massor. Men alla som jobbar står handfallna nån gång.

Att pedagogerna ber er kontakta inte bara BVC utan pratar om Bup säger mig att förskolan uppmärksammat att ert barns svårigheter ligger utanför " normalspektrat" och behöver mer stöd och hjälp än vad förskolan enbart kan bistå med . Förskollärar utbildningen är som " anonym fsk" här ovan skriver en utbildning med tonvikt på pedagogik och ämneskunskaper precis som alla andra lärarutbildningar . Har man som jag jobbat som förskolärare i snart 25 år så har självklart samlat på sig en hel del erfarenheter och även en heldel olika tips och idéer och olika metoder för att kunna nå fram och stötta varje barn där det är . Vi kan också ta hjälp av specialpedagoger som tillskillnad från oss " vanliga" förskollärare specialiserat sig mer på barn i behov av särskilt stöd och då läst en " extra" högskoleutbildning utöver sin lärarexamen. Men även om jag har 25 års erfarenhet och träffat på många barn med olika utmaningar och diagnoser så betyder inte det att jag automatiskt vet hur jag bäst bemöter det barn jag har i min grupp just nu- jag vet vad som funkade med X o Y och vad som " brukar" funka MEN jag måste ändå fråga varje föräldrapar mer om hur deras barn fungerar hemma, hur de gör i olika situationer dels för att kunna ha det som grund i hur jag jobbar och dels för att vi på förskolan och hemma ska jobba på ungefär samma sätt med barnet och kunna stötta barnet på bästa sätt Men vare sig vi eller specialpedagogerna får sätta några diagnoser även om vi mycket sällan blir överraskade när ett barn vi jobbat med får en diagnos . Att säga till ett föräldra par att man tror att deras barn har en npf diagnos kan vara väldigt trumatiskt för föräldrarna ,vi vill alla att våra barn ska om inte ligga före i sin utveckling så åtminstonne följa " normalkurvan" för sin ålder och utveckling . En npf diagnos innebär att många hopp o drömmar man har för sitt barn måste justeras, man kommer få uppleva en annan sorts föräldraskap med helt andra utmaningar än ett " vanligt " föräldraskap. Eftersom vi trots allt inte är specialister på detta och vi kan ha fel så ska och vill vi inte säga något av detta till föräldrar utan ber dem istället söka vidare hjälp hos BVC, logoped etc som kan lotsa föräldrarna vidare till rätt hjälp för barnet.

Är du en av alla de där föräldrarna som abdikerat?
Som kommer med ditt sjuka barn till läkaren och när läkaren frågar vad som är fel svarar du "det är ditt jobb att ta reda på" och vägrar sedan att berätta om ditt barn, ditt barns behov och vad du som förälder tror att det är fel?

Det låter kanske hårt att jag tror det om dig men det är tyvärr otroligt vanligt att föräldrar kräver att ANDRA ska ta ansvar, att ANDRA ska klura ut exakt vad ditt barn behöver. Det är otroligt vanligt med tjuriga, trotsiga och abdikerade "föräldrar".

Tyvärr är det vad jag tänker när jag läser ditt inlägg.
Du gnäller att ANDRA inte känner ditt barn. Att ANDRA inte lyckats lista ut exakt vad ditt barn behöver.
Vet du det själv? Du har ju trots allt umgåtts med ditt barn i flera år och otroligt mycket mer än vilken annan personal som helst.
Du bör ju veta vad som du tycker brister? Du bör ju också veta vad ditt barn är bra på?
Varför bara inte berätta? Varför så envist tjurigt kräva att ANDRA intuitivt, som genom magi ska veta exakt precis vad som gäller ditt barn?
Just DITT barn, finns det ingen specialbeskrivning på i någon bok. I böcker finns bara generella beskrivningar och ditt barn är väl allt annat än generell? Ditt barn är unikt och det borde ju du kunna beskriva trots att du inte har läst en massa om barnPEDAGOGIK...
(pedagog betyder "någon som undervisar".

Vet du vad jag tror?
Att du inte tror på dig själv som förälder. Jag tror att det skulle vara bra om du gick en föräldrakurs för jag tror att du skulle behöva få bättre självförtroende som förälder. För du måste förstå att du 'är expert på ditt eget barn...

Ang ditt tillägg:

Nu förstår jag inte. Vad vill du med din trådstart?

Jag trodde du ville ha stöd och information.

Nu känns det mer som att du bara vill gnälla på förskolan utan några konkreta frågeställningar.

Jag tycker att barns kommunikationsproblem är en viktig fråga att utbyta synpunkter och information kring. Kan vi hålla oss till den diskussionen, tack.

Då kanske kommentarerna också kan hålla sig till diskussionen? Tack!

Fast inläggen har ju en poäng. Jag har många åsikter om förskolan (min förskola verkar tex ha slutat med all pedagogik och låter bara barnen leka fritt utan vuxenledning), men förskolan har aldrig bett mig kontakta BUP. Förskolan ber dig bara kontakta BUP om det finns en anledning, och att ditt barn kan behöva extra stöd utöver vanlig skolgång.

Det du kan göra är att fråga om förskolan har någon specialpedagog som kan komma in och prata med personalen.

Om barnet faller inom "normen" (som är det man lär sig om på förskollärarutbildningen med fokus på pedagogik) så hade de aldrig försökt påtala att du behöver kontakta BUP eller BVC.

Men eftersom du inte vill se något problem utan tycker att förskolan ska komma med tips på hur du ska hantera ditt barn (hur du nu kom på den idén?) så kommer ditt barn inte att få den hjälp det kanske behöver. Tyvärr.

Jag är inte den som ser diagnoser och problem i allt, men om förskolan skulle ha sagt åt oss att ta kontakt med BVC och BUP så hade jag lyssnat. Om inte annat bara för att bevisa att personalen hade fel. Men det är ju jag det. 

Jag är inte den som ser diagnoser och problem i allt, men om förskolan skulle ha sagt åt oss att ta kontakt med BVC och BUP så hade jag lyssnat. Om inte annat bara för att bevisa att personalen hade fel. Men det är ju jag det. 

Samma här, Någonting försöker fsk säga dig ts men du slår ifrån dig totalt. Hur ska någon kunna ge dig ett svar när vi inte ens vet var för problematik fsk antyder att det finns? Som inte finns enligt dig.

Men vad vill du egentligen diskutera då? Bara fastslå att förskolepersonal skulle vara "inkompetenta" så där rent generellt? Ledsen, men då måste du faktiskt kunna komma med lite mer konkreta exempel som bättre argument, för som det nu är kan man bara av din trådstart läsa att det visst finns något "problemområde"  eftersom varken förskolepersonalen eller ni kan hantera ditt barns språk (-utveckling). Om det bara rörde sig om inkompetens på förskolan skulle ju ni själva hemma med ert barn inte behöva de "tips & råd" som du menar att förskolepersonalen skulle bistått er med.

Behöver inte alls röra sig om diagnoser, verkligen inte, men någon insats utifrån behöver uppenbarligen ditt barn eftersom ni föräldrar ju inte heller kan berätta för förskolepersonalen hur ditt barn skall, som du uttrycker det "hanteras".
Du verkar helt ha missat att det alltid måste vara ett samarbete kring ett barn, förskola och föräldrar, och ibland behövs olika specialistkompetenser också som extra input. 

Som någon sade ovan, om du nu inte tror på förskolepersonalen när de påtalar att ni behöver kontakta BVC etc, skall du då inte åtminstone undersöka allt du kan för att bevisa att förskolan är inkompetent då?
Eller tillhör du den föräldraskara som tycker att förskolan/skola skall sköta alla kontakter med andra (bvc, bup, logoped etc) så att du slipper ta av din dyrbara tid med detta?
Förskola/skola är tyvärr inga "magiska lådor" som man bara kan stoppa in ett barn i och sedan kommer det ut igen "perfekt", som dessvärre alltför många föräldrar idag tror.

Jag tycker de inledande kommentarerna här var jättebra. De förklarar vad förskolepedagogerna kan och hur de arbetar. Och ditt eget inlägg tycker jag visar på att de vill ha ett samarbete med hemmet för att lösa de problem som de ser. Vad är det du vill att förskolan ska göra? Och vad är det för problem ditt barn har? Är det sent i talet?

Själv hade jag ett barn som bråkade mycket. Där hade jag och förskolans pedagoger ett mycket bra samarbete där jag berättade saker som fungerade hemma och vad som triggade igång saker. De berättade saker som hänt och hur de hanterat det och när det var dags för förskoleklassen var det ett pålitligt och väluppfostrat barn som kom dit. Övertygad om att det till stor del beror på vårt gemensamma arbete i hur vi skulle hantera ett barn som även utan diagnoser hamnat utanför normerna kring normal energinivå och impulskontroll.