Jag känner mig mindre omtyckt pga att jag har hund
Jag är en vuxen singel kvinna som bor ensam med min hund och jag känner en sorg över min familjs (mamma pappa syskon, osv, den familjen) åsikter om min hund. Jag känner att jag har fått en sämre relation med min familj sedan jag skaffat hund.
Hunden är ganska stor, 19-20kg, 3 år gammal nu och full med energi och väldigt social, den älskar människor. Min familj fattar inte, tydligen, att hunden blir glad och vill hälsa på alla när den kommer in till ett hus fullt med folk. De avfärdar henne och jag måste hålla henne i koppel för att ens kunna ta in henne. Det förstår jag dock för ibland blir hon lite för exalterad och tar huset med storm om man släpper henne lös.
Men det är deras attityd jag inte gillar. Nu är inte ALLA i min familj så, har ett syskon och dennes familj som faktiskt gillar henne, de är vana från förr med stora hundar. Men ja tillbaka till attityden, ok om de inte gillar hundar överlag men då det är personligt MIN hund de inte gillar då blir jag ledsen.
En gång skulle jag binda fast hunden nära min syster, jag avfärdades, jag frågade om hon inte gillar hundar hon sa då *inte din hund* som svar. Med orsaken att *hon är så tokig och man aldrig har chans att vara över henne*. Jag själv är dock övertygad om att denna kommentar inte är sant överhuvdtaget. Hade jag för en gångs skull FÅTT ha lös min hund när jag hälsar på min familj så hade hon fått se att fine, hunden kommer gå runt till alla och vilja hälsa, men en hund springer ju inte på i evigheter, de är ivriga först och sen lugnar de ner sig men från vissa syskons håll är det tvärnej bara utan ens ett försök att hälsa på hunden, suck.
Kan tillägga att hundar är inget nytt för oss, vi har haft hundar i vårt familjehem och dethär syskonet som gav kommentaren att hon inte gillar min hund har själv haft en lika stor hund som min men den gav de bort när de blev gravida.
Ett annat syskon kan fälla kommentarer som att *alltså finns det inget schampo till dendär hunden?* och blir arg direkt hunden kommer i närheten nästan, gud nåde om den skulle slicka på henne... Eller ännu värre andas på henne... Det blir *varmt och äckligt på benet*... Denhär personen planerade en gång i tiden att skaffa hund den med.
Jag förbjuds att vara på olika ställen med hunden också, av både vissa syskon och ibland föräldrarna..(föräldrarna gillar hunden annars så inte mycket problem med dom som tur). Det går bra att lämna hem henne, men det är sorgligt att jag inte får några chanser tillsammans med henne.
Nu har jag dålig självkänsla från grunden och kanske tar jag saker för hårt men jag blir så ledsen. Det blir som att jag nästan känner att jag och min hund kommer flytta bort och så får ni ha det liksom. Ibland har jag åkt hem med hunden och stannat hemma bara för att slippa skiten. Jag teamar upp med min hund mot min familj. Vi två mot dem. Ska det vara såhär så slipper dom mig också, lite så. Tar min hunds sida liksom...
Vad hade ni gjort....?
