6 missfall, vänninan ska ha barn. Jag orkar inte längre

Förstår.  Är hon din bästa vän? Har ni pratat nåt om din sorg och att du har svårt att visa glädje just nu? 

När jag fick missfall (första grav) så föll jag ner i en mörk avgrund av sorg. Det handlade inte bara om den fysiska smärtan, tomheten i hjärta och kropp utan också en rädsla över att kanske inte kunna få barn.

Helt plötsligt såg jag gravida överallt, barn överallt. Bekanta blev gravida och det kändes som att alla hade lyckats utom jag. MEN så är det aldrig.

När man skrapar på ytan döljs ofta en helt annan verklighet.

Hon som jag trodde blev gravid på första försöket hade hållit på med ivf i 3 år och pendlat mellan hopp och skär förtvivlan.

Hon, bullmamman med tre söta barn har även ett fjärde, men han ligger begravd på en kyrkogård. Dog i magen 4 dagar innan beräknad förlossning. och hon kommer aldrig någonsin känna sig som en hel människa igen.

Hon som jollrar käckt med sin bebis på Ica, har innan detta mirakel varit med om ett utomkvedshavandeskap.

Hon den glad trebarnsmamman började sin resa med en mola som fick opereras och hon fick inte bli gravid på ett år.

Hon som står med magen i vädret och ler fick veta på rutinultraljudet i v19 att hennes första bebis dött redan i veckan14 men kroppen trott den var gravid och inte stött ut fostret. Hon och hennes man lämnade ultraljudet i ren och skär förtvivlan. Nu ska de alldeles strax bli föräldrar åt ett annan barn.

Problemet när man får missfall, och då pratar jag utifrån mig själv, är att man riskerar att bli väldigt självcentrerad. Min sorg. Min rätt att må dåligt. Mitt mående som går före min bästa väninnas bebislycka. Det blev så tydligt för mig. Min bästis stöttade mig i missfallet men vad hade jag för rätt att kväva hennes lycka med min sorg? På vilket sätt var min sorg viktigare än den lyckligaste tiden i hennes liv? Så jag släppte det och tillät mig att glädjas med henne. Och det gav så mycket för vår relation än att känna bitterhet och avund. För hennes bebislycka hade inget med min olycka att göra. Jag blev inte mer ogravid ju mer höggravid hon blev. Två helt separata saker.

Hon födde en dotter, ett år sedan föddes min första dotter. Sen fick hon tre missfall innan ett syskon kom. Och hon var förkrossad och grät.ä samtidigt som hon gladdes över min andra graviditet. Sen kom tillagat hennes efterlängtade andra barn.

Lång anekdot.

Men livet är är inte lätt och att vara gravid och överhuvudtaget få barn är ingen dans på rosor. Att utgå ifrån att man ska ha en lycklig första graviditet är en utopi. Ofta orealistisk. Mina var oro ända vägen tills barnen låg på bröstet (sen kommer man oroa sig för ungarna ändå hela livet). Men missfall är otroligt vanligt. De flesta kvinnor upplever iallafall någon gång ett missfall under sitt liv. Man måste vara realistisk även om det är smärtsamt. Och man måste tillåta sig att vara ledsen men inte låta den sorgen ta över för mycket så den förstör för ensjälv och ens relationer. Alla människor kan råka ut för sorg. Få går genom livet helt förskonade. Det bästa är att tiden faktiskt har en tendens att läka sår och när man väl fått sitt barn så var vägen ditt alltid värt det, oavsett hur snårig den varit (det kan iallafall kvinnorna jag nämnde ovan intyga).

Såg bild idag på bäbis rummet min väninna inrett för hennes kommande barn om ca 3 månader. Då rämnade allt och alla känslor kom upp till ytan. Jag har 6 missfall bakom mig 2 utredningar ( utan resultat) nu orkar jag inte mer. Jag gråter och gråter och vet inte vad jag ska göra. Orkar inte hoppas för att sedan gå sönder igen.... Förlåt men behövde få skriva av mig bara. Det enda jag ser är folk med barn. Alla i vår närhet ska ha, eller har barn..

Jätte ledsen för din skull och förstår dig helt!

Har du kollat om det har med ditt immunförsvar att göra med? Du får inte hjälpt med detta i vanliga sjukvården.

För mig var det att jag hade överaktivt immunförsvar, fick 4 missfall på ett år.

Hur kollade du det?.

Beställ test ifrån werlabs ?blodstatus & b celler?

Kolla dina vita blodkroppar