"Synd om barnen" är ju bara din värdering om hur en bra familjesituation ska se ut. Finns hur många barn som helst med två familjer som har ett fullt ut tryggt och rikt liv - vem är du att säga att det är "synd" om dessa barn? För det gör du ju indirekt, när det är synd om dina bara pga er skilsmässa.
En separation och det som leder till den kan såklart vara jobbig. Flyttarna mellan hem kan vara jobbiga och att sakna den man inte bor med.
Å andra sidan får man uppleva två hem, man får uppleva två olika sätt att lösa vardagliga bekymmer på, många får en mer närvarande förälder den veckan man är på plats, man får tid med båda föräldrarna. Man kan få fler nära och kära, många får en eller två extraföräldrar i partnerns nya, med en extrasläkt som älskar en och stöttar en. Man kan få dubbelt så mycket ledigt om föräldrarna helt lägger semestrar omlott, man får kanske dubbelt av resor och högtider.
ALLA barn har olika förutsättningar i sina familjer, men det är inte skäl att vältra sig självömkan. En del har inga syskon, andra har så många syskon att de inte riktigt får utrymme. En del har syskon som kräver väldigt mycket och andra är i syskongrupper om tre där leken fungerar perfekt. En del barn har knappt någon släkt, andra har underbar men väldigt upptagen släkt, en del har inga kusiner, andra har bara kusiner som är 15 år äldre. En del har släkten 100 mil bort, en del har bara en förälder, en del har morföräldrar som inte gillar barn eller bor i Spanien och andra har en bullbakardröm till farmor i huset bredvid. En del har föräldrar som jobbar 7-17 varje dag, en del har föräldrar där båda jobbar halvtid, en del älskar djur över allt annat på jorden och har föräldrar som med glädje köper hund. Andra har föräldrar med så kraftig pälsdjursallergi att barnen knappt kan hälsa på grannens katt...