Jag och maken har inte pratat på 9 dagar...
Jag behöver lite råd på hur situationen kanske kan läsa sig eller inte..
Förra tisdagen vid 13 tiden så hade jag en läkartid och därefter kom jag hem och maken var hemma redan..han var upprörd eftersom jag inte hade svarat i telefonen och han trodde att det hänt något så han lämnade jobbet och kom hem..jag anslöt strax därefter...vi brukar höra av oss och jag är FL då brukar jag smsa ..samtalet spårade ur och han var arg på mig och då blev jag väldigt upprörd och avlägsnade mig..detta är mitt sätt att bemöta bråk eller konflikter efter att jag drabbats av utmattningsdepression pga tidigare relation för flera år sedan där vi tjafsade och bråkade på daglig basis..jag orkar inte brpks eller tjafsa med någon som jag gjort tidigare efter min utmatyning utan måste dra mig undan eftersom jag antingen säger saker som jag sedan ångrar och jag vill inte höra rösten brevid min äldsta som är 8 år eftersom det skapar oro (han tror att vi aldrig bråkar) och vill inte göra det heller pga konflikter med hans pappa...
Nu har vi inte pratat på 9 dagar..detta hände dagen efter vår årsdag som han glömde bort..påminde honom och vi firade kvällen innan detta hände ...
Jag har varit hemma med vårat barn i nästan10 månader och dessutom skött i princip all markservice..han har varit behjälplig nattetid eftersom jag sover tungt när jag väl somnat och vi ligger i samma säng....
Nu sover han ensam i vardagsrummet och jag i vårat sovrum...jag har stängt dörrarna (av flera skäl,tv,bebis som.kryper och klämmer sig etc)..han brukar skjutsa äldsta till skolan men det var han inte gjort nu,han har sovit ostört eftersom jag inte kunnat lägga in bebisen som.i princip är ett plåster på mig..gnyr stundtals nattetid som maken tycker är jobbigt men jag tycker själv att bebisenr väldigt lätt att ta hand o...jag upplever att jag gör för mycket och tycker det är ganska skönt nu när jag inte lagat mat till oss vuxna(gör ngt enkelt till mig och den äldsta sonen äter bara viss typ av mat annars också men det är vv)....
Tyker på ett sätt att det är skönt att slappa i rummet och bara fokusera på mig och vill inte heller ta första steget eftersom jag inte hsrgbprt något fel...han bruksr be om ursäktocj försöka lösa situationen men inte denna gång....
Jag vill att han ska prata först så att jag kan säga till honom att detta inte fungerar längre(att jag sköter allt förutom inhandling av varor (pga ordnar inte längre och att det inte fungerarföf mig att han på söndagskvällarna har middag med sinafd rumskamrater/vänner..i princip varje vecka..
Jag harhaft psykologkobtakt tidigare och ska boka nu tid hos henne men det finns tiderförst i nästa vecka och jag själv känner mig avslappnad på ett sätt men orolig på ett annat ...