Hej! Jag har försökt hålla ut och vänta på att denna tråd ska skapas men nu fick jag ta saken i egna händer då jag inte kan tänka på annat än den eviga väntan på BIM. Jag har lång cykel (33 dagar) så jag går direkt från januaritråden och hit..
Vi fyller tråden med hopp och stöd så hoppas jag att vi alla får uppleva ett mirakel snart 
Kopiera gärna listan och lägg till ditt namn och förväntad BIM.
LISTA:
litalu, 1/3, 25 år (2:a försöket)
Idag kom beskedet som jag varit rädd för att få.. visste att jag skulle få det precis närsom.. min bror och hans sambo väntar sitt andra barn. Hon blev förstås gravid på en gång, och är nu i 3:e månaden. Fick ett bild på ett ultraljud direkt till telefonen. Jag är helt knäckt, och känner sån inre panik så det finns inte. Jag kan inte glädjas alls, och bara gråter.
Jag gör precis allt för att varva ner och inte stressa. Jag gör yoga, andningsövningar, pilates, ligger på spikmatta och jag köpte ett akupunkturpaket på 10ggr igår så jag ska gå dit regelbundet. Jag försöker att hålla mig borta från allt som påminner mig om alla som är gravida. Det gör mig ledsen, förbannad och allt däremellan när jag då får detta besked och allt kastas omkull som jag kämpar med varje dag, utan att jag överhuvudtaget kan kontrollera eller påverka det. Jag kan bara sitta där och ta in det. Vet inte vad jag ska göra längre av alla dessa känslor.
När det är ens bror kan jag heller inte direkt stänga ute det så lätt, som när det bara är någon bekant. Nu bir liksom resan än mer jobbig än vad den var innan. Det gör så ont. Kan inte med ord beskriva hur orättvist det känns.
Åh... Men helt förståeligt och alltid ok att du känner som du känner. Du har all rätt till dina känslor! Förstår också att det känns tufft...
Kramar... <3
Jag är så förvirrad. BIM idag och fick en liten blödning igår men den slutade och mensen har inte kommit. Fortfarande ömma bröst men rädd för att få upp förhoppningarna och sen få mens på jobbet imorgon och bryta ihop totalt. Testade imorse och det var självklart negativt men min lutealfas är dock bara 10 dagar så är kanske tidigt att testa.
Åååh är det sant?! Så som vi hållit tummarna, med tempkurvan och allt vi fått följa. Stort grattis Sellerin!
Åh... Men helt förståeligt och alltid ok att du känner som du känner. Du har all rätt till dina känslor! Förstår också att det känns tufft...
Kramar... <3
Känns helt obegripligt, men jag är tydligen gravid! Imorse testade jag först med sticka, men trodde inte på det så var tvungen att även testa digitalt. Nu hoppas jag att detta lilla frö är friskt, kommer att trivas och vill stanna kvar :) <3
Tack för stöd <3 Precis, så är det. Handlar endast om min sorg och hur det bara triggas av detta. Min bror vet om ja. Han är den enda i familjen som vet om det. Nej, jag håller helt med dig. Blev lite smått förvånad faktiskt att han gjorde så. Han skickade i ett gruppmeddelande till familjen dessutom, så allas reaktioner syntes. Alla glädjeuttryck. Ja jag är inte så bra på att spela så ringer han så kommer jag inte kunna göra annat än säga som det är, och att han gärna får tänka på det. Och det blir väl samma när andra i familjen kommer ta upp det, jag blir väl mer eller mindre "tvungen" att outa vår situation för jag kan inte spela, det gör för ont liksom.. hade väl önskat att jag hade kunnat välja lite mer själv när jag berättar liksom, för att jag vill det, inte för att det känns påtvingat pga att jag inte kan hantera deras graviditet.
Idag kom beskedet som jag varit rädd för att få.. visste att jag skulle få det precis närsom.. min bror och hans sambo väntar sitt andra barn. Hon blev förstås gravid på en gång, och är nu i 3:e månaden. Fick ett bild på ett ultraljud direkt till telefonen. Jag är helt knäckt, och känner sån inre panik så det finns inte. Jag kan inte glädjas alls, och bara gråter.
Jag gör precis allt för att varva ner och inte stressa. Jag gör yoga, andningsövningar, pilates, ligger på spikmatta och jag köpte ett akupunkturpaket på 10ggr igår så jag ska gå dit regelbundet. Jag försöker att hålla mig borta från allt som påminner mig om alla som är gravida. Det gör mig ledsen, förbannad och allt däremellan när jag då får detta besked och allt kastas omkull som jag kämpar med varje dag, utan att jag överhuvudtaget kan kontrollera eller påverka det. Jag kan bara sitta där och ta in det. Vet inte vad jag ska göra längre av alla dessa känslor.
När det är ens bror kan jag heller inte direkt stänga ute det så lätt, som när det bara är någon bekant. Nu bir liksom resan än mer jobbig än vad den var innan. Det gör så ont. Kan inte med ord beskriva hur orättvist det känns.
det blir mer och mer tung att bära på vet jag, hoppas att du känner dig redo att berätta för de som verkligen behöver veta, det är en befrielse kan jag säga 
jag är ensambarn och hade mycket press från min mamma när jag var med exet att det var en tävling mellan jag och hennes mans dotter, vem som ska ha första barnbarnet... det kändes så bra att få prata om allt med henne, hon tom försökte att hitta saker som kunde hjälpa mig denna gång gömmer jag det för tillfället, men tänker liksom lite glädje kommer hon ha, att få höra att försöket är på gång igen, med tanke på att ingen har haft något att vara glad över senaste åren! Vi har inte träffats på över ett år 
Idag kom beskedet som jag varit rädd för att få.. visste att jag skulle få det precis närsom.. min bror och hans sambo väntar sitt andra barn. Hon blev förstås gravid på en gång, och är nu i 3:e månaden. Fick ett bild på ett ultraljud direkt till telefonen. Jag är helt knäckt, och känner sån inre panik så det finns inte. Jag kan inte glädjas alls, och bara gråter.
Jag gör precis allt för att varva ner och inte stressa. Jag gör yoga, andningsövningar, pilates, ligger på spikmatta och jag köpte ett akupunkturpaket på 10ggr igår så jag ska gå dit regelbundet. Jag försöker att hålla mig borta från allt som påminner mig om alla som är gravida. Det gör mig ledsen, förbannad och allt däremellan när jag då får detta besked och allt kastas omkull som jag kämpar med varje dag, utan att jag överhuvudtaget kan kontrollera eller påverka det. Jag kan bara sitta där och ta in det. Vet inte vad jag ska göra längre av alla dessa känslor.
När det är ens bror kan jag heller inte direkt stänga ute det så lätt, som när det bara är någon bekant. Nu bir liksom resan än mer jobbig än vad den var innan. Det gör så ont. Kan inte med ord beskriva hur orättvist det känns.
Jag skriver inte här alltför ofta, men läser nästan dagligen. Vill säga stort grattis till er som fått plus, kan bara tänka mig hur magiskt och spännande det känns! Ni som fortfarande väntar och kämpar, det är en berg och dalbana.. men hoppet finns och vi kommer att nå vår dröm någongång, förhoppningsvis så snart som möjligt. Jag är några få dagar från BIM och har väl egentligen inte så höga förhoppningar då vi bara fick till ett försök innan ÄL men hoppas självklart att det mot förmodan börjat växa ett litet frö där inne.
Jag har ett armband som det står ?aldrig ensam? på, det handlar i första hand om psykisk ohälsa, men känner att det kan appliceras även på detta.
Vi är inte ensamma på denna resa, det finns människor som vet hur det känns, som har samma smärtsamma längtan. Håller alla tummar och tår för att vi alla ska få slippa bära denna längtan snarast möjligt.
Kram på er!
Så länge sen jag va här inne så jag minns knappt hur man hittar här inne ????????
Kämpat med barnverkstaden i typ 10 år. Har pco o har varit ganska överviktig så trots hjälp med letrozol och pergotime innan dess så har d inte blivit en liten.
Nov -19 genomgick jag en GBP o har nu gått ner drygt 50 kg.
Kommit igång med verkstaden igen o ätit Letrozol första månaden nu. BIM typ Torsdag eller Fredag nästa vecka. Fler som vill följas åt? ????
Kram på er