Hej! Jag har försökt hålla ut och vänta på att denna tråd ska skapas men nu fick jag ta saken i egna händer då jag inte kan tänka på annat än den eviga väntan på BIM. Jag har lång cykel (33 dagar) så jag går direkt från januaritråden och hit..
Vi fyller tråden med hopp och stöd så hoppas jag att vi alla får uppleva ett mirakel snart 
Kopiera gärna listan och lägg till ditt namn och förväntad BIM.
LISTA:
litalu, 1/3, 25 år (2:a försöket)
Tack <3 och kram och kärlek tillbaka <3
Ja, man får så himla fint stöd här <3 blir rörd. Jag har en väldigt bra relation med min mamma, och det kan hända att jag känner precis som du, en lättnad, när jag väl tar upp det. Har känt mig ledsen över att jag ska behöva ta upp det, för att jag innerst inne ville att detta skulle vara en hemlighet. Men man orkar ju inte hålla fasaden uppe, framförallt inte när det är saker runtomkring som gör att sånt kommer fram, som min brors situation.
Tack för stöd <3
Aa fy fan, så himla tufft alltså :( vad du/vi ska behöva gå igenom...
Fy, förstår verkligen att det känns orättvist <3 :( Jag har velat ha barn ganska länge också men har inte träffat någon innan som varit på samma "ställe" som jag. Mitt ex ville inte ha barn, och det var bland annat det som gjorde att det tog slut. Det var mycket annat också, destruktivt förhållande, men det var en avgörande sak för mig.
Min nuvarande har inte varit redo, och jag har under flera års tid känt mig mer och mer stressad att jag bara ska sitta och vänta på detta. Så blir man bitter och uppgiven över att det inte blir som man tänkt eller vill, och så bara övergår det i ytterligare jobbigheter som du säger. Det känns helt orimligt att det ska vara så svårt. Kan man verkligen fråga sig :(
Näääe men fy faaaan! Alltså, stackars dig!!! <3 >< det låter ju fullkomligt hemskt! Du får "delta" och stänga av ljudet xD...... KRAM!!!!!
Näe det är risken, att människor inte kan relatera för att de inte gått igenom det. Jag tycker man märker på en gång om någon har gått igenom det, eller inte, hur man pratar om ämnet. Min mamma brukar vara bra på att sätta sig in i andras känslor, och vara stöttande, oavsett. Så kan bara tänka mig att hon agerar stöttande.
Det har du så rätt i. Jag önskar ju själv att människor pratade mer öppet om det, så att man inte skulle känna sig så ensam i det, att det blev lite mer normaliserat. Så är väl i sig en anledning att prata om allt det där jobbiga.
Tack för fina ord <3
Näe det är risken, att människor inte kan relatera för att de inte gått igenom det. Jag tycker man märker på en gång om någon har gått igenom det, eller inte, hur man pratar om ämnet. Min mamma brukar vara bra på att sätta sig in i andras känslor, och vara stöttande, oavsett. Så kan bara tänka mig att hon agerar stöttande.
Det har du så rätt i. Jag önskar ju själv att människor pratade mer öppet om det, så att man inte skulle känna sig så ensam i det, att det blev lite mer normaliserat. Så är väl i sig en anledning att prata om allt det där jobbiga.
Tack för fina ord <3
Jag tog steget idag och berättade för min mamma faktiskt. Jag har inte svarat på hennes samtal från igår för jag har inte orkat, men idag svarade jag och jag bröt ihop ganska snabbt när hon frågade hur det var och var orolig över hur jag mådde. Som vanligt känner hon ju på sig direkt när det är något utan att jag ens säger något. Så kunde inte göra annat än att berätta kände jag, och fick full support <3 känner mig faktiskt väldigt lättad efter samtalet <3 Hon kommer prata med de närmaste, dvs. sin man, och min bror. Hon frågade om jag ville det, så att alla kan tänka på och ta hänsyn till vår situation <3 Jag ville ju förstås aldrig att det skulle komma dit alls, men tror det är det bästa i nuläget för att minska min stress, och oron över vad alla ska säga när vi ses.
Åh, det låter som en fruktansvärd börda att bära på <3 :(( förstår verkligen att du blev ledsen över det!!! <3 KRAM
Idag ungefär 6 dagar före BIM fick jag e känsla.. äsch. Jag köper ett tidigt test o bara kollar...
O innan dom 3 minuterna som va angivet hade gått så såg man ett streck.. Så chockad men sjukt lycklig!
Blev lite sorti på lyckan när jag kom på att jag för 10 dagar sen tog ovitrelle spruta o läste mig till att man i upp till 10 dagar efter kan få falskt positivt pga sprutan. Ska ta ett nytt på söndag tänkte jag men är så förvirrad just nu. Ska jag va glad eller ledsen.
Nån som tagit ovitrelle o testats sig o på vilken dag i så fall?
Tack
Strecket är tydligare IRL. Dålig upplösning på bilden
Jag tog steget idag och berättade för min mamma faktiskt. Jag har inte svarat på hennes samtal från igår för jag har inte orkat, men idag svarade jag och jag bröt ihop ganska snabbt när hon frågade hur det var och var orolig över hur jag mådde. Som vanligt känner hon ju på sig direkt när det är något utan att jag ens säger något. Så kunde inte göra annat än att berätta kände jag, och fick full support <3 känner mig faktiskt väldigt lättad efter samtalet <3 Hon kommer prata med de närmaste, dvs. sin man, och min bror. Hon frågade om jag ville det, så att alla kan tänka på och ta hänsyn till vår situation <3 Jag ville ju förstås aldrig att det skulle komma dit alls, men tror det är det bästa i nuläget för att minska min stress, och oron över vad alla ska säga när vi ses.
Åh, det låter som en fruktansvärd börda att bära på <3 :(( förstår verkligen att du blev ledsen över det!!! <3 KRAM
Tänkte bara säga att jag plussade nu på morgonen. Plussade supersvagt igår så vågade inte tro på det så jag tog ett digitalt idag. Kan inte riktigt ta in det än men ska berätta för mannen när han vaknar :)
Jag är så förvirrad. BIM idag och fick en liten blödning igår men den slutade och mensen har inte kommit. Fortfarande ömma bröst men rädd för att få upp förhoppningarna och sen få mens på jobbet imorgon och bryta ihop totalt. Testade imorse och det var självklart negativt men min lutealfas är dock bara 10 dagar så är kanske tidigt att testa.