Förstår inte hennes resonemang

Lärde känna en kvinna i min egen ålder av en slump för några månader sedan. Vi klickade rätt fort och har umgåtts när vi kan. Vi har båda precis kommit ur lite trassliga förhållanden. Vi har hållit det på en vänskaplig nivå, men hon har samtidigt många gånger skrivit hur glad hon är att vi träffats, hur trygg hon känner sig med mig och hur öppen hon kan vara när vi pratar. Jag har också sagt att jag känner samma sak.

Vi är båda singlar och sugna på att ge oss ut i dejtingsvängen men av någon anledning verkar det inte finnas på hennes karta att hon och jag kanske skulle ge varandra en chans. Hon har sagt hur svårt det är att hitta vettiga killar och hur katastrofala dejter hon varit på men håller mig samtidigt på ett behörigt avstånd.

Jag hade förstått det om hon uttryckligen sagt till mig att jag inte är hennes typ. Men hon säger ju hela tiden vilken bra person jag är och hur hon trivs med mig - ändå vill hon inte ge det en chans att utvecklas vidare.

Det känns lite som att bli nekad en jobbansökan och sen ringer den arbetsgivaren varje vecka för att klaga på den de anställde istället för dig.

Vill inte låta bitter men jag är lite konfunderad eftersom om JAG hade träffat en person som jag klickar så bra med hade jag absolut gett det en chans. Känns ju bättre att göra det med någon man vet att man trivs med istället för att chansa på en dejtingsajt - igen.

Resonerar jag helt fel här?