Sommarschema för vuxna bonusar?????

Han har sagt att vi åker iväg till båda och att de får komma och gå som de vill hemma.

Då blev hans äldsta upprörd och blandade in mamman där hon då krävde att de behöver omvårdnad och uppsyn hela sommaren.

Båda har jag lärt upp att laga mat o båda har körkort så ingen skulle svälta ihjäl.

Det som blir så märkligt med sådana här trådar är att barnen (i detta fall unga vuxna) beskrivs som söndercurlade och med noll krav. Detta drivs helt av exet medan pappan tycker det är jobbigt men han är så snäll/konflikträdd/osäker att han inte säger något.

Barnen blir förstörda. Pappan gör inget åt det. Reagerar inte. Kommer inte på någon lösning. Låter inte detta som en rätt kass pappa? Oavsett hur kass hans ex är?

Sedan blir jag också lite fundersam över det här schemat. Vad skulle hända om dessa unga vuxna inte fick ett sådant schema? Skulle det då vara mammans uppgift att göra det du tycker inte ni ska behöva göra? Vad, rent konkret, har pappan föreslagit? Vad skulle han helst vilja? Vad är det mamman ska fixa åt dessa barn som inte pappan klarar? Hur jobbar han aktivt med att barnen blir självständiga?

Jag får ju liksom känslan av att mamman alltid gjort allt, pappan är passiv och sen är det hennes fel när saker går snett. Men strunt i mamman till sin sambos vuxna barn och fokusera på honom istället. Vad tänker han, förutom att han inte ska behöva ta några initiativ i sitt föräldraskap?

Har mamman den åsikten så får de ju va hos henne.

Vissa barn mognar sen. Andra mognar ännu senare pga att de inte fostrats till att bli självgående vuxna. För handen på hjärtat, hur många föräldrar idag involverar barnen vid städning, tvättning, matlagning och ekonomi?
Alltför få skulle jag vilja påstå.

Till det ska man lägga att man aldrig, någonsin ska jämföra "mina barn" med "dina ungar". Alla har helt enkelt olika förutsättningar.
Istället för att ha smått absurda krav "Mina barn klarar minsann och då ska dina ungar också det annars jävlar..." så börjar man där man står idag.
Även det längsta ultramaraton börjar med en promenad på några få meter...

Så det här är ju ett gyllene tillfälle att få de unga vuxna att bli mer självständiga. Vad vill de själv? Vilka planer för framtiden har de? Hur tänker de sig att det blir när de flyttar hemifrån? Vad måste de behärska för att kunna flytta? Hur är det att ha ansvaret för ett hushåll? Hur tvättar man en maskin? osv osv.

Istället för att bli förbannat och spy galla över allt och annat som inte lever upp till sina egna änglars nivå får man lov att visa att man är en empatisk, förstående och förståndig vuxen och börja resonera som en sådan också.

Fick igår höra att min sambo och hans ex har gjort ett schema för deras vuxna barn två veckor vv och jag känner att topplocket har gått.

Båda är över 20 och båda bor hemma och ingen jobbar. Vill ingen göra det så visst men på fullaste allvar så menar alltså sambon o hans ex att vi ska barnpassa hans vuxna ungar och hålla oss hemma alternativt ha med dem vart vi än åker.

Är detta rimligt?

Har ingen av dem jobb/sommarjobb?

Varför inte ta ett samtal med ungdomarna själva. Prata med dom som vuxna, hur de hade tänkt sin sommar, om det finns något de vill göra ihop med er. Släpp deras mamma helt (självklart måste ungdomarna prata med sin mamma också, men det är deras sak att hantera, inte deras pappa).

Skulle de protestera, så bör deras pappa säga att de är vuxna nu, och ni behandlar dom som vuxna.

Har mamman den åsikten så får de ju va hos henne.