Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Idag är det exakt ett år sen jag fick mitt första plus på stickan. Det var en av dom lyckligaste men också mest skrämmande dagarna i mitt liv. Två veckor efter plusset började jag blöda hejdlöst och allt jag planerat för var plötsligt historia. Det gjorde så ont. Jag hade fått missfall och fattade ingenting. Hur gick det ens till? Vad var det för fel på mig? Jag och min sambo var ifrån varandra när det hände och jag minns att jag nästan föll ihop av ren sorg när vi träffades dagen efter. Det vart nattsvart. Jag var så jävla jävla ledsen. Jag bestämde mig för att börja försöka igen fort. Jag planerade för att bli gravid igen i oktober. Så jävla naivt. Som att man kan planera för något sånt. Blev inte gravid i oktober. Eller november. Eller december. Blev gravid igen i april. 8 månader efter missfallet. Denna gången var det bara ren och skär lycka, och lättnad. Allt var perfekt och äntligen var det våran tur. För två missfall kommer aldrig hända mig. Testade mig första gången 4 dagar innan BIM och testen blev starkare varje dag, tills de inte längre blev det. Jag jämförde med andra kvinnors stegringar på youtube, Google, i forum, you name it. Men jag började långsamt inse att inte heller detta skulle gå vägen. Klumpen i magen och gråten i halsen var oundvikligt. Och värst av allt, på jobbet skulle jag gå och le och låtsas som ingenting när min värld i verkliga fallet rasade samman. Igen. Planerna jag gjort i mitt huvud var återigen borta. Jag skulle berätta för alla på midsommar. Och efter semestern skulle jag komma tillbaka till jobbet och stolt visa upp min lilla mage som precis skulle trätt fram. Idag är den dagen. Första dagen efter semestern och ett år sen första plusset. Ingen jävla mage i sikt. På jobbet berättar alla grabbar om sina gravida flickvänner som konkar på i värmen och alla gravida tjejer berättar om hur tufft det är att vara gravid på sommaren och hur trötta de är. Och här sitter jag och vill bara skrika åt alla att hålla käften. Jag hade gjort nästintill vad som helst för att få vara där de är. Men det är inte deras fel. Hur ska dom kunna veta hur jag mår när mitt ansikte visar något helt annat än vad som pågår i mitt huvud. En kollega frågade om inte vi var sugna snart varpå jag skrattade lite och svara ?nej nej?. Sen gick jag till toaletten och grät. Och här sitter jag fortfarande och samlar krafter för att gå ut dit igen. Och le och låtsas om ingenting.
Fan vad tungt allt känns idag.
Idag är det exakt ett år sen jag fick mitt första plus på stickan. Det var en av dom lyckligaste men också mest skrämmande dagarna i mitt liv. Två veckor efter plusset började jag blöda hejdlöst och allt jag planerat för var plötsligt historia. Det gjorde så ont. Jag hade fått missfall och fattade ingenting. Hur gick det ens till? Vad var det för fel på mig? Jag och min sambo var ifrån varandra när det hände och jag minns att jag nästan föll ihop av ren sorg när vi träffades dagen efter. Det vart nattsvart. Jag var så jävla jävla ledsen. Jag bestämde mig för att börja försöka igen fort. Jag planerade för att bli gravid igen i oktober. Så jävla naivt. Som att man kan planera för något sånt. Blev inte gravid i oktober. Eller november. Eller december. Blev gravid igen i april. 8 månader efter missfallet. Denna gången var det bara ren och skär lycka, och lättnad. Allt var perfekt och äntligen var det våran tur. För två missfall kommer aldrig hända mig. Testade mig första gången 4 dagar innan BIM och testen blev starkare varje dag, tills de inte längre blev det. Jag jämförde med andra kvinnors stegringar på youtube, Google, i forum, you name it. Men jag började långsamt inse att inte heller detta skulle gå vägen. Klumpen i magen och gråten i halsen var oundvikligt. Och värst av allt, på jobbet skulle jag gå och le och låtsas som ingenting när min värld i verkliga fallet rasade samman. Igen. Planerna jag gjort i mitt huvud var återigen borta. Jag skulle berätta för alla på midsommar. Och efter semestern skulle jag komma tillbaka till jobbet och stolt visa upp min lilla mage som precis skulle trätt fram. Idag är den dagen. Första dagen efter semestern och ett år sen första plusset. Ingen jävla mage i sikt. På jobbet berättar alla grabbar om sina gravida flickvänner som konkar på i värmen och alla gravida tjejer berättar om hur tufft det är att vara gravid på sommaren och hur trötta de är. Och här sitter jag och vill bara skrika åt alla att hålla käften. Jag hade gjort nästintill vad som helst för att få vara där de är. Men det är inte deras fel. Hur ska dom kunna veta hur jag mår när mitt ansikte visar något helt annat än vad som pågår i mitt huvud. En kollega frågade om inte vi var sugna snart varpå jag skrattade lite och svara ?nej nej?. Sen gick jag till toaletten och grät. Och här sitter jag fortfarande och samlar krafter för att gå ut dit igen. Och le och låtsas om ingenting.
Fan vad tungt allt känns idag.
Idag är det exakt ett år sen jag fick mitt första plus på stickan. Det var en av dom lyckligaste men också mest skrämmande dagarna i mitt liv. Två veckor efter plusset började jag blöda hejdlöst och allt jag planerat för var plötsligt historia. Det gjorde så ont. Jag hade fått missfall och fattade ingenting. Hur gick det ens till? Vad var det för fel på mig? Jag och min sambo var ifrån varandra när det hände och jag minns att jag nästan föll ihop av ren sorg när vi träffades dagen efter. Det vart nattsvart. Jag var så jävla jävla ledsen. Jag bestämde mig för att börja försöka igen fort. Jag planerade för att bli gravid igen i oktober. Så jävla naivt. Som att man kan planera för något sånt. Blev inte gravid i oktober. Eller november. Eller december. Blev gravid igen i april. 8 månader efter missfallet. Denna gången var det bara ren och skär lycka, och lättnad. Allt var perfekt och äntligen var det våran tur. För två missfall kommer aldrig hända mig. Testade mig första gången 4 dagar innan BIM och testen blev starkare varje dag, tills de inte längre blev det. Jag jämförde med andra kvinnors stegringar på youtube, Google, i forum, you name it. Men jag började långsamt inse att inte heller detta skulle gå vägen. Klumpen i magen och gråten i halsen var oundvikligt. Och värst av allt, på jobbet skulle jag gå och le och låtsas som ingenting när min värld i verkliga fallet rasade samman. Igen. Planerna jag gjort i mitt huvud var återigen borta. Jag skulle berätta för alla på midsommar. Och efter semestern skulle jag komma tillbaka till jobbet och stolt visa upp min lilla mage som precis skulle trätt fram. Idag är den dagen. Första dagen efter semestern och ett år sen första plusset. Ingen jävla mage i sikt. På jobbet berättar alla grabbar om sina gravida flickvänner som konkar på i värmen och alla gravida tjejer berättar om hur tufft det är att vara gravid på sommaren och hur trötta de är. Och här sitter jag och vill bara skrika åt alla att hålla käften. Jag hade gjort nästintill vad som helst för att få vara där de är. Men det är inte deras fel. Hur ska dom kunna veta hur jag mår när mitt ansikte visar något helt annat än vad som pågår i mitt huvud. En kollega frågade om inte vi var sugna snart varpå jag skrattade lite och svara ?nej nej?. Sen gick jag till toaletten och grät. Och här sitter jag fortfarande och samlar krafter för att gå ut dit igen. Och le och låtsas om ingenting.
Fan vad tungt allt känns idag.
Idag är det exakt ett år sen jag fick mitt första plus på stickan. Det var en av dom lyckligaste men också mest skrämmande dagarna i mitt liv. Två veckor efter plusset började jag blöda hejdlöst och allt jag planerat för var plötsligt historia. Det gjorde så ont. Jag hade fått missfall och fattade ingenting. Hur gick det ens till? Vad var det för fel på mig? Jag och min sambo var ifrån varandra när det hände och jag minns att jag nästan föll ihop av ren sorg när vi träffades dagen efter. Det vart nattsvart. Jag var så jävla jävla ledsen. Jag bestämde mig för att börja försöka igen fort. Jag planerade för att bli gravid igen i oktober. Så jävla naivt. Som att man kan planera för något sånt. Blev inte gravid i oktober. Eller november. Eller december. Blev gravid igen i april. 8 månader efter missfallet. Denna gången var det bara ren och skär lycka, och lättnad. Allt var perfekt och äntligen var det våran tur. För två missfall kommer aldrig hända mig. Testade mig första gången 4 dagar innan BIM och testen blev starkare varje dag, tills de inte längre blev det. Jag jämförde med andra kvinnors stegringar på youtube, Google, i forum, you name it. Men jag började långsamt inse att inte heller detta skulle gå vägen. Klumpen i magen och gråten i halsen var oundvikligt. Och värst av allt, på jobbet skulle jag gå och le och låtsas som ingenting när min värld i verkliga fallet rasade samman. Igen. Planerna jag gjort i mitt huvud var återigen borta. Jag skulle berätta för alla på midsommar. Och efter semestern skulle jag komma tillbaka till jobbet och stolt visa upp min lilla mage som precis skulle trätt fram. Idag är den dagen. Första dagen efter semestern och ett år sen första plusset. Ingen jävla mage i sikt. På jobbet berättar alla grabbar om sina gravida flickvänner som konkar på i värmen och alla gravida tjejer berättar om hur tufft det är att vara gravid på sommaren och hur trötta de är. Och här sitter jag och vill bara skrika åt alla att hålla käften. Jag hade gjort nästintill vad som helst för att få vara där de är. Men det är inte deras fel. Hur ska dom kunna veta hur jag mår när mitt ansikte visar något helt annat än vad som pågår i mitt huvud. En kollega frågade om inte vi var sugna snart varpå jag skrattade lite och svara ?nej nej?. Sen gick jag till toaletten och grät. Och här sitter jag fortfarande och samlar krafter för att gå ut dit igen. Och le och låtsas om ingenting.
Fan vad tungt allt känns idag.
Idag är det exakt ett år sen jag fick mitt första plus på stickan. Det var en av dom lyckligaste men också mest skrämmande dagarna i mitt liv. Två veckor efter plusset började jag blöda hejdlöst och allt jag planerat för var plötsligt historia. Det gjorde så ont. Jag hade fått missfall och fattade ingenting. Hur gick det ens till? Vad var det för fel på mig? Jag och min sambo var ifrån varandra när det hände och jag minns att jag nästan föll ihop av ren sorg när vi träffades dagen efter. Det vart nattsvart. Jag var så jävla jävla ledsen. Jag bestämde mig för att börja försöka igen fort. Jag planerade för att bli gravid igen i oktober. Så jävla naivt. Som att man kan planera för något sånt. Blev inte gravid i oktober. Eller november. Eller december. Blev gravid igen i april. 8 månader efter missfallet. Denna gången var det bara ren och skär lycka, och lättnad. Allt var perfekt och äntligen var det våran tur. För två missfall kommer aldrig hända mig. Testade mig första gången 4 dagar innan BIM och testen blev starkare varje dag, tills de inte längre blev det. Jag jämförde med andra kvinnors stegringar på youtube, Google, i forum, you name it. Men jag började långsamt inse att inte heller detta skulle gå vägen. Klumpen i magen och gråten i halsen var oundvikligt. Och värst av allt, på jobbet skulle jag gå och le och låtsas som ingenting när min värld i verkliga fallet rasade samman. Igen. Planerna jag gjort i mitt huvud var återigen borta. Jag skulle berätta för alla på midsommar. Och efter semestern skulle jag komma tillbaka till jobbet och stolt visa upp min lilla mage som precis skulle trätt fram. Idag är den dagen. Första dagen efter semestern och ett år sen första plusset. Ingen jävla mage i sikt. På jobbet berättar alla grabbar om sina gravida flickvänner som konkar på i värmen och alla gravida tjejer berättar om hur tufft det är att vara gravid på sommaren och hur trötta de är. Och här sitter jag och vill bara skrika åt alla att hålla käften. Jag hade gjort nästintill vad som helst för att få vara där de är. Men det är inte deras fel. Hur ska dom kunna veta hur jag mår när mitt ansikte visar något helt annat än vad som pågår i mitt huvud. En kollega frågade om inte vi var sugna snart varpå jag skrattade lite och svara ?nej nej?. Sen gick jag till toaletten och grät. Och här sitter jag fortfarande och samlar krafter för att gå ut dit igen. Och le och låtsas om ingenting.
Fan vad tungt allt känns idag.
Men oj! Det var dyrt! Då är hon billig som jag går till i jämförelse. Det kostar 650:- per gång men hon var så snäll och ger mig rabatt för att jag förmodligen behöver en drös med gånger, så jag får gå för 500:- gången.
Väldigt desperat kan man bli, och fylld av sorg, emellanåt. I helgen var jag och min sambo hos en av hans kompisar och hälsade på. Han berättade då nyheten att dom väntar sitt andra barn i oktober. Jag sa typ bara "mhm" och sen sa jag inget mer. Jag höll på att totalt bryta ihop. Dom är ganska nyinflyttade där och han började berätta hur många det var som hade barn där i samma ålder, och att grannen bredvid väntade barn denna månaden. Jag satt bara där och fick ta in allt detta, och gick sönder inombords mer och mer. I sådana tillfällen blir jag så himla ledsen, och trött på allt det här. Vill bara också få mitt plus så jag kan få vara en del av det där.
Ja det får vi verkligen hoppas <3
Verkligen! >< ja men gör det. Annars kanske du kan prata med personen som tar 900:- per gång och höra om det går att få någon form av paketpris om du köper exempelvis 5 ggr på en gång. Det var det jag gjorde, och då sa hon att vi kunde komma fram till en överenskommelse. Kan vara värt att fråga ibland, just när man planerar att gå flera gånger än 1. Ja men toppen, friskvårdsbidrag är ju grymt. Jag har förbrukat det för länge sen haha! Men glad för de bidrag man kan få.
Usch, ja det var skitjobbigt, jag ville bara åka hem igen. Och vi hade precis kommit dit. Det var såå nära att tårarna kom.. Och jag satt just då själv med min sambos vän också, när han berättade om alla i området som ska få, eller har barn. Annars hade jag liksom kunnat överlämna samtalet lite åt min sambo.
Men, i allt det jobbiga var det tur iallafall att det bara var min sambos kompis där. Hans sambo m. barn var bortresta. Hade hon varit där hade jag inte kunnat hantera det. En gravidmage rakt i fejjan utan att vara beredd liksom....hela kvällen.. näe det hade inte gått.
Åh, fy stackare :( jag vet alltför väl hur det känns :(( så fruktansvärt jobbigt... <3 :( Jag önskar SÅ MYCKET att vi kan få våra plus snart.
Verkligen! >< ja men gör det. Annars kanske du kan prata med personen som tar 900:- per gång och höra om det går att få någon form av paketpris om du köper exempelvis 5 ggr på en gång. Det var det jag gjorde, och då sa hon att vi kunde komma fram till en överenskommelse. Kan vara värt att fråga ibland, just när man planerar att gå flera gånger än 1. Ja men toppen, friskvårdsbidrag är ju grymt. Jag har förbrukat det för länge sen haha! Men glad för de bidrag man kan få.
Usch, ja det var skitjobbigt, jag ville bara åka hem igen. Och vi hade precis kommit dit. Det var såå nära att tårarna kom.. Och jag satt just då själv med min sambos vän också, när han berättade om alla i området som ska få, eller har barn. Annars hade jag liksom kunnat överlämna samtalet lite åt min sambo.
Men, i allt det jobbiga var det tur iallafall att det bara var min sambos kompis där. Hans sambo m. barn var bortresta. Hade hon varit där hade jag inte kunnat hantera det. En gravidmage rakt i fejjan utan att vara beredd liksom....hela kvällen.. näe det hade inte gått.
Åh, fy stackare :( jag vet alltför väl hur det känns :(( så fruktansvärt jobbigt... <3 :( Jag önskar SÅ MYCKET att vi kan få våra plus snart.
Idag är det exakt ett år sen jag fick mitt första plus på stickan. Det var en av dom lyckligaste men också mest skrämmande dagarna i mitt liv. Två veckor efter plusset började jag blöda hejdlöst och allt jag planerat för var plötsligt historia. Det gjorde så ont. Jag hade fått missfall och fattade ingenting. Hur gick det ens till? Vad var det för fel på mig? Jag och min sambo var ifrån varandra när det hände och jag minns att jag nästan föll ihop av ren sorg när vi träffades dagen efter. Det vart nattsvart. Jag var så jävla jävla ledsen. Jag bestämde mig för att börja försöka igen fort. Jag planerade för att bli gravid igen i oktober. Så jävla naivt. Som att man kan planera för något sånt. Blev inte gravid i oktober. Eller november. Eller december. Blev gravid igen i april. 8 månader efter missfallet. Denna gången var det bara ren och skär lycka, och lättnad. Allt var perfekt och äntligen var det våran tur. För två missfall kommer aldrig hända mig. Testade mig första gången 4 dagar innan BIM och testen blev starkare varje dag, tills de inte längre blev det. Jag jämförde med andra kvinnors stegringar på youtube, Google, i forum, you name it. Men jag började långsamt inse att inte heller detta skulle gå vägen. Klumpen i magen och gråten i halsen var oundvikligt. Och värst av allt, på jobbet skulle jag gå och le och låtsas som ingenting när min värld i verkliga fallet rasade samman. Igen. Planerna jag gjort i mitt huvud var återigen borta. Jag skulle berätta för alla på midsommar. Och efter semestern skulle jag komma tillbaka till jobbet och stolt visa upp min lilla mage som precis skulle trätt fram. Idag är den dagen. Första dagen efter semestern och ett år sen första plusset. Ingen jävla mage i sikt. På jobbet berättar alla grabbar om sina gravida flickvänner som konkar på i värmen och alla gravida tjejer berättar om hur tufft det är att vara gravid på sommaren och hur trötta de är. Och här sitter jag och vill bara skrika åt alla att hålla käften. Jag hade gjort nästintill vad som helst för att få vara där de är. Men det är inte deras fel. Hur ska dom kunna veta hur jag mår när mitt ansikte visar något helt annat än vad som pågår i mitt huvud. En kollega frågade om inte vi var sugna snart varpå jag skrattade lite och svara ?nej nej?. Sen gick jag till toaletten och grät. Och här sitter jag fortfarande och samlar krafter för att gå ut dit igen. Och le och låtsas om ingenting.
Fan vad tungt allt känns idag.
BIM imorgon och idag fick vi vårt efterlängtade plus igen. 2a ägglossningen efter missfallet och 12:e försöket totalt. Ber till gudarna att det här är vårt guldägg som stannar den här gången <3
Jag fortsätter precis som tidigare att följa er i bakgrunden och heja på er <3 Önskar SÅ att ni alla får plussa under året, helst igår förstås <3