Vi som försökt en längre tid - första barnet

Oh, tack för tipset, det ska jag försöka med då! :) 

Ahh, förstår verkligen det! Himla tur att hon inte var där, men synd att din sambo inte var där just då och kunde ta över :( Det är nog svårt för andra att förstå att det kan vara känsligt eller snarare hur extremt känsligt det kan vara. Jag trodde inte att det skulle vara riktigt så här jobbigt, eller snarare inte att jag skulle tycka det var jobbigt så tidigt som jag gjorde. 

Ja, nu måste det väl ändå vara vår tur snart???? Går bara och väntar på att kliniken öppnar igen så de kan skicka iväg den där jäkla remissen! <3 

Btw, jag hittade en kvinna på YouTube som heter Bettina Rae, hon har videos om fertilitetsyoga, meditation, sorg efter missfall och tips på hur man kan tänka för att inte helt uppslukas i mörkret av ofrivillig barnlöshet. Har bara sett några videos än men hon verkar vettig :) <3 

Nu har jag haft semester i lite mer än två veckor och har verkligen försökt att bara slappna av, inte stressa, inte tänka på barnaskapande och andra jobbiga känslor. Det har väl gått sådär.

På något sätt har jag börjat förknippa saker jag gör eller som händer som inte är bra med att jag är en värdelös människa, vilket i sin tur river upp känslan att vara värdelös för att man inte lyckas bli gravid. Exempelvis håller jag på en del med sport, och när det går dåligt så går tankarna direkt till att det är för att jag är värdelös - jag kan ju inte ens bli gravid! Så det är lite tunga tankar att gå och bära på, kunde i alla fall prata med min mamma om det nyligen, vilket kändes bra.

Min cykel är också helt wacko denna månad (såklart, bara för att vi bestämt att om det inte blir något nu så skickar vi remiss för IVF). Började med spotting flera dagar efter mens och sen har tempen varit svajig som aldrig förr! Jag ligger knappt över normaltemp trots ÄL+5, så det känns ju inte sådär väldigt hoppfullt.

Jag har sån ångest för att sommaren ska ta slut, inte bara för att värmen försvinner, semestern är över och de vanliga bitarna, utan också för att jag är rädd för vad IVF innebär. Jag är rädd att jag kommer må dåligt, jag är rädd för att det ska bli stressigt att pussla ihop jobb med läkarbesök men allra mest är jag rädd för att vi inte ska lyckas 3

Ja men gör så!! :) <3 

Verkligen tur.. mm inte kul att bli lämnad ensam i det läget.. Jag fick totalt spela teater... Inte jag heller. Hade verkligen ingen aning. Det började ju bli väldigt jobbigt bara efter några gånger tycker jag. 

Eller hur!!!? Åh, ja snaart så! <3 

Aah okey! Tack för tips! <3 :D jag testade faktiskt fertilitetsyoga en del på en annan sida: 

www.doyogawithme.com/content/yoga-fertility

Det enda svåra för mig var att fortsätta hålla motivationen uppe, plus att jag kände att jag ville röra på mig mer, så har börjat cykla regelbundet istället (hemma på träningscykel). Det känns inte stressande för kroppen på samma sätt som att springa exempelvis. Jag kollar på ett avsnitt av något kul samtidigt och cyklar 25 min några gånger i veckan. Känns väldigt skönt. 

Du är inte värdelös, försök vara snäll mot dig själv och din kropp! Jag förstår verkligen känslan, och det är lättare sagt än gjort. Ser inte heller fram emot IVF, samtidigt som jag längtar efter att få hjälp. Hoppas du kan njuta lite mer av resten av semestern, kram!

Håller med! Jag slutade med p-piller förra sommaren och fick ägglossning ett par veckor senare så jag blev såå hoppfull och kände att jag kunde bli gravid när som. Blev ledsen redan efter någon månad, när cykeln började strula..

Tack för ditt tips med! <3 Det låter ju superbra att förena nytta med nöje hehe! Jag löptränade förut men läste att det kan stressa kroppen så jag slutade, sen har jag mest tagit promenader eller legat i soffan och tyckt synd om mig själv..Ska försöka ta tag i träningen igen och styrketräna några gånger i veckan i alla fall, samt promenera, yoga och meditera :) 

Oo ja man trodde att det skulle gå så lätt...precis samma för mig, blev jätteledsen redan i startskedet, sen blev det ju värre.. nu är det nästan mindre jobbigt på ett sätt för att jag inte har byggt upp det där hoppet på samma sätt längre. Det kan bli lite mer "äh, vad skulle det vara för skillnad den här gången". MEN det är väldigt mycket jobbigare på det sättet att man tänker på tiden som gått, stressen som kan komma kring det, andra runtom som får barn, den där ouppnåerliga känslan och ovissheten.... ja många känslor.. 

Haha ja det gör verkligen saken lättare tycker jag! Då kan jag se fram emot ett avsnitt, istället för att tänka att jag ska träna :D 

Aaa jag har också läst det så har också undvikt det faktiskt. Men kände efter en lång tid av icke tränande att jag verkligen behövde röra mig på NÅT sätt.. och då tänkte jag att träningscykling var lite lugnare träning, men samtidigt att man får svetta ordentligt och känna att man rör på sig.

Låter bra tycker jag. Tänker att man i grund och botten ska må bra också, och jag mådde iallafall inte bra av att inte röra på mig. Började bli missnöjd med min kropp etc. Och det känns inte heller så kul, och det påverkar ju den mentala hälsan också. 

Hej!

Jag hoppar gärna in i denna tråd.

Jag är 35 år gammal och jag och sambon försöker bli gravida. Vi har försökt i 1 års tid sedan jag tog ut min spiral i juli 2020. Ingen av oss har barn sedan tidigare.

Den biologiska klockan tickar och jag hoppas vi får plussa snart.

Jag använder mig av Natural Cycles samt ägglossningstest. Var hos min gynekolog idag och allt såg prima ut och han såg en kommande ÄL inom 2 dagar!

Så nu hoppas vi på denna månad!