Är min sambo narcissist?

Kristi Brud
Jag sitter och läser en bok om Knutbysekten och min sambo frågar vad den handlar om. "Den handlar om de övergrepp som församlingsmedlemmarna utsattes för av Åsa Waldau. Hon skulle leva ett liv med lyx och uppassning medans andra blev misshandlade och fick inte leva normala liv." Svaret jag får är "Det låter ganska bra! Jag skulle vilja vara Kristi Brud". Nästföljande dag går vi förbi en kyrka när min sambo spontant utbrister "Här skulle jag vilja krönas till Kristi Brud". 

Bakgrund
För drygt 2 år sedan träffade jag en väldigt charmig, rolig och pratsam tjej. Första tiden var fantastiskt bra. Vi flyttade ihop tidigt och det funkade väldigt bra i början. Efter en tid kom det fram att hon hade en depression. Förhållandet blev gradvis väldigt stormigt. Mycket beroende på hennes problem och min oförmåga att hantera dom problemen. Jag försökte vara lojal och stötta henne genom depressionen men det var en jobbig tid. 

Det tar slut
En dag gör hon slut med mig. Jag var inte speciellt ledsen utan var snarare lättad eftersom jag hela tiden kände att jag inte ville svika henne bara för att hon var sjuk. Det går ett antal månader och hon hör av sig. Hon vill ha en chans till. Jag förklarar att det får vara under vissa villkor och vi är överens om allt det jag säger. Hennes hälsa verkar också bättre efter ett antal livsstilsförändringar. Hon intygar också att hon numera mår bra.

Vi flyttar ihop igen
Hon vill flytta in i min nya lägenhet. Jag är skeptisk men hon verkar må bra. Och jag säger att det får vara på prov. Allt går ganska bra under den här mellanperioden där vi är särbos. Men första dagen efter inflyttningen brakar helvetet loss med ett bombardemang av klagomål och missnöjen riktade mot mig och även boendet.

Vad gör jag nu
Jag har insett att det är något mer som är fel med henne än depression. Vad vet jag inte, men längre ner skriver jag hur det är. Jag vill ha ut henne ur mitt boende. Men här har hon precis gjort en stor flytt och jag ber henne flytta efter några månader. Vet faktiskt inte hur jag ska sköta detta på ett snyggt sätt och samtidigt behålla min mentala hälsa. Jag är oerhört besviken på mig själv eftersom jag var så godtrogen. 

Hur är det idag
Jag står emot rätt bra. Men det är ett bombardemang varje dag av det som står nedan. Ibland orkar man bara inte bråka för att det suger så mycket energi. Men jag är tvungen att stå upp för mig själv. Samtidigt känns det som hon älskar dramat och drivs av det. Hon blir inte trött av det men det blir jag.

ÄR DETTA EN NARCISSIST?

Gaslightning
"Du blandar ihop saker", "Du minns du inte vad du sagt", "Jag borde spela in sånt du har sagt". Jag får hela tiden kriga för att påpeka att jag inte sagt saker. En dag påstod hon att jag skulle renovera min egen lägenhet och sedan belåna på värdestegringen för att hon skulle kunna lösa sina lån. Hon repeterar hela tiden att jag har sagt att jag köpt bostadsrätten till oss båda trots att jag inte ens var ihop med henne när jag köpte den eller hade någon kommunikation med henne. 

Triangulering
Min sambo säger ofta något "dåligt" om mig till en tredje person i sällskapet när jag är närvarande och som det verkar även när jag inte är närvarande. "Det där fattar han inte hur han ska göra. Kan inte du komma hit och fixa det istället". Ibland har jag behövt förklara för den andra personen att saker som min sambo sagt inte är sanna. Om saker jag skulle ha sagt eller skulle ha gjort. Jag har även behövt försvara mig för att inte framstå som en idiot. 

Utbrott
En rätt lugn fundering från mig urartar nästan alltid. Rösten höjs direkt i samtalet när jag frågar om vi kan göra en grej tillsammans som kanske kräver lite arbete. Det krävs nästan ingenting för att trigga igång de här utbrotten. Det kan också vara någon liten grej i vardagen som plötsligt leder till ett utbrott.

Den eviga tråden
Hon har ibland ett ämne som hon vill ta upp med mig. Nästan alltid är det ett klagomål riktat mot mig. Jag svarar lugnt "Det är viktigt att vi lär oss att samarbeta". Då plötsligt tar hon upp ett annat ämne, dvs en annan sak där jag har gjort fel. Jag svarar lugnt på det också. Då kommer nästa och nästa sak tills jag till slut fullständigt tappar tålamodet. Det jag får höra sen är att jag har betett mig illa. 

Alltid ett offer
Jag har hört min sambo berätta en hel del historier för vänner där hon alltid framställs som offret. Det gäller inte bara mig utan även i relationer med andra. Jag vet ibland bakgrunden och den verkliga historien. Jag vet att hon har gjort något dumt och någon har reagerat på det. Själva berättelsen är sann men hon utelämnar saker som hon har gjort och sagt. Till exempel när det blev bråk med en granne. 

Hon försöker smita alla vardagssysslor i hemmet. När jag ställer någon form av krav leder det till utbrott och konflikter. Trots att jag gör mängder av saker får jag höra att jag gör för lite och borde ta min semester eller lunch till det.

Ständiga försök att nedvärdera
Jag vill ha ut henne ur mitt liv och detta är väl anledningen till att jag inte har dåligt samvete för det. Det är nedlåtande och kränkande kommentarer både när vi är själva och med andra. Jag svarar naturligtvis emot. Och säger att hon ska lägga av. Jag försöker att inte ge igen utan säger väl mer "Nu får du skärpa dig".  Ibland känns det som ett maktspel som när min familj var här på grill och hon hela tiden sitter och säger saker som: "Kan du fixa det till Anton. Du kanske skulle kunna resa dig upp för din pappa".

Som jag ser detta är det något annat utöver en depression. Om det är någon form av personlighetsstörning som borderline, narcissism och psykopati är jag övertygad om att jag kommer få ett helvete om jag inte sköter detta på ett smart sätt.