Hur törs man skola in på fsk?

Tror jag bara är oroad för att jag har en förmåga i livet att drabbas av saker som ingen annan gör. Där alla andra flyter igenom händer saker för mig som folk säger att ?oj men det där är ju orimligt?. 

Om 999 av 1000 går bra för i något, så är jag ofta den där enda som det går illa för.

Det har nog färgat av sig.

Ditt barn ska leva lika länge till som hen redan levt innan det är dags, om du ska skola in vid 1,5 år. Mycket hinner hända innan dess, både med barnet och med dig. Stressa inte upp dig ch känn inte efter så mycket så här långt i förväg. Ta ett djupt andetag, släpp det och känn efter igen om 7 månader. 

Ja, vi har större problem - eller snarare behöver vi helt enkelt två löner igen då för att bygga upp sparandet igen. Att stå med låga depåer och barn känns också oansvarigt. 

Hej TS

Jag tyckte också det var så jobbigt redan på förväg att skola in mina barn. Inte så mycket på grund av rädsla att de skulle skada sig utan för att tiden gick så fort och åts på något sätt upp av trötthet, saker som hände (bilolycka där jag behövde opereras flera gånger) etc.

Att känna rädsla oro och lite sorg inför inskolning och förskoletiden är inget konstigt.
Inskolningen brukar dock gå väldigt bra och ofta är det jobbigare för oss vuxna rent känslomässigt (jag gick hem och grät..)
Tips:
Om barnet fortfarande är mammigt låt pappan ta inskolningen.

Om förskolan ligger i närområdet kan ni ju höra wr för med andra föräldrar hur den verkar var, personalen etc...

Försöka att njuta nu av resten av tiden med ditt barn

Vi skolade in vid 1 år och det var faktiskt inget stort problem. Pappa jobbade nära och kunde gå dit på 3 minuter om vårt barn var ledset, och barnet fick en egen "mamma" på förskolan som skulle se till honom extra, hon var jätteduktig.

Han tyckte det var roligt med andra lika stora barn (inga syskon hemma). Även om han ibland inte ville gå hemifrån på morgonen utan leka med sina saker så ville han lika benhårt inte gå hem när vi kom och hämtade. En period så fick han ta med sig en leksak på morgonen, och så höll vi på.

Man lär sig att leda vidare med aktivitet eller frågor "vad tror du Albin gör med bilarna- titta där är Hanna ute på gården- ska du gå ut dit?" och så blir det mer intresse i det än att jag ska gå. På kvällen: Nu måste vi gå så att vi inte missar Bolibompa/Nalles blåa hus/vilket program man nu har bestämt sig är okej för barnet att se en stund medan man lagar mat.

Personalen sa att det är lättare att skola in som vi gjorde än efter 18 månader. För då vet barnet mycket mer vem mamma och pappa är, vilka roliga saker man kan göra med dem och har utvecklat mycket mer åsikter om vad de själva ska göra på en dag. Och då får man de där stora scenerna i kapprummet samt att de föräldrarna utbrister "Men ÅH, HUR kan man skola in ännu mindre barn när dettta är så jobbigt, mitt barn får ju trauma av sitt skrikande!!"

Jo det kan man, för att det är lättare. Och rutinen sitter snabbt. Barnet lär av andra barn och sen är de en flock som gör saker ihop.

Du kan ju inte utgå från hur barnet är nu. Det är lika långt kvar av barnets liv hittills innan det är dags. De kommer inte tappa barnet för han kommer gå själv. 

Jag förstår ändå din oro. Jag tyckte också att det var jättejobbigt. Men det blev så bra. Jättefin personal och barnet trivdes så bra. Men lyssa på din magkänsla. Vi tog det väldigt lugnt med inskolningen. Höll på länge och tog vår tid. Vi lämnade aldrig om barnet var ledset heller. Visst de slutar oftast gråta när man går men det funkade inte för mig. Satt och kramade i tjugo minuter en gång men när det var färdigt tog en fin pedagog emot och det blev bra. Har ni möjlighet att jobba korta dagar? Det tyckte vi kändes skönt  

Det kommer bli bra när det är dags. Njut av resten av föräldraledigheten nu!