• Anonym (Kajsa)

    Tjänar jag så dåligt?

    Jag är uppvuxen med känslan att jag aldrig riktigt duger. När man fick högsta betyg i skolan så var det aldrig ett grattis utan enbart en fråga om hur många poäng ifrån alla rätt jag hade. Det är bara ett exempel av alla saker under min uppväxt. Till saken hör den att jag nu fått ett jobb efter min examen och kommer att få ut lite över 31.000kr rent efter skatt och min ena förälder då säger att det inte är så lätt att vara låginkomsttagare. Jag är 29 år och det här är mitt första jobb inom det jag utbildat mig till. Jag blev så ledsen över kommentaren. Tjänar jag verkligen så dåligt? Jag är ju i början av min karriär, visst att min ena förälder tjänar ca 150.000 kr i månaden men för det kan väl inte allt under 100.000 i mån ses som ett misslyckande? Just nu känner jag mig bara som ett misslyckande.. igen.

  • Svar på tråden Tjänar jag så dåligt?
  • Friger
    Anonym (Kajsa) skrev 2022-08-09 18:02:01 följande:
    Ja jag förstår ju att om man har låga boendekostnader så får man mer över i plånboken varje månad. Jag tänkte mer om det fanns någon slags outtalad summa vart gränsen går för en låg, medel och hög inkomst. 
    Det är nog lite olika. Men över 45.000kr i storstad, och över 35.000kr på landsbygd kanske är rimliga summor för gräns till höginkomsttagare?
  • Anonym (Kajsa)
    Anonym (H) skrev 2022-08-09 18:01:48 följande:

    Huvudsaken är att du är nöjd. Min man tjänar som din pappa, medan jag tjänar en bråkdel - vem bryr? Jag kommer aldrig att komma i fatt min man lönemässigt, men du är i början av din karriär. Din lön duger fint! 


    Jag har inte skrivit att det är min pappa som har den lönen. Men jag förstår din poäng! 
  • Anonym (Nn)
    Anonym (Kajsa) skrev 2022-08-09 17:54:00 följande:

    Är det så? Vad glad jag blir! Är det i Stockholm du och dina vänner arbetar? Det kan ju skilja sig en del i löner i olika delar av Sverige nämligen. 


    Pengar och status har alltid varit viktigt i min familj, allt ska se så bra ut utifrån. Jag hoppade egentligen på den här utbildningen för att göra mina föräldrar stolta men det är ett ouppnåeligt mål har jag förstått. 


    Hej,

    Ja det är Stockholm. Min sambo är också civilekonom (3 år kandidat och 2 år master). Han fick en betydligt lägre ingångslön relativt dig och mig (Det var några år sen men den var ändå lägre relativt sätt) Han jobbade på, bytte jobb osv och har idag nästan dubbelt min nya lön. 


    Viktigast är att du trivs med jobbet, inte bara lönen. Du har en bred utbildning och det ger möjligheten att byta bana osv. Hittar du nått annat du vill vill rikta in dig på kan du även plugga ett par år till. 

  • Anonym (så här)

    hej Kajsa, detta handlar varken om lön eller pengar.
    Ditt problem är att du faktiskt har föräldrar som inte stöttar dig på rätt sätt. Du har några olika val i detta beroende på hur stark du känner dig i dig själv.


    Du kan låta det vara som det är och stå ut. De kommer aldrig fatta, de tror att de pushar och peppar dig genom att trycka ner (när det i själva verket är precis tvärt om).


    Du kan välja att ta lite mer avstånd till dem, träffa dem inte mer än nödvändigt, hör inte av dig till dem om de inte kontaktar dig. Håll kontakterna korta och försök bygga upp dig genom att träffa människor som du mår bra av.
    Detta är inget dåligt alternativ men det beror på vad du känner.


    Det bästa för din självkänsla vore att faktiskt tala om hur du känner, lugnt men tydligt och sakligt. Därefter får du se hur de reagerar och om något ändras. Annars får du köra alt. 2 och minska kontakten.


    Ett sånt samtal skulle kunna vara kort, rakt och tydligt. Ungefär så här.
    "Jag skulle vilja ta upp en sak, något jag borde gjort för länge sedan; Det är jättejobbigt att du/ni alltid trycker ner och nedvärderar mig och allt jag gör. Ni har aldrig sagt att jag gjort något bra, inget jag gör är tillräckligt bra och jag känner aldrig att jag duger i era ögon.
    När ni nu senast talar om för mig att jag är låginkomsttagare då jag fått den högsta ingångslönen i min klass så känner jag att det får vara nog. Har ni inget snällt att säga så är det bättre att ni inte säger något alls. Det räcker nu. Om ni inte förstår eller tycker jag har fel så ska vi nog inte ses så mycket."


    Sen lämnar du frågan helt åt dem att fundera över.
    Jag tror de inte fattar själva, ärligt talat. Det är troligen inte av elakhet utan av en förvrängd världsbild. Eller också har de verkligen andra förväntningar på dig, att du ska bli minst lika framgångsrik som de och tjäna minst lika mycket.


    I så fall har ni kanske inte så mycket gemensamt och då mår du bäst av att bryta med dem. Oavsett vilket så ska du inte finna dig i att bli nertryckt på det sätter.


    Du är duktig och har gjort det väldigt bra, du ska vara stolt över dig själv. Du är värd bättre.

  • Anonym (Kajsa)
    Anonym (så här) skrev 2022-08-09 18:53:55 följande:

    hej Kajsa, detta handlar varken om lön eller pengar.
    Ditt problem är att du faktiskt har föräldrar som inte stöttar dig på rätt sätt. Du har några olika val i detta beroende på hur stark du känner dig i dig själv.


    Du kan låta det vara som det är och stå ut. De kommer aldrig fatta, de tror att de pushar och peppar dig genom att trycka ner (när det i själva verket är precis tvärt om).


    Du kan välja att ta lite mer avstånd till dem, träffa dem inte mer än nödvändigt, hör inte av dig till dem om de inte kontaktar dig. Håll kontakterna korta och försök bygga upp dig genom att träffa människor som du mår bra av.
    Detta är inget dåligt alternativ men det beror på vad du känner.


    Det bästa för din självkänsla vore att faktiskt tala om hur du känner, lugnt men tydligt och sakligt. Därefter får du se hur de reagerar och om något ändras. Annars får du köra alt. 2 och minska kontakten.


    Ett sånt samtal skulle kunna vara kort, rakt och tydligt. Ungefär så här.
    "Jag skulle vilja ta upp en sak, något jag borde gjort för länge sedan; Det är jättejobbigt att du/ni alltid trycker ner och nedvärderar mig och allt jag gör. Ni har aldrig sagt att jag gjort något bra, inget jag gör är tillräckligt bra och jag känner aldrig att jag duger i era ögon.
    När ni nu senast talar om för mig att jag är låginkomsttagare då jag fått den högsta ingångslönen i min klass så känner jag att det får vara nog. Har ni inget snällt att säga så är det bättre att ni inte säger något alls. Det räcker nu. Om ni inte förstår eller tycker jag har fel så ska vi nog inte ses så mycket."


    Sen lämnar du frågan helt åt dem att fundera över.
    Jag tror de inte fattar själva, ärligt talat. Det är troligen inte av elakhet utan av en förvrängd världsbild. Eller också har de verkligen andra förväntningar på dig, att du ska bli minst lika framgångsrik som de och tjäna minst lika mycket.


    I så fall har ni kanske inte så mycket gemensamt och då mår du bäst av att bryta med dem. Oavsett vilket så ska du inte finna dig i att bli nertryckt på det sätter.


    Du är duktig och har gjort det väldigt bra, du ska vara stolt över dig själv. Du är värd bättre.


    Hej, 


    Så bra skrivet, tack! Jag tror inte heller de fattar själva faktiskt, de tror att de pushar mig till det bästa. Det har liksom alltid varit så här och de verkar inte fatta att jag är vuxen nu. 


    Jag ska fundera på hur och om jag ska lyfta det här med mina föräldrar eller om jag bara ska ta avstånd en stund men då kommer de såklart att undra varför. Det kanske blir en naturlig tid till att öppna upp sig då. 


    Tack för fina ord! 

  • Anonym (A)
    Friger skrev 2022-08-09 17:54:53 följande:
    Knepigt... Objektivt sett är du medelinkomsttagare.

    Men... Tror du får sätta det i kontext med vart du bor för någonstans och vilka utgifter du har.

    Har du 31.000kr i handen och en boendekostnad på 25.000kr så upplever du dig inte så rik. Särskilt inte om du bor på en plats där grannen kör Porsche som vardagsbil.

    Men bor du på ett ställe där en Volvo 740 är lyx och boendekostnaden är 1.500kr så kan du ju med visst fog känna dig välbärgad.

    Överdriver lite för att åskådliggöra.
    Håller med
  • Anonym (Ordning)
    Anonym (Kajsa) skrev 2022-08-09 17:14:35 följande:
    Till saken hör den att jag nu fått ett jobb efter min examen och kommer att få ut lite över 31.000kr rent efter skatt och min ena förälder då säger att det inte är så lätt att vara låginkomsttagare. Jag är 29 år och det här är mitt första jobb inom det jag utbildat mig till.
    Det är helt klart en bra lön för en nyexad 29-åring. (På gränser till riktigt bra.)

  • Anonym (ME)
    Anonym (Kajsa) skrev 2022-08-09 17:14:35 följande:
    Tjänar jag så dåligt?

    Jag är uppvuxen med känslan att jag aldrig riktigt duger. När man fick högsta betyg i skolan så var det aldrig ett grattis utan enbart en fråga om hur många poäng ifrån alla rätt jag hade. Det är bara ett exempel av alla saker under min uppväxt. Till saken hör den att jag nu fått ett jobb efter min examen och kommer att få ut lite över 31.000kr rent efter skatt och min ena förälder då säger att det inte är så lätt att vara låginkomsttagare. Jag är 29 år och det här är mitt första jobb inom det jag utbildat mig till. Jag blev så ledsen över kommentaren. Tjänar jag verkligen så dåligt? Jag är ju i början av min karriär, visst att min ena förälder tjänar ca 150.000 kr i månaden men för det kan väl inte allt under 100.000 i mån ses som ett misslyckande? Just nu känner jag mig bara som ett misslyckande.. igen.


    Grattis och jättebra jobbat!

    Du har verkligen lyckats bra och ska bara försöka nu att fokusera på att göra ett bra jobb. Men inte för dina föräldrars skull utan för din egen. För som du insett så kommer aldrig dina föräldrar visa nöjdhet med dig (även om de säkert är stolta när de pratar om dig med andra).

    Så inse att de inte är bättre än dig utan tyvärr snarare tvärt om. De vet inte bäst och de gör verkligen inte de bästa sakerna.

    Nu när du klarat av skolan och fått ditt jobb så har du nu massa möjligheter. Och försök nu hitta vägar som gör att DU mår så bra som möjligt och blir nöjd med ditt liv (hitta en balans mellan arbete och privatliv också). Så distansera dig mot dina föräldrar och försök att se dem för de inte helt lyckade föräldrar som de är. Låt inte dem komma åt dig utan ta råd av andra. Försök att inte berätta mer än nödvändigt och inte sånt som du vet att de kommer kritisera.
  • Anonym (Vänster är ett skällsord)

    Som andra redan skrivit så är en ingångslön på 41.000 bra i de flesta ögon.

    Det enda jag kan finna lite anmärkningsvärt är din höga ålder och långa utbildning. Jag själv jobbar som grovarbetare på golvet inom industrin, ett jobb som inte kräver någon utbildning alls, nu på sommaren tar vi in studenter som sommarvikarier o vi tjänar nästan lika mycket som du.

    Vi har 39.045:- i grundlön och de som går skift har ungefär 5-6000 i tillägg för det.

    Så allt är ju relativt.

    Har dina föräldrar högt uppsatta positioner med mycket ansvar och månadslöner runt 150.000 så kan jag förstå att din lön är låg ur deras perspektiv, men de har en skev verklighetsbild.

  • Anonym (Najs)

    Grattis till jobbet! Och nej det är en fantastisk bra ingångslön! Du ska vara stolt över dig själv!

Svar på tråden Tjänar jag så dåligt?