För vem är medelklassen farlig?

Hon ville berätta att hon går på Biblioteksgatan om det är dags för ny kappa.

Jag kände att hon befinner sig väldigt långt ifrån både de fattiga ensamma mammorna OCH den som riskerar arbetslöshet i kombination med bolån.

Hon beskrev deras situation som "hänga löst", som om det vore Idol 2022 snarare än inflation, energikris, osäker Nato-ansökan som hänger oss alla, tungt och inte särskilt löst.

Som jag skrivit flera gånger tycker jag att hon låter som en vardagsrasist, bara att hon vänder sig mot ekonomiskt pressade människor istället med sina formuleringar. Det oroar mig.

Hon har väl bekvämlighetssjukan även hon. När inkomsten ökat så rejält så att vardagen blir myspysig och allt är tillgängligt är det svårt att kunna relatera till arbetararvet och formen man stöptes ur. Det krävs ju lite motgångar för att bli relevant eller trovärdig om man ska tala för arbetarklassen vilket ju Åsa gjort via sina böcker och tidigare alster. Men Biblioteksgatan är nog inte ens känt för de allra flesta, iallafall inte butikerna som finns där. Hennes crowd är Lindex och Ö & B folket särskilt i dessa tider.

Vem bryr sig om snobbutikerna får stänga ner? Knappast någon förutom Bianca Ingrosso och alla wannabees.

Jag har inte tänkt på Lindex och ÖB-folket som en enhet sammansatt av varumärken, men de flesta kan nog ingå i en enhet av "såna människor", att peka finger åt, eller vara rädd för.

Vi vet inte om hon försöker vara relevant, men det är hon nog inte i denna text, eftersom det inte kommer reaktioner på att medelklassen skulle vara farlig. 

Möjligen känns anklagelsen alltför främmande, som något att gäspa åt. Möjligen har man bekvämlighetssjukan som gör att man inte behöver reagera om det inte rör en själv, utan enbart andra, "såna människor" som det går illa för. 

Nåja, att en journalist på AB:s kultursida ser välden ur ett socialistiskt klasskampsperspektiv lär inte förvåna någon. Det betyder inte att det är en sanning. Jag är väl konservativ så till den milda grad att jag betalar tillbaka lån och därmed gör mig okänslig för räntehöjningar. Det skulle aldrig falla mig in att beställa hem mat via Foodora eller liknande.

När jag kom in på på arbetsmarknaden, tidiga 80-talet, fick jag jobb i Stockholmstrakten. Det låg givetvis inte i korten över huvud taget att begära en etta i innerstaden, så redan där ser man att urvalet är gjort för att ge så stor effekt som möjligt i texten. Jag hittade en lägenhet i Bålsta, det här var långt innan det fanns pendeltåg dit, och hade långt till jobbet. Jag såg inte det som något konstigt alls, man börjar någonstans och försöker få det bättre efter hand. Lägenhetsköerna var redan på den tiden 20-30-40 år beroende på hur centralt man ville bo så det var inte så mycket lättare att få en etta centralt då heller. Det har journalisten lägligt glömt.

Jag är med dig Mentat, men jag gissar att det kokar i journalistens bekantskapskrets och att det är därifrån tanken kommer. 
Intressant att höra om hur du gjort i livet. Du låter förnuftig. Tack för svar! 

Bristen på skildringar av superrika i kulturen, är det något ni andra i medelklassen saknar lika hett som Jonas Thente? Jag är märkligt ointresserad av deras liv eftersom det inte har med mitt att göra. Det finns inget att lära av dem som jag kan ha nytta av, men jag tycker om att tänka på hur Truman Capote hävdade att de har tråkigt. Så tråkigt kan de inte ha haft, för varför skulle han då ha fortsatt svansa efter i och runt dem i ett oupphörligt clowneri?

Truman Capote g.co/kgs/4vn141

Ännu en kultursidesjournalist och att hitta en sådan som ser världen ur ett borgerligt perspektiv är väl ungefär lika troligt som att hitta hönständer?

Oavsett det så reagerar jag över att kulturjournalisten förfasar sig över det han målar upp som att många i medelklassen tycker "sig ha rätt att spotta åt dem de tycker sig vara bättre än" men verkar vara halt omedveten om att han ju själv i den texten spottar på medelklassen. Är det verkligen så svårt att se grandet i det egna ögat?

Huruvida det är vanligt att medelklassen bildligt skulle spotta på folk kan jag inte uttala mig om men jag känner inte igen det. I övrigt håller jag med dig om att de superrika inte intresserar mig, de har inte med mitt liv att göra.

Jag tror inte heller att det är så vanligt som "ännu en kultursidesjournalist" vill framställa det, för då hade fler engagerats av och provocerats av de här texterna. Jag tycker att det finns ett korn av sanning utifrån hur människor har skrivit till mig i min tråd om fattiga, men samtidigt undrar jag inte om det har mer med mitt sätt att uttrycka mig på än om andras verkliga syn på fattiga och utsatta. 

Jag tror att de flesta känner med dem som har det svårt på olika sätt. Jag känner med dem som kämpar för att få ihop ekonomin just nu, även om jag är kritisk till de människor som vägrar förändringar och att rätta mun efter matsäcken utan istället gnäller bort sina egna möjligheter. 

Vad menar du med ett borgerligt perspektiv och att hitta hönständer?

Föresten var det ju en i min fattigtråd som ville spotta på "rumäner" och då harklade jag mig och spottade tillbaka. Så vi är nog alla möjliga som har svårt att låta bli att spotta i trängda lägen,men dessa affekterade kulturloskor blir lätt ovidkommande för den breda medelklass som bär upp Sverige med sina skattepengar, givetvis.

Att de betalar skatt betyder dock inte att de - heller - har rätt att spotta på den som inte betalar skatt.