Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Men du kan ju inte utgå ifrån att den här mamman kommer att välja att agera på det sättet.

Omogna människor tycker att du ska skita i barnet. Mogna människor tycker att du ska ta ditt ansvar. Det är dags att bli vuxen nu.

Hur många av killarna i tråden har sagt att du ska skita i barnet? 

Tydligen tjatade de inte tillräckligt när det gällde ditt ansvar för ditt sexliv. Det sexlivet du nu vill slippa ta ansvar för.

Det är ju otroligt spännande att du inte fick stöttning av lagen i ditt önskemål om umgänge med ditt barn samtidigt som lagen tvingar barn att ha umgänge med våldsamma föräldrar. Spännande... Synd att du övergav ditt första barn oavsett.

Låter som en efterkonstruktion. är kanske enklare att hantera om man skyller på andra.

Tolkar uttalandet: 
Råd från läkare och psykolog blev att jobba fram att jag aldrig ska träffa barnet igen, detta tog några år, men gick bra.

som att psykolog hjälper denne att acceptera en förlorad vårdnadstvist.

ts, tror inte att uppmaningen att du ska ha en kontakt med barnet är något könsbundet. oavsett om du är man eller kvinna så ska du bli förälder. Du väljer själv om du vill vara en närvarande förälder eller en frånvarande. 

Var just detta, det finns ingen hjälp för en pappa som har svårt att få träffa sitt barn.
Detta insåg även läkare och psykolog när man hamna i depression. Bägge läste domen och utredningar.
En mamman vinner på barnets vilja, även om man inte vill samarbeta. Man går på att barnet är blyg inför vuxna, har svårt för skolan, dessa intyg tar man från lärare och kurator på skolan, att ex barnet ligger lite efter, sedan vad det beror på bryr man sig inte, soc anser att samarbetsproblem är orsaken, det samma gör rätten, dvs även om det bara är mamman som vägrar samarbeta.
Man utnyttjar vab, påstår att det är för barnet vägra gå till skolan, dels för pappan ska hämta, och inget behöver vara sant. Man kan intala barnet att dom får välja själva, denna påtryckning stärker barnets känslor och går in i försvar på mammans åsikt.

Som du förstår handlar det om juridik, skulle dessa mammor som förlorat kunna förberedelser och juridik hade dom aldrig förlorat.

Därför ger jag råd till TS att det är bättre o backa, sikta på träffa rätt person att leva med, ge den familjen hela ditt hjärta, gå inte in i en kamp som inte går att vinna.
Barn upp till 3 år behöver inget umgänge, räcker med besök eller tele, varav man är efter redan från start.

Återigen så är det ju inte säkert att kvinnan som TS ska få barn med kommer att bete sig likadant som ditt ex.
Så jag tycker inte du ska generalisera.
Det handlar om vad som är bäst för barnet. Inte för föräldrarna.
Den första tiden så brukar det inte rekommenderas att ha vv då barnet är så litet.
Men man kan ju ha umgånge.
Men när barnet blir större så kan man ju kanske prova med vv eller vh.
Och oavsett så slipper man ju inte undan underhåll. 

Du verkar ha missat att det även har svarat killar här i tråden som tycker du ska ta ditt ansvar.
Men det kanske var medvetet av dig att bortse från de inläggen då det inte var det svar du ville ha?

Min man blev ofrivilligt pappa när han var yngre än du. Barnet bodde mestadels hos mamman fram till lågstadieåldern efter detta har barnet bott mest hos oss. Barnet är tonåring idag. Det är ett långt geografiskt avstånd mellan mamman och oss vilket har omöjligt gjort varannan vecka eller varannan helg boende.

Efter att min man fått barn med mig har han insett vad ett barn behöver samt att det krävs kärlek och engagemang för att skapa ett starkt band till sina barn. Han ångrar djupt att han inte hade mer kontakt och visade barnet mer kärlek när det var yngre.

Barnet har farit illa av att min man inte var mer närvarande samt att mamman inte heller förstod vad barnet behövde. Hon har mycket egna problem och barnet hade det dåligt på flera sätt hos mamman. Min man lyckades till slut övertala henne att låta barnet bo hos oss vilket också var barnets önskan.

Min subjektiva uppfattning är att barnet saknar en grundläggande självkänsla att duga som det är och har nu under tonåren kämpat hårt med sig själv. Det har varit mycket strul och problem men jag börjar se tecken på att det börjar ljusna. Jag försöker stötta barnet så mycket jag kan då jag älskar barnet som om det vore mitt eget. Jag tror och hoppas att barnet till slut får ett bra liv. Nu låter det som om barnets liv bara varit negativt det har det inte. Däremot har just tonåren varit extra tuff för barnet eftersom det är då man ska bryta sig loss från och göra upp med sina föräldrar.

Mitt råd till dig (som jag tror att också min man skulle ge) engagera dig och ge kärlek till barnet från början. Du kommer till slut att älska barnet även om du inte gör det från början. Eftersom det är ett ons så vet du inte heller hur mamman är. Du kan vara den bättre föräldern av er två.    

Problemet med en ensam mamma är att hon får ensam vårdnad, hon bestämmer allt. planerar man ex ett lov, kan mamman avbryta löftet, vanligast barnet är sjuk, mest troligt handlar det om andra planer mamman kommit på.

Man vet inte vilka dagar man får träffa barnet.
Många gillar inte att man träffat en ny partner, flyttar ihop, får ett nytt barn, där man anser att man bara prioriterar det nya barnet.

Orsakerna kan vara allt mellan himmel o jord. nya cyklar, kläder osv.

Det är mycket få som har fungerande samarbete där man inte varit med från början, (levt ihop), knappt par som levt ihop får ett fungerande samarbete, det är bara ett fåtal som har fullt fungerande umgänge o samarbete med barnen efter en skilsmässa 

Oddsen är ganska låga för att det ska lyckas för TS, blir en chansning som mest troligt havererar.