Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Min poäng var mest att hon sitter ju i samma båt som du, och hon kan ju faktiskt inte "bara glömma hela skiten och förtränga allt". Även om ni inte kommer bli ett par eller att ni inte ens känner varandra ska du ju inte riktigt glömma bort att hon bokstavligen bär den största bördan just nu. 

Och jag menade inte att du skulle starta upp en massa kontakt just nu. Men om jag var du skulle jag bara slänga iväg ett meddelande och säga nåt i stil med att du skulle vilja prata med henne närmare beräknad födsel där ni kan bolla idéer och prata om vilka förväntningar ni har på varandra och hur ni vill göra det här. Och det samtalet kan ju vara om två månader eller om fyra eller vad som. Vad du nu känner skulle kunna vara rimligt. Och under tiden försöker du landa i den här nyheten och bearbeta det, antingen genom att prata med din familj eller med någon professionell via vården. 

Instämmer helt med Alexandra. Kom ihåg vem av er som faktiskt förmodligen har det jobbigast (behöver du må illa, vara yr, ha ont, vara konstant trött, ha nästäppa, riskera bestående skador?) och att ni bortsett från det är i samma situation. 

Troligen kommer du få känslor när barnet väl är fött och du har träffat det. 

Det är inte ovanligt att pappor inte känner så mycket under själva graviditeten utan att känslorna kommer när barnet är fött, eftersom man då kan relateea till det. 

Tycker du ska be att få samtalskontant via vårdcentralen elelr om mvc har för blivande pappor. 

Håller helt med! En sån här gång måste man ju växa upp och se på situationen ur fler vinklar än sin egen.

Mitt inlägg var menat som rent allmänt.

Jag vet inte om mina råd är till någon hjälp. Varje situation är unik. Men jag valde att bryta med mamman efter hennes fulspel, men ändå finnas till hands för flickans skull. Hon skulle inte behöva lida för mammans nycker.  Behövde hon hjälp med något fanns jag till hands och sedan två år tillbaka har jag flickan varannan helg. Trots att hon inte känns som ett kärleksbarn har vi en bra relation och den blir väl bättre ju äldre hon blir eftersom vi då kan prata mer vuxet och hon kommer att få bättre förståelse för situationen. Relationen med mamman är minst sagt ansträngd, men vi försöker hålla god ton för flickans skull. Men jag gjorde det klart för mamman att en återförening kunde hon fetglömma. Har inga som helst känslor kvar för henne.

Det är nog rätt många blivande unga pappor som känner oro eller tveksamheter inför föräldraskapet, så du är inte unik. Men ditt ansvar kommer du ändå inte undan och barnet kommer alltid att finnas där som en medelpunkt oavsett hur du och tjejen väljer att leva framöver. Men börja med att du finns där för tjejen tills födseln. När du sen står där med den nyfödde i famnen faller allt på plats. Då vet du vad du ska göra. Vem vet. Kanske kommer du till insikten att detta är trots allt det bästa som har hänt dig i livet.

Jag fattar att det är en astuff situation. Min pappa var som sagt 19 när jag kom. När jag tittar på 19 åriga killar nu så tänker jag att det är helt sjukt att min pappa fick mig i den åldern (haha sorry men 19 åriga killar är ju sååå små och omogna). Men det funkade ju ändå för honom. När jag var liten så tänkte ju inte jag på att han var ung och oerfaren. Jag älskade och dyrkade honom. 

Och han älskade mig. 

Din familj vill ju att du ska ställa upp och finnas där. Jag tror det betyder att de också vill ställa upp och finnas där och hjälpa dig. Mina föräldrar fick mycket hjälp av folk runt omkring. Pratat med dina föräldrar att du är rädd och kommer behöva stöttning. Har ni en bra relation vill de säker finnas där för dig.

Och du kommer ju inte ha barnet vartannat vecka direkt när det är fött. Barnet kommer antagligen vara beroende av mamma och amma första året. Men se till att träffa barnet så ofta du kan ändå. Ha barnet hud mot hud och försök att knyta an så mycket du kan. 

Om några år när det blir med aktuellt med att barnet är lika mycket hos dig som hos mamman så har du dels junnit bli några åt äldre, du har hunnit smälta det hela och du har förhoppningsvis hunnit knyta an till barnet. 

Allt blir inte alltid som man tänkt sig. Jag har tex förr en sjukdom som stället till det för mig. Så är det för alla. Förr eller snarare händer nåt som gör att det inte blir som man tänkt sig. Du måste komma till nån acceptans att det inte alltid blir som man tänkt. 

Försök  nu att visa din mogna sida och stötta mamman i det här. Var med på olika besök om det går. Visa att du är en man som står för vad som hänt även om det är jobbigt. Livet är jobbigt väldigt ofta. Så är det bara. Men ofta klarar man ju det ändå. 

Vill du inte bo med mamman och barnet samt inte vill ha barnet hemma hos dig finns det ingen lag som tvingar dig. Dock kommer du aldrig undan din försörjningsskyledighet vare du bor med mamman och barnet eller inte.

Vadå tvingas vara farsa varannan vecka? Det är du 24/7 såklart, ingenting annat. 

Bo ihop?! Vi har ju inte ens varit ihop bara träffats tillfälligt aldrig haft nåt förhållande ju.