Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Hur gammal var du bär du blev ofrivillig farsa då? Är kanske skillnad på om man är 20 eller 30. 

Jo, om mannen inte vill ha barn så har hon inget alternativ. 

23 bast, så hade landat ett jobb i alla fall men annars var jag rätt omogen, men det ändrade sig. Man tvingas växa upp. och det går inte att jämföra andra barn mot ens eget. Jag är ingen naturlig barnmänniska. Är måttligt intresserad av vänners barn.

Men mitt eget barn är ju allt. Det bästa som hänt mig. Relationen med mamman funkar också ok. Vi är överens och fungerar som polare. Hade turen att kvinnan jag låg med var en vettig person.

Ni var alltså inte heller ihop när hon blev gravid? Ville hon direkt behålla barnet alltså det var aldrig tal om att hon skulle göra abort? Och hur fasen kändes det för dig va det ba helt självklart att du skule träffa barnet och så från början eller kom de mer senare? Berätta gärna mer om du ids här. Just nu känns allt bara ångest. 

Tänk på att även vid planerade barn är det ofta mycket oro innan barnet kommit. Sen lugnar det ner sig. Det kommer gå bra.

Visst, men personligen tror jag att du kommer tjäna på en attitydförändring, och då kan det ju hjälpa att inse ditt eget ansvar i hur du hamnade där du är nu. Jag har mest sett en massa gnäll från din sida här i tråden och det är dags att växa upp. 

Ja, barnet var oplanerat, men du valde ju att inte skydda dig. Du valde att inte ta något eget ansvar alls för att förhindra graviditet. Spelar ingen roll om hon hade minipiller eller inte. Du valde att inte skydda dig själv. 

Självklart är ju det här en trist situation, men det är ju inte heller nån vits att sitta och tycka synd om dig själv. Du ska bli pappa, på grund av dina egna val, så därför måste du göra det bästa av situationen. Det funkar liksom inte att bara skita i allt nu och inte ta ansvar för barnet.

Oavsett om ett barn är planerat eller inte så kan känslan av panik uppstå vid beskedet att man ska bli förälder. Att det händer när man dessutom inte har en relation med personen i fråga kan göra chocken än värre. Är man ung blir det ytterligare värre mentalt att se sig själv som förälder. 

Jag tycker att du ska ta kontakt med vården och be att få prata med någon om detta, hur du känner både inför det kommande barnet och den blivande mamman. Du behöver hjälp att bena ut dina tankar och funderingar. Jag tycker även att det är bra att dina föräldrar vill att du ska försöka vara en involverad förälder till det kommande barnet. Det ger dig stöttning när det kanske känns svårt. Försök att vara med på eventuella ultraljud samt besök hon gör hos MVC. Försök att vara så involverad du kan helt enkelt.

Jag är barnet som kom till som en olycka. Mina föräldrar var 20 samt 21 år när jag föddes (pappa var 21). De var visserligen tillsammans då samt två år efter att jag föddes men det var ändå en överraskning och chock. Men, även fast de blev föräldrar i unga år så har de inte hindrat dem i att göra vad de önskat göra med sina liv. Livet kan bli lite omständigare med ett barn men inget är omöjligt att göra bara för att man har ett barn också. 

Jag, som är kvinna och alltså hade makten över abort eller inte och som planerade barn med mannen jag var gift med fik också ångest. Ängest om jag skulle klara av det osv. Trots att jag sedan 12 års ålder suttit barnvakt och älskat det och sedan jag var 14 vetat att barn skulle finnas i mitt liv på ett eller annat sätt så fick jag ångest. 

Din ångest är säkert annorlunda. Du har inget val, du står inför det faktum att du ska bli pappa oavsett vad du vill. 

Vad är det du tänker? Att ditt liv är slut, du kommer inte att kunna uppfylla alla dina drömmar och planer som du haft? 

Det kan du. Väljer du att bli en ekonomisk pappa kommer det att ta lite tid innan du har sparat ihop pengar till drömresan, drömbilen eller vad du nu drömmer om. 

Väljer du att bli en närvarande pappa så finns möjligheterna ändå. Även om ni framöver har varannan vecka så MÅSTE du ju inte promt ha varannan vecka jämt. Semestrar etc är det vanligt att man har barnet fler veckor i taget vilket även innebär att mamman kommer att ha barnet fler veckor och då kan du resa eller vad du nu vill göra. 

Varannan helg är inte heller ovanligt att ha, det beror på situation och möjlighet. Min man har barn som han inte träffar fysiskt så ofta dels pga avstånd men mest pga att barnet har en diagnos som gör det jobbigt för hen att byta bostad och miljö. Min man åker istället dit och umgås dagtid med barnet och så pratar de i telefonen ofta och ibland facetimear de, 

Det är inte ovanligt att föräldrar undrar om de verkligen kommer att klara av att vara bra föräldrar. 
Det kommer att gå bra, det är jag övertygad om. Vanligt sunt förnuft kommer man långt med och det finns massor att läsa om hur man tar hand om barn om det är praktiska saker du funderar över. 

Det finns oändligt många saker som företagen försöker få nyblivna föräldrar att tro att de behöver, men rent krasst behöver barnet kärlek, mat, tak över huvudet blöjor och kläder på kroppen i början.
En barnvagn är också bra, men barnet behöver absolut inte senaste barnvagnen som kostar skjortan. Det är det föräldrarna som vill, men man får helt enkelt köpa den vagn man har råd med.

 

Ska barnet åka bil behövs även en bilbarnstol. Att köpa en sån begagnad bör man bara göra om man känner säljaren väl, man vet aldrig med begagnat. Ibland finns såna att hyra. 

En bärsele kan vara praktiskt om man får ett barn som vill bli buret mycket. Då har man händerna fria till annat. 

Stimulans i form av prat, kanske en mobil att titta på medan bebisen ligger på golvet osv. 

Senare behövs lite leksaker och stimulans, att man leker med dem men det brukar de flesta fixa ändå, du har väl lekt själv som barn?  

Det är inte jättesvårt, du kommer att klara av det.  

 

Om du väljer att vara en ekonomisk pappa så behöver du rusta dig med hårt skinn för många kommer att anklaga dig för allt möjligt och du kommer att få höra att barn som växer upp utan en pappa kommer att ditten och datten. 

Mina barns far valde att inte vara med när den yngsta var ca 3 år. Vi skildes då och i början hade han varannan v, sen flyttade han till en ny kvinna och då blev det varannan helg tills han inte orkade hämta dem mer.
Det går alldeles utmärkt bra för dem idag. (De är båda vuxna)
Ja, det hade säkert varit bättre om de haft honom mer närvarande, men som läget var då var det bättre att de inte åkte dit. (Pappans nya var knepig och han var flat och sa inte ifrån vilket förmodligen hade lett till att de inte skulle känt sig välkomna där när de blev äldre och förstod mer). 

Mina barn var planerade, men en man jag var tillsammans med och bodde ihop med, tom gift med sedan 6 år tillbaka, men ändå blev det 'galet'. Han var en jättebra om än något osäker pappa tills han av någon anledning lät sin nya styra och ställa. Hans ursäkt när jag ifrågasatte var att han visste att de hade det bra hos mig. 

Med det sagt, så skriver jag som jag skrev förut: Ge det en chans. Var med på resan och träffa ditt barn så snart du kan, gärna om du får vara med vid förlossningen, men vänta annars utanför. 
Den där lilla människan som är en del av dig kanske sveper bort alla tvivel så fort du får se och hålla i hen. 

 

 

Så om jag och min man börjar planera barn, båda vill få det där plusset, vi fixar ägglossningstest och äntligen blir jag gravid. Vi är lyckliga och glada men hipp som happ lämnar han mig i v18 för hans snygga kollega. Och eftersom han inte vill dras med mig och bebisen längre gör han en juridisk abort.

Menar du då att jag skulle ha "en rimlig chans" att göra ett val om jag vill dra det där lasset själv eller inte? Att då är det mitt val om jag inte genast springer och gör en sen abort? Att jag ska stå för allt själv om jag fullföljer graviditeten  eftersom han ändå valde att abortera barnet juridiskt och att det var mitt val som valde att skaffa barn själv?

Läs resten av mina kommentarer så får du svar på det.