Borde otrohet brotts rubriceras?

Det borde finnas andra sätt att komma åt sol- och vårare.

Men igen: detta latande pågår ju i så fall hela tiden, och den andra parten har när som helst möjlighet att skilja sig. Det kommer inte som en chock. Medan otroheten pågår bakom den andres rygg, kanske i flera år, och kommer som en fruktansvärd chock: den insikten raserar allting från ett ögonblick till nästa. Det är inte utan anledning det kallas för att "bedra" den andre. Du kan nog inte förstå det här, om du inte har upplevt det. 

En jämförelse med det ekonomiska, skulle i så fall vara om part X skulle ha plockat ut stora pengar ifrån part Y:s konton, kanske under flera år, och stoppat undan i Schweiz...

*Man måste inte dela med sig av sin förmögenhet under äktenskapet.
*Din personliga åsikt om lagar, brott och straff är fullständigt irrelevant.  Det är regering och riksdag som stiftar lagar, och något ens i närheten av dina fantasier har någonsin varit på bordet i modern tid.

Nej, men vid äktenskapsskillnaden. Ja om man inte har skrivit förord, då, men många gör inte det för att det kan ses som ett tecken på misstro.

Jodå, så länge som exhustrun regelmässigt fick underhåll tilldömt sig, så vägde man in vem som hade initierat skilsmässan och varför. I alla fall på 1960-talet var det fortfarande så, i Sverige. 

Jag tror för övrigt att vi är på väg tillbaka mot ett mer konservativt synsätt på många sådana frågor, i och med att vi har en stor och växande muslimsk befolkning, som också efterhand erhåller rösträtt.

Ja, men vid upptäckt otrohet har man ju också möjlighet att skilja sig? Och nej, otrohet kan se ut på många olika sätt. Det kan pågå i många år och det kan handla om ett tillfälligt snedsprång som genast uppdagas. Och allt däremellan.

Och nej, otrohet kommer inte alltid som en chock. Många bedragna har misstänkt att något inte står rätt till, ibland länge.

Så nu frågar jag igen: Vad är den principiella skillnaden mellan en otrogen partner och en lat och egoistisk partner? Båda bryter mot vad man (formellt eller underförstått) har lovat varandra. Men i båda fallen kan man ju skilja sig. Vill man inte att en svinig partner ska ha del i ens tillgångar, varför gäller det bara otrogna?

En vacker dag kanske vi har Sharia-lagar i Sverige ja. Men inte än. Förhoppningsvis aldrig. Men den som lever får se.

Det finns andra sätt att komma åt det du beskriver, dvs att otrogna inte ska kunna sko sig på sin bedragna partner när (om) det blir skilsmässa. Ett sätt skulle kunna vara att äktenskapsförord görs till normen i stället för undantaget. Att man inte automatiskt ärver varandra eller delar lika vid bodelning, bara för att man är gifta. Att det krävs ett aktivt val som kan rivas eller ändras precis som ett testamente. Då är det kanske lättare att stå emot och att skydda sina tillgångar vid behov.

Fast då kommer förstås frågan var äktenskapet egentligen ska vara till för. Om det inte längre har någon större juridisk betydelse. En symbolisk handling? Religiös för den som vill. Men annars räcker det om man är samboende. Viss försörjningsskyldighet har man väl ändå, så länge man bor ihop. Gemensamma barn är man lika ansvarig för. Osv.

Är man så dum så att man inte skriver förord om man sitter på kapital eller annat av högt värde så får man stå för sin egen idioti.  Att det skulle ses som ett tecken på misstro köper jag inte när det gäller vanliga jordnära människor.  För mig vore det självklart oavsett på vilken sida av förmögenhet jag är på.
Att gnälla över det skulle jag se mer som ett tecken på att något inte står rätt till faktiskt då det skulle få mig att se ut som en lycksökerska.

Sen tror jag att du har fel i din framtidsspaning.  Skulle du ha rätt så hoppas jag att jag guppar runt på havets vågor när det sker.

Det är ju inte ovanligt att större privata tillgångar står som enskild egendom? Just för att skydda släktgårdar eller förmögenheter vid eventuell skilsmässa.

Det är väl varken ovanligt eller konstigt att gifta par har det så. Och absolut inte ett tecken på misstro. Snarare, som du skriver, skulle det väcka misstankar om partnern beklagade sig över det. Man har ju fortfarande gemensamma tillgångar som ska delas lika.

Det är ju därför man har skilsmässoprocesser i andra länder, så att domstolen får ta in alla fakta och bestämma vad som kan anses vara skäligt. Alltså olika faktorer, inte bara otrohet. Jag hade anledning att läsa en sådan dom ifrån Tyskland för en tid sedan, den handlade i och för sig om två homosexuella män som varit gifta med varandra, men detta ska inte heller i Tyskland längre spela någon roll - äktenskap som äktenskap. 

Det var en rik äldre man och en fattig men mycket snygg och sexig yngre man (ja jag kollade upp dem på Facebook). Den yngre hade utnyttjat den äldre grovt, bland annat genom att använda hans kreditkort utan tillåtelse - och när han blev påkommen sa han bara "jag behövde faktiskt pengar". Den äldre hade också köpt en bar till den yngre, så att han skulle ha något att sysselsätta sig med eftersom den äldre ofta var annorstädes i affärer. Den yngre hade sagt att det alltid varit hans dröm att äga och driva en bar. Men när han fick en, iddes han typ aldrig gå dit, och det blev en brakförlust. Och när den äldre var borta på affärsresor, så bjöd den yngre in till sedeslösa fester, där han även hade sex med andra män öppet inför alla.

När den äldre fått nog och lagt in om skilsmässa, begärde den yngre underhåll. Han kunde ha fått det eftersom han inte haft någon egen inkomst under äktenskapstiden. MEN då vägde domstolen in alla faktorer, både otroheten och det ekonomiska utnyttjandet, och så dömde de så att den yngre inte fick något underhåll. Det hade troligen blivit samma domslut om den unge mannen hade varit en ung kvinna. 

Det är upp till var och att skydda sina tillgångar. Där har vi lagar som skydd. Men vi ska inte ha morallagar stiftade av staten.