Otrohet/ öppet förhållande- varför så stigmatiserat?

Jag har inte sagt att dumpa alltid är den bästa lösningen, jag har varit tydlig med att JAG tycker det och varför, till skillnad från dig som med alla medel vill hävda att vara kvar är det enda alternativet som alltid är den bästa.

Jag ser inte ner på folk som väljer att vara kvar i trasiga relationer, det är upp till var och en, jag påpekar däremot vilka risker det finns med det och att det inte alltid är den bästa lösningen som du så desperat försöker göra gällande.

Då måste jag påminna dig om att din lite smått maniska inställning till att man måste vara kvar i en relation med en falks och respektlös människa  till vilket pris som helst varken är vanlig eller frisk, ett moget och rationellt förhållningssätt till problem är att väga för och nackdelar mot varandra och SEN avgöra vilket man anser är bäst... ditt extremt ensidiga synsätt där det bara finns ett alternativ som ska hållas till varje pris är varken rationellt eller friskt.

Och om vi ändå ska analysera varandra så skulle jag gissa att det är en produkt av barndomstrauma av att ha blivit dumpad av sin pappa (eller ingen pappa ville kännas vid en) som Tyra Myra aka Kvinna50+ berättat om tidigare... det skulle ju förklara den något hysteriska aversionen mot splittrade familjer där man tydligen är beredd att se mellan fingrarna för vad som helst bara man fortsätter tillsammans.

Men det är som sagt bara en gissning... men det skulle nog inte skada med lite terapi för att komma till botten med det,

Men personen sluta väl "kämpa" i samma sekund hen valde att bedra sin familj och då blir det ju kanske lite svårt att ta den där nyfunna kämparglöden som så  plötslig blossade upp EFTER att personen blev avslöjad och inte före på allvar?

Bevisligen var ju familjen inte så viktig när man valde att sätta den på spel för sex, bekräftelse eller vad det nu var man sökte...men helt plötsligt bli familjen jättemegaviktig när man blir påkommen. Det klingar ju en aning falskt och det finns ju kanske all anledning att ifrågasätta det.

Tyvärr kan jag inte ge dig rätt på det där med barndomstrauma. Eftersom terapi är obligatoriskt i mitt arbete så det råder ingen brist på terapi i mitt fall.

Inställningen att man som vuxen ska göra allt man kan för sina barn är väl ganska utbredd i samhället. 

Du tar upp riskerna med att stanna kvar i ett trasigt förhållande. Ja självklart är det ingen bra strategi att gömma huvudet i sanden, man måste ju göra något åt trasslet. Det trasslar ju inte upp sig självt. 

Jag hoppas att du inser skillnaden mellan att vilja reparera ett förhållande för barnens skull, och att gömma huvudet i sanden. 

Tyvärr kan jag inte ge dig rätt på det där med barndomstrauma. Eftersom terapi är obligatoriskt i mitt arbete så det råder ingen brist på terapi i mitt fall.

Inställningen att man som vuxen ska göra allt man kan för sina barn är väl ganska utbredd i samhället. 

Du tar upp riskerna med att stanna kvar i ett trasigt förhållande. Ja självklart är det ingen bra strategi att gömma huvudet i sanden, man måste ju göra något åt trasslet. Det trasslar ju inte upp sig självt. 

Jag hoppas att du inser skillnaden mellan att vilja reparera ett förhållande för barnens skull, och att gömma huvudet i sanden. 

Du tar upp riskerna med att stanna kvar i ett trasigt förhållande. Ja självklart är det ingen bra strategi att gömma huvudet i sanden, man måste ju göra något åt trasslet. Det trasslar ju inte upp sig självt. 

Jag hoppas att du inser skillnaden mellan att vilja reparera ett förhållande för barnens skull, och att gömma huvudet i sanden. 

Du går händelserna lite i förväg här. Man börjar väl inte reparera sin relation innan den behöver repareras? Man går inte i par terapi förrän något  har hänt.?

Naturligtvis vore det en dröm att alla skulle ha möjlighet till par terapi kontinuerligt, du skulle vi säkert ha mycket färre skilsmässor och upplösta relationer. 

Att på FL utrycka sin frustration over en otrogen partner späder bara på bitterheten, vilket inte gynnar någon    

Men menar du enbart barnens skull eller även för föräldrarna fortfarande vill och tycker om varann? Det är en jäkla skillnad.

Du går händelserna lite i förväg här. Man börjar väl inte reparera sin relation innan den behöver repareras? Man går inte i par terapi förrän något  har hänt.?

Naturligtvis vore det en dröm att alla skulle ha möjlighet till par terapi kontinuerligt, du skulle vi säkert ha mycket färre skilsmässor och upplösta relationer. 

Att på FL utrycka sin frustration over en otrogen partner späder bara på bitterheten, vilket inte gynnar någon    

Man sätter väl inte igång och har sönder relationen och kräver sen att alla ska delta i att laga det man själv haft sönder? För om relationen nu var så viktigt varför hade man medvetet sönder det och hur kan man förvänta sig att andra ska tro på att man tycker det är viktigt?

Nja, terapi är som sagt terapi och inte magi och ingen terapi i världen kommer hjälpa falska människor som inte vill förändras till det bättre.

Nej, tvärtom så är det väldigt bra att ventilera känslor och tankar med andra när man är i kris, det är ju till stor del vad terapi går ut på. Älta är ju en del av krisens faser, reaktionsfasen om jag inte minns fel.

Att hålla allt inne för att behaga den som såg till att man hamnade i kris är ju inte alls att rekommendera och ett perfekt recept för att fastna i bitterhet viket enbart gynnar den som såg till att man hamnade i kris.

Jag tror inte något av dem spelar något större roll för kvinna50+, relationen ska bara "räddas" till vilket pris som helst för det har hon fått för sig är bäst för barnen alltid, finns liksom inget annat alternativ i universum.

Men menar du enbart barnens skull eller även för föräldrarna fortfarande vill och tycker om varann? Det är en jäkla skillnad.

Men menar du enbart barnens skull eller även för föräldrarna fortfarande vill och tycker om varann? Det är en jäkla skillnad.