Samma FP till alla!

Jag är emot ditt förslag och har aldrig någonsin önskat mig "lika lön för lika arbete". En privat arbetsgivare bör vara fri att sätta vilka galna löner han vill. Väljer någon att ge dubbelt så hög lön till alla män, till alla rödhåriga eller till alla som gillar hårdrock, så är det hans ensak. Företaget kanske inte blir så långlivat, men jag lägger mig inte i det. Handlar det om en offentlig arbetsgivare finns ju ingen enskild person som kan få sätta upp sina egna regler på det sättet, men så länge det finns någon sorts grundprincip för hur lönesättning ska gå till så är det vare sig önskvärt eller ens möjligt med "lika lön för lika arbete". Vad är lika arbete? Samma arbetsuppgifter - som kan skötas olika bra? Samma ansträngning - som kan ske vid mer eller mindre avancerade uppgifter? Samma utbildning - som kan utnyttjas mer eller mindre väl? Nej, det är en rent idiotisk paroll.

Jag är förresten själv lärare och tycker inte att planerna på lärarlegitimation verkar särskilt väl övertänkta. Åtminstone borde det vara möjligt att bli legitimerad på fler sätt än genom att gå på lärarhögskolan. Förutom praktiken tror jag att haft nytta av max 10% av det jag lärde mig där. Ämnesstudierna var guld värda, men jag undervisar i främmande språk och inser ju att någon annan kan ha lärt sig språk genom att bo i landet och sedan kunna lika mycket som jag. Lite teoretisk grammatik går åt, för att kunna förklara saker för eleverna, men det kanske räcker med en halv termin per språk eller så. Jag har haft outbildade kollegor som varit oerhört duktiga på sitt arbete, omtyckta av såväl elever och föräldrar som av sina kollegor. Andra lärare som jobbat hos oss har varit värdelösa, trots genomgången lärarutbildning. Om jag fick bestämma skulle talang för yrket och bevisade kunskaper väga högre vid lönesättning än några poäng inlästa vid en lärarhögskola.

Jag tycker att du har bra argument åtminstone och håller med dig.
Om kommunism hade fungerat i verkligheten hade det vart helt okej med mig.

Ska man låta bli att skaffa barn bara för att man råkar ha ett lågavlönat yrke? Det finns ju faktiskt ganska många högutbildade idag som inte får arbete, ska inte de heller kunna skaffa barn och försörja sin familj?

Nä.. Min sambo är utbildad produktionstekniker - arbetlös sådan - och jag har studerat nästan hela mitt liv (är 25 år), och vill INTE vänta med att skaffa barn tills jag blir 30 år gammal. Tack och lov att sambon har en bra SGI, för jag hade ju ingen alls. Hade nog inte skaffat barn överhuvudtaget om han inte varit anställd tidigare.

Synd bara att just föräldrapenningen är under en begränsad tid, livet går ju tillbaka till det vanliga sen, arbetslös och fattig som man är ;)

(Att vara föräldraledig ÄR ett jobb, jag har aldrig varit med om något jobbigare i hela mitt liv, och ja, jag har haft jobb. Det är semester att gå till skolan!)

Många med "hjärtat till vänster" tycks tro att de har ensamrätt på att prioritera annat än den egna plånboken. Det är väl inte riktigt sant. För det första så har de facto majoriteten av dem som röstar åt vänster lägre inkomster. De röstar för större bidrag till själva, vilket väl får ses som precis lika självcentrerat som när höginkomsttagare röstar för sänkta skatter. För det andra så är det många med hjärtat till höger som vill ta bort bidrag de själva får ta del av. Exempelvis känner jag ingen nyliberal/klassiskt liberal (och jag känner åtskilliga, inklusive de flesta av de mer namnkunniga här i Sverige)  som vill behålla det allmänna barnbidraget. Den person jag skrev om tidigare, som försökte avsäga sig barnbidraget, är en halvkänd kvinnlig liberal debattör.

Dock kräver en så stor förändring, som att kraftigt sänka förälrapenningen för medel- och höginkomsttagare, att man samtidigt genomför andra förändringar. Med radikalt lägre skatter skulle de flesta klara sig utan statens allmosor.

Det är möjligt att du har rätt, att fler än jag tror röstar enligt principer snarare än egna plånboken. Å andra sidan är det är det litet grand som när feodalherrens fru delade ut en extra slant till de livegna om lördagskvällen, att först rösta för att bevara klassklyftorna i samhället för att sen vilja visa sin godhet genom att efterskänka barnbidraget! Som när bödeln ger den dödsdömde en värktablett ungefär. Det är nog heller inte samma sak att stå till höger, som låginkomsttagare, och att stå till vänster, som höginkomsttagare. Dock, jag menar inte att man har hjärtat till vänster för att man vill avskaffa det generella barnbidraget; det har man när man vill ge folk lika möjligheter att göra fria val.

Ett annat problem är förvisso att samtliga av riksdagspartierna per definition är borgerliga. Orsaken till detta är bl.a. att samtliga riksdagspolitiker tillhör en välbetald medelklass. M. Wallström tjänade runt 350 000/mån som EU-kommissionär. Jag tror inte hon hyser speciellt stor sympati för exempelvis höjda fastighetsskatter trots att allmänna medel har bekostat hela hennes yrkesliv. Sahlin har drygt 100 000/mån. Det är uppenbart att de egentligen inte vill återinföra förmögenhetsskatten, men ändå kommer de att göra det om de vinner, för att de ska ha ett existensberättigande. De måste ju vara oense Alliansen i någonting!

Kommunism FUNGERAR i verkligheten. Vi ser det bl.a. genom kooperativen: gemensamt ägande ger långsiktighet, ansvarsfullt ägande och arbetstillfällen. Vinster återinvesteras i stället för att bekosta direktörernas lyxjakter. Ett kooperativ kan t.ex. producera en vara under flera år utan vinstkrav. Och när vinsten kommer, då återinvesteras pengarna. Med privat ägande är det tvärtom: När det är skrala tider försätts bolaget i konkurs och länsas på alla tillgångar. Pengarna hamnar naturligtvis i direktörernas fickor, i form av fallskärmar eller andra "löneförmåner".i

Att kooperativens framgångar tystas ned har med massmedias högerorientering att göra. Från högerhåll ser man nämligen på kommunismen som en epidemi.

Vi är överens om lärarfrågan.

Missade du frågan eller valde du bara att inte svara på den?

Jag har inte bott i Sverige på mer än 10 år, därför är kanske mitt språk lite besudlat.... Vi pratar 3 språk i vår familj och svenska är inte ett av dem! Typ som intäckt... menade såklart inkomst! Men det är ju du smart nog att förstå ändå! Och jag har ju bara skrytit över ditt språkbruk så jag vet inte varför du tar åt dig?

Jag har varken läst till lärare, litteraturvetare, fördjupat mig i svenska eller något sådant, så mitt språk är nog relativt normalt! Och man kan skriva Kuba som Cuba även på svenska verkar det som om man kollar runt lite på nätet!
Men nu var det ju verkligen inte detta det handlade om eller hur????

Angående klasskillnader på 40,50 och 60 talet så vet jag ärligt talat inte hur det var... Men jag har en pappa som är 40-talist och växte upp på en bilverkstad... Åkte till Norge för att handla billigt smör och socker med familjen med så många barn som möjligt eftersom det var ransonerat per pers... Och en mamma
(också 40-talist) som växte upp i Bromma i ett jättehus med hushållerska, barnflicka och föräldrar som jobbade utomlands i perioder som forskare. Det var en klasskrasch när de två familjerna möttes kan jag säga.... Kanske de bara var ett undatag vad vet jag?
Men självklart blir väl de flesta lite mer solidariska rätt efter en påkänning som krig? Vi hade även en otroligt stark ekonomi efter andra världskriget vilket naturligtvis alltid gör gemene man glad och lycklig! Inte som nu när pengasäcken är slank och den ekonomiska situationen orolig!

Lite skillnad på kooperativ och att driva ett helt land.

Finns det några kommunistiska stater genom tiderna som fungerat utan diktatur? Kan man ha demokrati samtidigt? Går det ha fria politiska val, eller är kommunismen dömd att röstas bort då?

Vilka drivkrafter för samhällets utveckling kan man ge individerna? Vilka incitament finns/kan finnas för att man ska anstränga sig och ge det lilla extra? Kan man driva ekonomin utan planekonomi (det har väl aldrig funkat speciellt bra i praktiken. Det uppstår väl lätt svarta marknader då).

Kommunism är en god idé, men jag tror den är omöjlig att omsätta i praktiken i större skala utan att kombineras med diktatur/våld om den ska upprätthållas eftersom människan i grunden är alldeles för egocentrerad (även om det inte behöver betyda att man inte kan vara solidarisk). Kommunism i mindre skala (kooperativ) däremot fungerar ju alldeles utmärkt. Att delta blir ju frivilligt....

Håller inte alls med dig ts.

Tar mig själv som exempel. Vi valde att vänta med barn tills alla studier var färdiga och att vi båda hade skaffat bra betalda jobb - detta för att vi skulle ha en fortsatt bra ekonomi när vårt barn kom.
Väljer man att skaffa barn fast man egentligen inte har råd så får man helt enkelt bita ihop och ta konsekvenserna för sitt val.

Alla gör sina egna val och får då förutsättningar efter det. Som någon annan skrev - som man bäddar..