Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Ja,det är en bra fråga. Lyckligtvis har han en personlighet som gör att han är öppen för diskussioner. Han tog oss båda till parterapi och visade stor ånger när allt brakat loss i höstas, mycket dåligt samvete och vilja att ställ till rätta - gav hopp - men så kom det lite svackor - där jag ibland blev fick helt panik av oro när han kom hem några timmar för sent någon kväll och bara låg och grät (typ). Det värsta har varit misstänksamheten och de långa tärande diskussioner det lett till (ibland fattar jag faktiskt inte hur han orkat, när jag drar igång). T ex en gång när jag kom hem efter en helg två nätter borta och bara hittade en frukostskål i disken (jag hade inte reagerat en sekund annars eftersom han är en långsovare och inte hinner ngt p mrgonen), men nu blev det att han "ju inte varit hemma under senast natten..." ja ni kan ju tänka er..(!) Ibland på jobbet kommer ångesten som en blixt från klar himmel, att "nej, den där gången förra veckan han skulle träffa en kund - det klart han inte gjorde det... eller ???!!!" och så börjar en massa energikrävande tankejobb runt det, det är fruktansvärt jobbigt att inte kunna lita på honom, även om han sätter sig ner och försöker förklara vid varje tillfälle. Just nu älskarjag  ju honom inte - smärtan är för stor, men den har klingat av och ibland kan vi glömma och skratta tillsammans, så det känns inte som att allt går nedåt, möjligtvis är det rätt svalt, men inte många hätska konflikter, mer lite avstånd - vi har familj och mycket som ska skötas, så det hjälper till viss mån - vi har inte "råd" att tjafsa för mycket - det blir käppar i hjulet för alla i vardagen.

Vad skönt det är att läsa alla era tankar och funderingar!
Jag lever också vidare (än så länge) med min sambo sedan snart 16 år.
Vi har levt i en nedåtgående spiral i flera år och glidit i från varandra men otroheten kom som en blixt från klar himmel för mig, min sambo är ju inte den otrogna typen, trodde jag.
I november förra året kom jag på honom med att ha ett förhållande med en kollega, de träffades och umgicks flera gånger i veckan när det gick och avslutade det hela med att ha sex hemma i vår säng när jag och barnen var bortresta.
Jag har valt att stanna och försöka lappa ihop vårt förhållande pga barnen helt enkelt. Just nu känner jag ingen kärlek för min sambo. Han har bytt jobb, ett krav från mig och vi har gått i parterapi, ska nu byta terapeut men det är en annan historia. Det som gör att jag känner att kärleken och ömheten är borta (förhoppningsvis bara tillfälligt för vi har varit goda vänner och fungerat bra i hop annars) är att jag har fått dra ur honom allt. Han har inte en enda gång frivilligt berättat något utan det har föregåts av ett vansinnesutbrott från min sida. Han vill helst bara gå vidare och glömma men det kommer jag ju inte att kunna.

Jag har mått skit rent ut sagt sedan detta hände, haft självmordstankar, känt mig så låg och värdelös men så finns barnen och då måste jag orka vidare.

Jag precis som många av er andra tankar kring att nu har min otrogne sambo satt nivån för vårt förhållande och om han fick vara otrogen så får jag, även om jag inte direkt planerar att gå ut o ha sex med första bästa.
Men jag känner ingen press eller hur man nu ska uttrycka sig att hålla mig till min sambo längre.
Jag har föreslagit ett öppet förhållande där vi försöker vara vänner och bo ihop för barnens skull, men se det tyckte han inte var en god idé. Han har ju faktiskt redan haft ett "öppet förhållande" när han var otrogen så jag tycker att jag också ska få ha lite kul, känna mig attraktiv och uppskattad istället för som nu när jag känner mig ful, oattraktiv och tråkig och jämför mig med kvinnan han hade ihop det med.

Nåja hoppas jag inte tråkar ut någon med mitt långa inlägg men det är skönt att veta att man inte är ensam om sina tankar!

Känner igen det du skriver ÄNNU EN, det där att man måste dra detaljerna ur honom. Det gör så ont! Min man ville bara glömma inte prata om det och blev arg när jag drog upp det. Det fick mig att må ännu sämre som om jag inte ens var värd att få reda på sanningen :(

Än idag vet jag inte allt, har försökt få reda på allt men han "kommer inte ihåg" han var ju full också ja men en otrohet glömmer man inte! Han vill bara inte gå igenom det försent får honom att må dåligt.

...men här är ni ju! Alla mina bundsförvanter... att vi var så många, det visste jag inte... men oj vad jag känner igen mig i så mycket ni skriver...

Min historia i kort version: 17 år tillsammans och tre barn, stort hus och företag. Vi växte isär, ville olika, hade inte samma prioriteringar eller intressen... allt blir sämre och sämre... vi kan inte kommunicera alls. En dag meddelar min man mig kallt att han inte vill mer och lägger ner vårt äktenskap... jag trodde vi skulle lösa, men han är helt klar... men istället för att göra som han borde, dvs flytta ut, så inleder han ett förhållande med min vännina! Han tyckte att han klart och tydligt sagt åt mig vad som gällde och var då fri att göra som han ville!! Efter 1 år flyttar jag ut, då pratar vi inte alls med varann..

Vi var separerade i 1,5 år och under den tiden ljuger han för mig att förhållnde med vänninan är hur oseriöst som helst... icke, jag får veta att de planerar en framtid tillsammans med våra och hennes barn...de kollar på hus... att ångest kunde göra så fysikst ont... dubbelt sviken av den som stod en närmast och lovat att göra så i nöd och lust och så även av väninnan...

Gräset var inte grönare, efter 1,5 år vill han ha mig och familjen tillbaka... efter dessa fruktansvärda månader var jag väl lättköpt... jag gick på allt och han lovade mig guld och gröna skogar... Så där är vi nu.. de första månaderna efter återföreningen var ljuvliga, vi var som nyförälskade hela tiden och kunde knappt vara från varann... men smekmånaden efter 17 år tillsammans innan är kort...

Jag känner igen allt med hämnd, kunde han så kan väl jag... (tror jag inte jag kan, men det känns skönt att inbilla sig iaf::)

Har också fått uppleva en dålig film.. när han valde att till slut bryta med väninnan, så slängde hon hans kläder och saker utanför min dörr, så min dotter fick se pappas kalsonger flyga utanför vind för våg.. hon parkerade makens släp (som hon lånat) på gatan utanför hos mig, så inga grannar kom fram.. hon ringde och sms:ade och hotade och skrek och djävlades med mig så jag mådde piss... Jag var under den här perioden livrädd, jag visste inte hur mycket som var hot och vad hon egentligene var kapabel att göra :(

Dock, känns som jag lever i en lögn nu... vi har det inte bra.... kanske var hans svek för stort... tilliten kan jag aldrig få tillbaka, han har ju svikit mig en gång, varför skulle han inte kunna göra det en gång till...??

Jag har krävt parterapi och att vi säljer huset där allt "skit" hände.. han är sur för huset, det var vårt drömhus, men det kunde han ha tänkt på innan han gjorde sina skitiga val... Det finns ett nytt hus köpt  med inflyttning i sept, men om vi fortfarande kämpar på tillsammans då vet jag inte... då flyttar jag till huset själv..

Oavsett, jag tror aldrig att det går att få tillbaka det som en gång var, det är förstört för alltid... tyvärr :( Frågan är bara om man ska köpa det och leva "halvbra" eller helt enkelt ge upp... vad säger ni andra??

Tänk, jag tror detta är ett mönster många (eller alla?) går igenom - som kränkts på det här sättet. Allt kärleksfull bekräftelse har ju slitits bort, mattan är borta, och man ältar tyst frågor om sitt eget värde. Att känna hur någon "bryter spelreglerna" totalt får så klart konsekvenser för ens eget handlande. Jag vet inte heller om jag fått alla sanningar. En del saker har han "glömt". Jag tror inte heller man glömmer ett första laddat möte, där man känner åtrå för någon, även om man så bara sitter och tittat på varandra över en tallrik lunch hemma hos varann. Föreslog också ett öppet förhållande, men innan jag tänkt tanken klart var det egentligen bara tänkt för min egen del (säger lite om vilket fokus man har efter alla smärta), inte vill jag ha honom i ngt nytt förhållande nu(!). Men det var något med "rättvisa" tror jag. "Har du (min man) tagit dig de här enorma friheterna,så måste du ge mig samma chans, annars blir jag ju i underläge", eller något liknande. Men jag vill också säga något om att må bättre. Vi är alla i någon slags sorgeprocess och även den följer mönster. Jag upptäckte att efter all den tid jag lagt ner på ältande, så tar inte smärtan lika mycket plats(!) längre. Det kommer stunder av ångest, men en dag kanske allt detta är långt borta. En "nyckel" att bli fri ångest är att ta "skiten" till sig och "krama om den" om ni förstår, eländet kommer inte att kunna jagas bort -så låt den få existera och "flytta in". När den slutar att motas bort, klingar den till slut av. Det är ju en hoppfull tanke i a f (hoppas det inte tar alltför lång tid bara). Älta på vänner, ni är inte ensamma. Ni är förtjänta av att må bra, trots att era partners tappade omdömet och gjorde bort sig så totalt.

Nu vill jag se fler upplyftande beskrivningar på hur ni försöker må bra under denna svåra tid, vare sig det är att slicka såren i sitt egna goda sällskap, troget gå ut och skingra tankarna med tjejkompisar, eller heta lönndejter i fladdrande ljussken. Tänk efter vad ni behöver för att få blomma igen - inspirera oss andra...!!!

Kram!!! 

Hej på er

Även här har ni en som blivit utsatt för otrohet och jag känner så himla väl igen mig i det ni skriver. Vi har varit tillsammans i 16 år och har 2 barn. Under hela vårt förhållande har jag känt mig osäker i perioder på om han varit trogen, misstanke har funnits av många olika anledningar. Men det var först nu i julas som jag fick svart på vitt att min magkänsla varit rätt. Han var otrogen med en gemensam kompis på en fest som jag inte deltog på. En annan av våra gemensamma vänner såg detta och talade om det för mig. Vi har haft många svackor genom åren och senast nu i somras tog jag upp detta och frågade hur vi har det egentligen. Vi bestämde oss för att göra det bästa av situationen och fattade även beslutet att skaffa ett syskon till vårt barn.... Detta är absolut inget jag ångrar men jag kan säga att jag nog hade valt att gå om jag inte varit gravid och försökt skapa mig ett nytt liv utan honom.

Skulle kunna skriva en hel roman men kontentan är att jag känner igen det här med att tilliten är totalt borta, många misstankar om vad som hänt genom åren utan att jag fått veta, totalt ointresse från hans håll om att prata om saken, osv, osv.

Har ett väldigt fint förhållande till en kollega som jag kan prata med om allt, han är liksom mitt bollplank i allt det här. Känner också att jag har mycket känslor för den människan som jag förmodligen skulle ge utlopp för om vi varit på andra platser i livet. Detta har fått mig att fundera i banorna på hur det skulle vara att leva med någon som möter mig på det mentala planet... Men ett liv med två barn bryter man ju inte bara upp för att jag ska få utlopp för mitt ego...eller??

Suck, måste ta upp det med honom igen, för just nu rinner livet bara förbi och vi står och stampar. Livet har inga färger längre utan det känns som att jag lever i ett vaacum, känner mig helt avstängd...

 

Ja, det är ju just det, att vi har så mycket ansvar att hålla ordning på, barn som ska må bra och vara trygga, samtidigt som vi mår dåligt i förhållandet. Jag tror jag sagt många gånger till mig själv att "om jag inte var förälder (vilket jag älskar att vara), så hade jag lämnat honom. Men inte med lätthet, ens då. Vår relation är så djupt förankrad, även om tillit och varm kärlek är borta...komplicerat..!!

Det ni går igenom med barn och hela paketet, ni är så otroligt starka! Vi har inga barn ihop, vi har bara varandra men ändå vill jag inte bryta :( älskar honom och vill få det att fungera igen men utan min kollega vet jag inte om jag orkat stanna kvar.

Tror det är fruktansvärt viktigt att ha ett bra bollplank när man utsetts för ett svek.

Ja och jag har förklarat för sambon att för mig skulle det innebära ett steg i rätt riktning för att kunna jobba på förtroendet och tilliten (som är noll eller möjligen minus...) om han helt spontant hade berättat för mig, åtminstone någonting. Men se det förstår han inte. Det känns som att allt erkännande enbart kommer sig av att han blev påkommen.

Det står i alla böcker om otrohet och jag vill minnas att även terapeuten vi gick till sa att jag har rätt att fråga och få svar så länge jag känner att det behövs.