Spara pengar till barnen, vettigt eller en björntjänst?

Märkligt. Hos oss har 3 av barnen flyttat hemifrån före fyllda 20 år, och de har tjänat i hop vartenda öre själva. Ja, en av dem har ett studielån, men varför skulle hon plugga 3½ år på högskolan på vår bekostnad? Hon är vuxen och har själv fattat beslutet att det var värt ett studielån.

Jag ser inte vitsen med att spara så mycket pengar till barnen. En liten lagom summa javisst, men i övrigt anser jag att de får försöka lösa sin situation själva.
Jag hade hellre kostat på familjen extra istället för att spara såna summor till barnen.

Som barn i samma situation kan jag säga att jag är glad att mina föräldrar velat göra detta för mig. De har under min uppväxt varit noga med att lära mig pengars värde och att vara ekonomisk så det vill jag verkligen trycka på att ni också gör.

Alternativ som sagts ovan är också bra om ni känner att ni vill ha koll på att pengarna inte går till "dumheter"
- att betala en summa per månad
- att betala i efterskott
- att bidra vid större köp (bostadsrätt, hus, bil)
- att ge barnet hela summan (eller det som är kvar om ni gjort ovanstående) när ni kan avgöra att barnet är moget nog att hantera en sådan summa på ett bra sätt

Jag fick alla tillgångar när jag fyllde 18 men har varit ansvarig nog att inte slösa bort dem. Det mesta av mina tillgångar ligger i fonder och aktier, där är det mer omständligt att få tag i pengarna än om dee ligger som en klumpsumma på ett sparkonto, det kan vara värt att fundera över.

Jag ser det inte som curling eftersom mina föräldrar som sagt lärt mig att uppskatta det och inte att ta det för givet. Det är inte curling att ge barn födelsedagspresenter så varför är det curling att ge dem en ekonomisk grund att stå på, om man ändå har råd? Löjligt exempel kanske, men jag hoppas ni förstår hur jag menar. Blir man verkligen lyckligare om man själv har pengarna på sitt sparkonto och ser sina älskade barn slita för att komma igång med vuxenlivet? Barnet får kanske samma pengar i arv i slutändan, varför inte få dem när de behöver dem som bäst?

tycker det är jättebra eftersom ni har råd med det, sen kan ni ju låta bli att berätta för barnen, finns ingen anledning för en tonåring att "veta" att han/hon får körkort och bil av mamma och pappa..
tror det är bra för självförtroendet att få tjäna ihop till sitt eget så gott det går

Jag tycker att du för ett mycket märkligt resonemang. Varför skulle man hamna i beroendeställning och vara osjälvständig för att man har ekonomiska resurser?

Jag vill också göra så för mina barn, lägga in en viss summa i månaden på ett konto. Får ju se hur mycket man kan lägga in, så jag säger att det bara är bra. Men jag måste sen se att de kan vara ekonomiska själva och kunna hålla i sina pengar för att de ska få dem. Jag vill inte att de använder allt för shopping eller nöje.

Det beror väll på har 2 kusiner som är syskon som fick runt 20 000 kr av sina föräldrar ena la dom på möbler och heminredning medans den andra slösa vare da öre på sin ex tjej och köpte klädder och sådant till henne. Kanske ska bara tänka att en 18 åring gör inte de klockaste valen i livet. Mina föräldrat spara inte ett öre till mig. Och har då aldrig haft en sämre start i livet för det. Jag och min man har knte börjat spara till våra. Son men något vi vill sen . Men inget han ka. Få tillgåg till före s han vet vad han ska göra med dom.

Jag fick inte ett öre hemifrån så fick betala allt själv. Fick inte ens låna min mammas bil för att köra mina saker när jag flyttade utan fick hyra en för egna pengar. Min sambo däremot kommer från en rik släkt och har inte några lån eller så alls trotts sex års studier, tidigare bostadsrätt etc. Hennes släkt har en egen stiftelse (!!!) vars enda uppgift är att finansiera studier inom släkten. Hon är trotts detta inte sämre med pengar eller ser mindre värde i dessa än vad jag gör. Hennes föräldrar har uppfostrat henne bra helt enkelt. Jag ser det inte som självklart att man bara för att man har det knapert ska vara så mycket bättre och ha en så mycket sundare syn på pengar. Allt handlar om uppfostran, får barnen allt de pekar på som små så håller det naturligtvis i sig.

Alla sparade barnbidrag är väl planen att de får när de fyller 18. Dessa pengar ska räcka till körkort, flytta-hemifrån-kostnader, eventuella resor innan studierna drar igång etc.

Hur man sedan gör när det är dags med de extrasparade pengarna får vi väl se när det är dags. Det kanske blir så att ett av eller båda barnen inte ens går i våra fotspår och studerar på universitetet. Vad som händer då får man ta som det kommer.

Pengarna sparas naturligtvis i vårt namn.

Om du läser i genom tråden (och andra liknande trådar), så ser du ett mönster:

Barnet fyller 18 år och är vuxen. Föräldern bestämmer om denna vuxna ska få pengar. Det hänger på om det vuxna barnet beter sig som föräldern vill. Vill avkomman ut och tågluffa? Nix, då viftar föräldern med pekfingret. Vill h*n plugga? Ja, det godkänns. Vill h*n köpa en sportbil för 500.000? Nja, det blir nog inga pengar.

Föräldern fortsätter alltså att styra sitt barns liv långt efter myndighetsdagen. "Bra" beteende belönas med pengar, medan "dåligt" beteende bestraffas. Är det självständighet det? Nej, snarare livegenskap ...

Min son kommer att vara minst miljonär när han blir 18. Men han kommer inte få ut ett öre förrän han är 25, samt så är det pengar som är bundna till vissa saker(vill inte gå in på detaljer) men det rör sig om lönsamma investeringar och som verkligen säkrar hans framtid. Detta har jag med i mitt testamente.

Så, han kommer aldrig att ha det knapert, men det kräver ändå att han tar ansvar och inte glider genom livet.