• Anonym (Förkrossad)

    Kär i en annan man/otrohet!!!

    Hej allihopa.

    Jag är i stort behov av kloka tankar, råd och stöd!

    Det blir ett långt inlägg för att ni bättre ska kunna sätta er in i situationen och jag hoppas att ni orkar läsa.

    I lite över 2 år har jag varit tillsammans med min sambo, vi har ett barn tillsammans som är 1 år och 2 månader gammal.

    Som rubriken lyder så är jag kär i en annan man..

    Denna mannen har jag känt i nästan 4 år, jag dejtade honom i ett par månader, vi var kära i varandra men av olika anledningar så fungerade det inte mellan oss. Bl.a. jobb, tid, olika prioriteringar, inte redo. Jag har alltid tänkt att vi träffades vid fel tidpunkt.

    Efteråt så har vi båda två men vid olika tillfällen försökt att återuppta det vi hade. Vi sågs ett par gånger ute och så och pratade men aldrig mer seriöst. Han var rädd för att bli sårad igen. När han senare kontaktade mig så träffades vi och han berättade att han fortfarande tänker på mig, kan inte glömma mig, vill bara vara med mig men har fortfarande rädslan av att bli sårad och stoltheten..

    Jag kände förstås samma sak men hade just precis då lärt känna min nuvarande sambo, så det blev inget mer av det.

    Jag och min nuvarande blev gravida efter bara 3 månader tillsammans, väldigt glada.

    Vi var väldigt nykära, vi var perfekta ihop, allting kändes underbart och vi älskade varandra och känslorna för den andra trängdes bort såklart.

    Under min graviditet så skrev den andra mannen igen då vi bestämt att vi skulle vara vänner. Jag berättade att jag har sambo nu men jag sa aldrig något om att jag var gravid, egentligen vet jag inte varför. Jag trodde väl att då skulle han ?ge upp mig helt?.. Vi skrev till varandra ibland som vänner, han ville ses men jag ställde alltid in. När min dotter var 1 månad gammal berättade jag för honom att jag fått barn. Han blev jätteglad för min skull men sa också att han var avundsjuk att jag fått barn med en annan. Det gjorde mig glad. Flera nätter drömde jag om honom. Vi fortsatte skriva ibland men inte så ofta, han ville träffa min dotter så en dag åkte vi till hans kontor och hälsade på och drack kaffe.

    Varenda gång jag sett honom så känns det speciellt. Men jag hade ju det bra med min sambo och han visste förstås om att jag och mitt ex är vänner och jag berättade även att vi sågs över en kaffe, inga problem.

    Tiden har gått och jag har fortsatt kontakten med honom mer och mer, mina känslor är uppe på ytan igen och jag är fullständigt kär i honom vilket gör mig förkrossad. Berättade allt för honom och han känner likadant och tyvärr så har jag nu varit otrogen med honom två gånger. Riktigt fult gjort, jag vet det. Jag vill inte såra min sambo då han är helt perfekt, en underbar pojkvän och pappa, men mina känslor för honom är inte alls desamma vilket gör mig så arg, varför slutar man vara kär i en så fin person? Jag har ingen alls sexlust med honom längre sedan flera månader tillbaka vilket jag aldrig haft problem med innan och har undrat vad det handlar om.

    Jag känner mig inte kär i honom längre. Och jag saknar den andra mannen hela tiden, mina tankar är där hela tiden. Jag vill inget hellre än att vara med honom! Men nu är det ju så att jag har barn med min nuvarande vilket gör hela situationen komplicerad och man känner sig så himla kass.

    Vilka tankar får ni och är det någon som varit i liknande situation?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2018-01-25 16:31
    Det ska tilläggas att min sambo inte alls visar mig att han är kär i mig längre och vi skrattar inte ihopa längre osv. så jag har ett par gånger ifrågasatt hans känslor för mig. Men enligt honom så finns de kvar.

  • Svar på tråden Kär i en annan man/otrohet!!!
  • Anonym (Förkrossad)
    Anonym (FYI) skrev 2018-01-25 23:42:29 följande:

    Men jag hade ju det bra med min sambo och han visste förstås om att jag och mitt ex är vänner och jag berättade även att vi sågs över en kaffe, inga problem.

    Tiden har gått och jag har fortsatt kontakten med honom mer och mer, mina känslor är uppe på ytan igen och jag är fullständigt kär i honom vilket gör mig förkrossad. Berättade allt för honom och han känner likadant och tyvärr så har jag nu varit otrogen med honom två gånger. Riktigt fult gjort, jag vet det. Jag vill inte såra min sambo då han är helt perfekt, en underbar pojkvän och pappa, men mina känslor för honom är inte alls desamma vilket gör mig så arg, varför slutar man vara kär i en så fin person? Jag har ingen alls sexlust med honom längre sedan flera månader tillbaka vilket jag aldrig haft problem med innan och har undrat vad det handlar om. 

    Läs detta igen. Klart att känslorna för denna mannen ökar. En gammal bekant/ex

    som du känner och är bekväm med, men ändå inte känt att du fått ett avslut ifrån.

    Mannen hemma är gammal och van. Känner honom utan och innan. Pirret har lagt sig i takt med barn och ansvar. Inte lätt för mannen att tävla mot det nyväckta och spännande som ni har funnit.

    Samtidigt märker säkert mannen hemma att något har förändrats i ditt sätt. Han registrerar kanske också att du träffar den "nya kompisen" mer och mer och börjar misstänka att det ligger något annat bakom.

    Och kan det vara så här.

    Det ska tilläggas att min sambo inte alls visar mig att han är kär i mig längre och vi skrattar inte ihopa längre osv. så jag har ett par gånger ifrågasatt hans känslor för mig. Men enligt honom så finns de kvar.

    Samtidigt märker säkert mannen hemma att något har förändrats i ditt sätt. Han registrerar kanske också att du träffar den "nya kompisen" mer och mer och börjar misstänka att det ligger något annat bakom.

    Kan av egen erfarenhet säga att det är inte lätt att upprätthålla känslorna och

    visa dom då. Men det kan han ju inte säga till dig, utan han sväljer tills det står han upp i halsen, men då blir det förmodligen ett jävla drama. 


    Ja du har helt rätt i allt du skriver. Klart jag hade kunnat undvika detta, nu när jag tänker på allt i efterhand. Jag hade inte behövt ha någon kontakt med honom över huvud taget. Först trodde jag att det skulle gå bra att vara vän med honom ( jag har inga problem med stt vara vän med andra ex), men sen blev det som det blev och jag följde mitt hjärta istället för att bryta kontakten. Jag kunde verkligen inte förmå mig att bryta komtakten..

    Detta som du skriver har du också fått rätt för dig, han har definitivt märkt att jag inte är som vanligt och tycker att jag är konstig. Och det är jag ju, jag är en känslomänniska och har väldigt svårt att beté mig som vanligt när jag mår dåligt inombords.

    Allting du skriver är sant. Jag har själv satt mig i denna situationen. Och nu sitter jag ju här, så vad är rätt att göra? Jag tycker inte att det är någon idé för mig att fundera på vad jag kunde ha gjort annorlunda, för det är ändå försent. Jag vill komma underfund med hur jag ska gå vidare med allt nu. Jag är så rädd för att släppa den andre mannen, han kan inte sitta och vänta på mig, tids nog kommer han att hitta en annan tjej såklart. Det krossar mig. Kanske får vi aldrig en chans att se vad vi kunde blivit. Ska jag och min sambo jobba på förhållandet, vilket han vill, kommer det nånsin kännas bra igen? Kommer jag att kunna släppa den andre mannen helt?
  • Anonym (FYI)

    Ja, du är ett skolexempel på hur man inte skall hantera gamla ex när man har familj och barn.

    Jag är pessimistisk till ett lyckligt slut på denna historien, det är för sent, eller rättare sagt, tror det kommer att ta lång tid innan det kan blir lyckligt.
    Du måste bryta med någon av dom, eller helst båda, vilket kanske är det bästa, och starta om ensam. Efter detta sveket tror jag inte någon blir lycklig i det långa loppet, varken din man, du eller ditt ex.

    Tänk dig in i situationen att ni skiljer er och du blir tillsammans med exet.
    Din man kommer då alltid att misstänka att du varit otrogen, och det kommer att förgifta ert förhållande, och då blir även barnen lidande.

    Vad din man beträffar vill han säkert jobba på ert förhållande. men han vet ju inte vad som hänt.
    Enda möjligheten jag kan se är att du berättar ALLT, och tar det därifrån. Kanske kan din man förlåta, kanske inte, men då är i alla fall korten på bordet. Bäst att ta den smällen nu.

    Du tycker säkert jag är hård, och du ville ju inte ha sådana svar. Men så stora svek kan man inte bemöta på annat sätt, tycker jag. Din man har ju litat på dig i ditt "kompisförhållande" med ditt ex. 

  • Bjoer
    Anonym (Förkrossad) skrev 2018-01-25 15:45:13 följande:
    Ja, jag är också rädd för det. Saken är den att jag och min sambo har varit nära på att göra slut flera gånger, han är väl medveten om att våran relation och känslorna inte är desamma

    Jag har tänkt mycket på att göra slut utan att berätta om otroheten.

    Jag är så rädd för att såra honom på det viset och vill inte att vi ska separera som ovänner. En del av mig säger till mig att kämpa med honom för våran dotters skull.
    Att kämpa för er dötters skull fungerar ju bara om det faktiskt blir en bra relation. Två föräldrar som inte kommer överens och inte trivs tillsammans  men som håller ihop för barnens skull bör egentligen skilja sig. Har flera vänner som mest är sura på sina föräldrar för att de inte skiljde sig tidigare.
  • Anonym (Jag med)
    Anonym (Förkrossad) skrev 2018-01-25 20:54:40 följande:

    Okej. Vad skönt att höra att du har ett bra liv och känner dig nöjd med ditt beslut. Ja det är väldigt svårt. Det gör ont inombords och det känns som att hjärtat slits mer och mer itu. Vilket beslut jag än tar kommer att göra mig väldigt ledsen.


    Jag förstår dig precis, jag kände och känner likadant. Men livet är ju jobbigt, jag tror att man får bestämma sig hur man vill ha det och jobba på att det ska bli bra. Du verkar ju ändå älska din sambo och tycka att han är en bra person, är det inte värt att satsa på er då? Det är så klart bara du som vet vad du innerst inne vill, men så tänkte jag. Men ja, det ÄR jobbigt. Hur du än väljer kommer det att vara det. Du får göra så gott du kan :)
  • Anonym (Förkrossad)
    Anonym (FYI) skrev 2018-01-26 09:57:18 följande:

    Ja, du är ett skolexempel på hur man inte skall hantera gamla ex när man har familj och barn.

    Jag är pessimistisk till ett lyckligt slut på denna historien, det är för sent, eller rättare sagt, tror det kommer att ta lång tid innan det kan blir lyckligt.

    Du måste bryta med någon av dom, eller helst båda, vilket kanske är det bästa, och starta om ensam. Efter detta sveket tror jag inte någon blir lycklig i det långa loppet, varken din man, du eller ditt ex.

    Tänk dig in i situationen att ni skiljer er och du blir tillsammans med exet.

    Din man kommer då alltid att misstänka att du varit otrogen, och det kommer att förgifta ert förhållande, och då blir även barnen lidande.

    Vad din man beträffar vill han säkert jobba på ert förhållande. men han vet ju inte vad som hänt.

    Enda möjligheten jag kan se är att du berättar ALLT, och tar det därifrån. Kanske kan din man förlåta, kanske inte, men då är i alla fall korten på bordet. Bäst att ta den smällen nu.

    Du tycker säkert jag är hård, och du ville ju inte ha sådana svar. Men så stora svek kan man inte bemöta på annat sätt, tycker jag. Din man har ju litat på dig i ditt "kompisförhållande" med ditt ex. 


    Ja du är hård men jag tar det. Däremot vägrar jag att tro att det inte kan sluta lyckligt, men såklart kommer det att vara kämpigt och ta tid.

    Jag vet om att det mest schyssta hade varit att berätta allting, men det hade krossat honom och jag vill bespara honom från det. Och om vi skiljs åt vill jag verkligen att vi ska fortsätta ha en bra relation till varandra för våran dotters skull, jag vill inte att han ska hata mig.

    Jag tror att jag ska försöka glömma den andre och kämpa för vårat förhållande och för dottern, och funkar det inte så får vi agera därefter.
  • Anonym (Förkrossad)
    Bjoer skrev 2018-01-26 10:06:49 följande:

    Att kämpa för er dötters skull fungerar ju bara om det faktiskt blir en bra relation. Två föräldrar som inte kommer överens och inte trivs tillsammans  men som håller ihop för barnens skull bör egentligen skilja sig. Har flera vänner som mest är sura på sina föräldrar för att de inte skiljde sig tidigare.


    Jag håller med dig till 100%. Lyckliga föräldrar; lyckliga barn.

    Kämpar vi för vårat förhållande och det ändå inte funkar i slutändan så får vi ju gå ifrån varandra såklart, man ska inte stanna i ett olyckligt och stormigt förhållande.
  • Anonym (Förkrossad)
    Anonym (Jag med) skrev 2018-01-26 10:53:50 följande:

    Jag förstår dig precis, jag kände och känner likadant. Men livet är ju jobbigt, jag tror att man får bestämma sig hur man vill ha det och jobba på att det ska bli bra. Du verkar ju ändå älska din sambo och tycka att han är en bra person, är det inte värt att satsa på er då? Det är så klart bara du som vet vad du innerst inne vill, men så tänkte jag. Men ja, det ÄR jobbigt. Hur du än väljer kommer det att vara det. Du får göra så gott du kan :)


    Ja honom kommer jag alltid att älska pga den personen han är. Det bästa är väl att försöka få det till att fungera mellan oss igen och jobba på det. Jag vet att jag helt måste bryta med den andre då och kanske ta bort honom överallt, och jag drar mig verkligen för det. Det är inget jag vill egentligen. Det är det som är hela grejen, ska man följa hjärtat eller hjärnan? Förnuft och kärlek går sällan hand i hand. Nu har jag allt jag behöver, men inte den jag vill ha.

    Tack för din stöttning och förståelse och för att du delar med dig av din historia :)
  • Anonym (FYI)
    Anonym (Förkrossad) skrev 2018-01-26 12:28:02 följande:
    Ja du är hård men jag tar det. Däremot vägrar jag att tro att det inte kan sluta lyckligt, men såklart kommer det att vara kämpigt och ta tid.

    Jag vet om att det mest schyssta hade varit att berätta allting, men det hade krossat honom och jag vill bespara honom från det. Och om vi skiljs åt vill jag verkligen att vi ska fortsätta ha en bra relation till varandra för våran dotters skull, jag vill inte att han ska hata mig.

    Jag tror att jag ska försöka glömma den andre och kämpa för vårat förhållande och för dottern, och funkar det inte så får vi agera därefter.
    Njae, Skadan är ju redan skedd. Du har förmodligen redan sått ett tvivel och misstänksamhet hos honom. Och hur ska du hantera ditt eget samvete?
    Förmodligen kan du inte ens skylla otroheten på fylla, (det hade du gjort för länge sedan i.s.f) så det har förmodligen varit genomtänkt och planerat.

    Kan inte heller förstå hur du skall göra för att kämpa tillbaka till ett bra förhållande med din man. Du är ju kär i den andra.... Hur skall det gå till??

    Vet att det är jobbiga frågor, men för mig som varit på andra sidan, så vet jag att den som får/har det jobbigast är din man, och det blir ännu jobbigare om det kommer fram bakvägen. Eller hur?

    Fördelen med att berätta är att, dels tar det fokus från exet, (så ni får en liiiten chans, utan han som spökar i bakgrunden). Det ger en möjlighet till att gå vidare. Antingen som par eller åt var sitt håll.
    Men framför allt får din man en möjlighet att bestämma vad han vill.
    Själv skulle jag hellre bli "krossad" än att fortfarande leva i en lögn.
  • Anonym (Oj)
    Anonym (FYI) skrev 2018-01-26 16:12:47 följande:
    Njae, Skadan är ju redan skedd. Du har förmodligen redan sått ett tvivel och misstänksamhet hos honom. Och hur ska du hantera ditt eget samvete?
    Förmodligen kan du inte ens skylla otroheten på fylla, (det hade du gjort för länge sedan i.s.f) så det har förmodligen varit genomtänkt och planerat.

    Kan inte heller förstå hur du skall göra för att kämpa tillbaka till ett bra förhållande med din man. Du är ju kär i den andra.... Hur skall det gå till??

    Vet att det är jobbiga frågor, men för mig som varit på andra sidan, så vet jag att den som får/har det jobbigast är din man, och det blir ännu jobbigare om det kommer fram bakvägen. Eller hur?

    Fördelen med att berätta är att, dels tar det fokus från exet, (så ni får en liiiten chans, utan han som spökar i bakgrunden). Det ger en möjlighet till att gå vidare. Antingen som par eller åt var sitt håll.
    Men framför allt får din man en möjlighet att bestämma vad han vill.
    Själv skulle jag hellre bli "krossad" än att fortfarande leva i en lögn.
    Väl talat.
  • Anonym (Förkrossad)
    Anonym (FYI) skrev 2018-01-26 16:12:47 följande:

    Njae, Skadan är ju redan skedd. Du har förmodligen redan sått ett tvivel och misstänksamhet hos honom. Och hur ska du hantera ditt eget samvete?

    Förmodligen kan du inte ens skylla otroheten på fylla, (det hade du gjort för länge sedan i.s.f) så det har förmodligen varit genomtänkt och planerat.

    Kan inte heller förstå hur du skall göra för att kämpa tillbaka till ett bra förhållande med din man. Du är ju kär i den andra.... Hur skall det gå till??

    Vet att det är jobbiga frågor, men för mig som varit på andra sidan, så vet jag att den som får/har det jobbigast är din man, och det blir ännu jobbigare om det kommer fram bakvägen. Eller hur?

    Fördelen med att berätta är att, dels tar det fokus från exet, (så ni får en liiiten chans, utan han som spökar i bakgrunden). Det ger en möjlighet till att gå vidare. Antingen som par eller åt var sitt håll.

    Men framför allt får din man en möjlighet att bestämma vad han vill.

    Själv skulle jag hellre bli "krossad" än att fortfarande leva i en lögn.


    Ja det vet jag inte, tanken var väl att försöka glömma bort den andre, hur nu det ska gå.

    Ja det hade nog jag också föredragit. Bara väldigt väldigt tufft att försöka lägga fram det, att se hur man sårar honom :( men ja jag har satt mig i detta själv. Känslor kan ställa till det fruktansvärt.
Svar på tråden Kär i en annan man/otrohet!!!