• Anonym (Vad gör man?)

    Pojkvän med borderline

    Hej!

    Söker mig hit för att få något slags råd för hur jag ska hantera min ?pojkvän?.

    Träffade en underbar kille för drygt sex månader sen genom en dejtingapp.

    Vi skrev med varann i några veckor innan vi träffades första gången.

    Vi klickade direkt, hördes dagligen dygnet runt efter våran första träff.

    Men eftersom vi bor en bor ifrån varann, jag har barn, inte han så dröjde det ca 4 veckor innan vi sågs igen. Efter den gången började vi träffas varje vecka.

    Han har varit öppen med sin psykiska ohälsa sedan start men det är de senaste två månaderna som jag har förstått hur illa det är.

    Senaste månaden har varit väldigt intensiv, han säger att han älskar mig, vill bo med mig, vill ha barn med mig för att nästa dag stöta bort mig och säger att jag bör hitta någon bättre.

    Helgen som var så såg jag på riktigt hur pass dåligt han mår, han var här på fredagen och sov över, lördag morgon hade han panik och åkte hem tidigt för att han mådde så dåligt och sa att det aldrig kommer att funka.

    Sen kom han tillbaka på eftermiddagen och sa att han bara måste vara med mig och han skulle göra allt i sin makt för att pressa bort impulserna han får att stöta bort mig.

    Han älskar mig och vill bara vara med mig.

    Senare på kvällen åkte han hem då mina barn skulle komma tillbaka från sin pappa.

    Han sa Jag älskar dig och åkte.

    I söndags började karusellen igen då han säger att vi bara bör vara vänner, han mår skit och stöter återigen bort mig.

    Är kall och vill knappt prata med mig.

    Han säger att det här blir bäst för oss båda två.

    Jag förstår på ett sätt att han är rädd, det här händer i princip varje vecka, han stöter bort mig i några dagar för att sedan komma tillbaka.

    Jag förstår att det egentligen är hans borderline som gör att han agerar så här.

    Men hur bemöter jag honom på bästa sätt?

    Jag älskar verkligen honom och jag vill verkligen inte ge upp honom då vi har det så himla bra ihop när han är ?sig själv?.

    Jag försöker att bekräfta och visa att jag finns där för honom.

  • Svar på tråden Pojkvän med borderline
  • Anonym (Ll)

    Sanningen är att du borde inse, framför allt för dina barns skull, att du inte kan rädda denna människan. Det kan bara han själv göra. Var inte naiv och tro att det kan bli bra. Hoppas verkligen inte dina barn behöver lida av detta ostabila, barnsliga och destruktiva förhållande eller nånsin behöva det i framtiden.

  • Anonym (Tålamod)

    Om du nu känner att du orkar med detta så ge han tålamod och visa att du finns kvar där även om han försvinner...o med tiden får vi hoppas att hans osäkerhet på dig o han försvinner o han kan vara trygg me dig.

  • Anonym (...)
    Anonym (Tålamod) skrev 2019-05-15 02:39:41 följande:

    Om du nu känner att du orkar med detta så ge han tålamod och visa att du finns kvar där även om han försvinner...o med tiden får vi hoppas att hans osäkerhet på dig o han försvinner o han kan vara trygg me dig.


    Men lägg ner, du vet uppenbarligen ingenting om vad borderline är. Oavsett hur fin tjejen är mot honom så ändras inte hans problematik, eftersom han inte kan styra över sina känslor. Det är beklagligt men det är så det är.
  • Benny Retro
    Anonym (...) skrev 2019-05-15 06:45:54 följande:
    Men lägg ner, du vet uppenbarligen ingenting om vad borderline är. Oavsett hur fin tjejen är mot honom så ändras inte hans problematik, eftersom han inte kan styra över sina känslor. Det är beklagligt men det är så det är.
    Ack, du bittra människa. Du besitter inte kunskap nog att uttala dig dig i sammanhanget.
  • Anonym (Bps)
    Benny Retro skrev 2019-05-15 07:35:32 följande:

    Ack, du bittra människa. Du besitter inte kunskap nog att uttala dig dig i sammanhanget.


    Håller verkligen med dig!
  • Anonym (Vad gör man?)

    Det verkar ändå vara väldigt delade meningar om det här.

    Som sagt jag har valt att skriva om problematiken vi har, vilket ändå kanske bara utgör cirka 20% av allt vi har ihop. Resterande 80% är bra.

    Vi bråkar aldrig, har aldrig skrikit på varann, han har aldrig varit elak.

    Att säga att vår relation är barnslig och naiv är bara dömande.

    Att säga att jag är en oansvarig förälder säger bara mer om er själva.

    Ingen vet hur jag är som mamma.

    Jag älskar ändå den här personen och som ni märker vill jag inte ge upp.

    Jag har ändå hört att personer med borderline kan ha fungerande relationer om man jobbar på det ihop.

    Alla med borderline är ju inte likadana, även om problematiken är densamma.

    Jag förstår er som har haft ett helvete.

    Men det behöver ju inte vara så uppenbarligen enligt vissa.

  • Anonym (för)
    Benny Retro skrev 2019-05-15 07:35:32 följande:
    Ack, du bittra människa. Du besitter inte kunskap nog att uttala dig dig i sammanhanget.
    Det är förmodligen just kunskap och erfarenhet hon besitter. Erfarenhet av att ha en relation med en person med borderline. Vett att ta den erfarenheten till sig och varna andra.
  • AndreaBD
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-15 08:24:21 följande:

    Det verkar ändå vara väldigt delade meningar om det här.

    Som sagt jag har valt att skriva om problematiken vi har, vilket ändå kanske bara utgör cirka 20% av allt vi har ihop. Resterande 80% är bra.

    Vi bråkar aldrig, har aldrig skrikit på varann, han har aldrig varit elak.

    Att säga att vår relation är barnslig och naiv är bara dömande.

    Att säga att jag är en oansvarig förälder säger bara mer om er själva.

    Ingen vet hur jag är som mamma.

    Jag älskar ändå den här personen och som ni märker vill jag inte ge upp.

    Jag har ändå hört att personer med borderline kan ha fungerande relationer om man jobbar på det ihop.

    Alla med borderline är ju inte likadana, även om problematiken är densamma.

    Jag förstår er som har haft ett helvete.

    Men det behöver ju inte vara så uppenbarligen enligt vissa.


    Visst. Jag tycker att några här i tråden överdriver, och de kanske också ser det lika svart och vitt som en person med borderline kan göra. Jag tror att ni kan få det att fungera, om det finns mycket positivt att bygga på. Och det verkar ju finnas. 

    Kanske kan ni försöka att ha vissa överenskommelser, så att det inte blir alltför mycket berg-och-dalbana för dig? Kanske kan han uttrycka sin osäkerhet och oro utan att det behöver gå så långt att han vill göra slut? Någonstans borde han ju också ha märkt att det inte verkar bli så ändå. Och du ska ha tydliga gränser för vad som är okej för dig. Akta dig för att de inte tänjs över tid. 
  • Anonym (...)
    Benny Retro skrev 2019-05-15 07:35:32 följande:

    Ack, du bittra människa. Du besitter inte kunskap nog att uttala dig dig i sammanhanget.


    Jag har levt med en man med borderline från 20 till 30-årsåldern. Av och till, eftersom han lämnade mig ungefär var tredje månad och kom tillbaka gång på gång. Jag är en mycket stark, intelligent och självständig person som trodde att jag orkade och hade överskott till honom med. Jag märkte inte hur långt ner jag sjönk, hur självförtroendet dalade, vikten dalade, orken att vara glad försvann. Idag är jag 45 år och lever ett mycket bra och rikt liv med en underbar man och vi har två barn. Är trött på att folk på FL skriker bitter efter alla som inte stryker TS medhårs. Jag vet oerhört väl vad borderline är och hur charmig och kärleksfull en sådan person är mellan varven. Hur passionerat sexlivet är med ljuva återföreningar. Men det är ett drama man inte bör spela med i om man själv vill må bra i längden. Och har man barn så måste man må bra för att vara en bra mamma. Det är bara så. Nu lämnar jag tråden, jag har berättat vad jag vet men tror inte att TS har förmåga att ta till sig något annat än romantiska idéer om kärlekens frälsning... det är naivt. Har varit där och dömer det inte, men tycker att det är sorgligt att se.
  • Anonym (Vad gör man?)
    Anonym (...) skrev 2019-05-15 09:25:31 följande:

    Jag har levt med en man med borderline från 20 till 30-årsåldern. Av och till, eftersom han lämnade mig ungefär var tredje månad och kom tillbaka gång på gång. Jag är en mycket stark, intelligent och självständig person som trodde att jag orkade och hade överskott till honom med. Jag märkte inte hur långt ner jag sjönk, hur självförtroendet dalade, vikten dalade, orken att vara glad försvann. Idag är jag 45 år och lever ett mycket bra och rikt liv med en underbar man och vi har två barn. Är trött på att folk på FL skriker bitter efter alla som inte stryker TS medhårs. Jag vet oerhört väl vad borderline är och hur charmig och kärleksfull en sådan person är mellan varven. Hur passionerat sexlivet är med ljuva återföreningar. Men det är ett drama man inte bör spela med i om man själv vill må bra i längden. Och har man barn så måste man må bra för att vara en bra mamma. Det är bara så. Nu lämnar jag tråden, jag har berättat vad jag vet men tror inte att TS har förmåga att ta till sig något annat än romantiska idéer om kärlekens frälsning... det är naivt. Har varit där och dömer det inte, men tycker att det är sorgligt att se.


    Jag lider verkligen med dig och jag förstår mer än väl vad du har gått igenom.

    Jag förstår också att det här inte är hållbart i längden.

    Men ditt ex är ju inte samma person som den jag träffar.

    Jag är inte så naiv att jag tror att det kommer bli lätt, jag ville bara veta om jag kan göra nåt för att det ska bli stabilare mellan oss.

    Jag vill ge det en chans till, sen kommer inte jag heller orka leva så här mer.

    Jag har inte bett om att du ska stryka mig medhårs på nåt sätt,

    Jag respekterar dina erfarenheter.
Svar på tråden Pojkvän med borderline