Anhörig till psykiskt sjuk

Jag har en pappa som har Ocd (tvångstankar och tvångshandlingar), han har oxå sjukdomen Touretts syndrom. Han blev sjuk för 31 år sen i samband med att jag föddes men fick inte ngn diagnos förens i början av 90 talet.

Man kan ju känna sig så ensam som anhörig till en psykiskt sjuk människa, därför blev jag så glad när jag hittade den här tråden. Jag har varit med i en anhörigförening men den gav inte mig det jag behövde som barn till en psykiskt sjuk då alla andra anhöriga var föräldrar till drabbade.

Oj, vad jag känner igen mig i mkt de ni andra skriver.

Man kan ha min pappas sjukdom men ändå fungera någolunda bra i samhället osv. I och med att han hade haft sjukdomen så länge innan han fick kognetiv beteendeterapi och rätt medicin (han medicenrera sig med alkohol innan) så har de ju satt sina spår. Han gör ingenting annat än sover eller hetsäter eller hetsdricker vatten dygnet runt i princip. Han kan dircka 3 liter vatten i ett svep. Mamma bor ihop med honom (hur hon orkat fattar jag inte) men nu är hon less på att tjata på honom att han måste stiga upp, duscha osv. så nu kommer hemtjänsten hem till dom och ser till att han duschar varje dag. Han kan inte göra ngt, inte ens koka kaffe eller ngt enkelt. Han är inligent som få och är helt insatt i politik och historia. Han är högutbildad och gick ut med högsta betyg och fick toppjobb men när han var 32 så bara pang och så blev han sjuk. enligt honom så kom de smygande men det märkte inte omgivningen.

I höstas fick jag mitt andra barn och han hamnade då på psyket i 2 månader, han blev nämligen rädd att han skulle skada mitt barn, typ slänga ut henne över balkongen. Samma sak hände när mitt första barn föddes. Han ville inte vara i samma rum som henne förens hon var 18 måndaer, han var rädd att han skulle trycka in fontanellen på henne. Suck. Enligt hans läkare så skulle han dock aldrig göra ngt farlig mot barnen, han är bara rädd för vad han kan göra, men jag har ändå inte känt mig säker. Han har aldrig varit våldsam, bara skrikig och bufflig under tiden han drack (nu äter han antabus sen 10 år tillbaka).

Jag fick inte heller ngn hjälp som barn till en psykiskt sjuk pappa. Alla lärare och grannar och kompisars föräldrar visste mkt väl att pappa var sjuk men ingen frågade hur jag mådde. Han fick sin diagnos då jag var 16 år, innan så sa mamma och pappa att pappa var sjuk i nerverna. Jag bad mamma att vi skulle flytta när jag var 17 år och att han skulle få komma in på ngt hem men hon vägrade. Hon hade gift sig i nöd och lust med honom. Hon skulle aldrig lämna honom, lika lite som hon skulle lämna oss barn ifall vi blev sjuka sa hon. Pappa malde och skulle diskutera med mamma dygnet runt i perioder, han kunde oxå ringa sina föräldrar och skrika elakheter så att rutorna skakade hemma. Han kan bli manisk och ska hålla monolger om ditten och datten i timmar, vissa dagar så kan han verka helt frisk och är hur rolig och glad som helst men åt det barnsligare hållet. Han drack 3 flaskor rödvin varje dag då jag bodde hemma (förutom på helgen då bolaget var stängt och han inte hade ngt kvar att dricka). Jag kunde vakna på natten av att det ringde på dörren och jag fick öppna för polisen som skulle kolla om pappa var hemma eller så. Han körde rattfull flera gånger, körde in i bilar på parkeringar osv.

När mamma inte ville flytta med mig och lämna pappa så sa jag att då flyttar jag. Jag kontaktade soc och bad att ¨få komma till ett familjehem, jag ville se hur en normal familj funkade innan jag bildade en egen familj. Min familj hade aldrig varit i kontakt med soc förut. Mamma och pappa märkte att detta var ngt jag ville så himla mkt och stöttade mig med kontakten med soc, soc var helt chockade av att ngn ville flytta till familjehem frivilligt. Jag hade bra betyg i skolan men kände att jag orkar bara inte med skolan, jag hade ingen studiero alls hemma och fick knappt sova på nätterna på grund av allt spring hemma med poliser, en skrikig pappa osv. Det tog ca 6 månader att få tag på ett familjehem och nu sitter jag här 13 år senare nästan 70 mil från mina föräldrar och är bara så glad att jag flyttade. Jag har alltid haft bra kontakt med mina föräldrar, vi är väldigt kärleksfulla och ställer upp för varandra och jag pratar med mamma flera gånger i veckan. Jag hälsar på flera gånger per år och ser fram emot varje besök, men när jag är där så är det ju alltid KAOS och jag är så glad att jag kan åka hem till min håla igen.

Jag har aldrig pratat med mina vänner om att pappa är sjuk. I min "nya" stad visste bara min sambo om min "hemlighet" tills förra året då jag kände mig mogen att tala sanning om min bakgrund då ngn frågade varför jag flyttat så långt hemifrån.

aaliyah - det gör mig galen med. Jag har ju barn nu och jag försöker verkligen att peijla av hur kompisarna mår, hur dom har det hemma osv.

Nä, nu är det dax att sova en stund...ska måla huset i morgon...blä

Jag känner så mkt i gen mig i det ni andra skriver. När ni förklarar er anhöriges sjukdomsbild, hur sjukdomen yttrar sig osv så tycker jag att de flesta sjukdomarna passar in på min pappa. Han har ju OCD och Tourette syndrom men jag tycker att han verkar manodeprisiv oxå.

Ang stödsamtal så har jag aldrig blivit erbjuden ngt sånt och inte heller söjt själv. Det är konstigt att jag inte blev erbjuden psykologhjälp då jag ville flytta till familjehm pga allt hemma.

För 2 år sen så gick jag in i väggen, jag har jobbat alldeles för hårt både på jobbet och hemma. Jag har velat visa alla att jag duger trots min bakgrund på ngt sätt. Jag har velat ha allt tiptop då det inte var så hemma hos oss. På jobbet var jag spindeln i nätet osv. Jag fick träffa en beteendevetare i den vevan 2 ggr och det var givande. Ngn psykolog träffade jag dock inte och vet inte ens om jag har behov. Jag har sett en lapp på en anslagstavla på VC att det finns en grupp i min stad (bor där Kjempejente bor tror jag) för vuxna barn till psykiskt sjuka. Funderar på att kontakta dom, jag har alltid känt mig så ensam som barn till en psykiskt sjuk.

Är alla ute i det fina vädret idag tro?

Vi har varit på stranden och badat. KUL.

Nu är jag tillbaka efter att ha varit med min sambo och barnen i min mammas hemland på semester. Mamma och pappa var oxå där nere och vi bodde tillsammans med dem i 10 dagar. Pappa har legat i sängen HELA dagarn och ehla nätterna. Om vi inte varit hemma så har han inte ätit maten som vi gjort i ordning och ställt fram. Han duschar på kvällarna motvilligt (han har ångest hela dagarna för duschningen det är därför han ligger i sängen hela dagen). Tänderna borstar han 1 gång i veckan i snitt enligt mamma. Hemma i Sverige går han till en tandhygienist varje månad för att rengöra tänderna ordenligt, då tycker han att han inte behöver borsta dom så ofta.

Det är ju jättesynd om honom, en människa ska inte behöva ha det så, inte ha ngn livslust alls, bara dåsa i sängen. Ändå för min egen del så hade jag en skön semester, förut så har det varit kaos och vara ihop med pappa i flera dagar, han har varit helt speedad då, slafsat då han ätit, varit högljudd och ibland så full att försvunnit till ngn bar och inte kommit hem för att han hamnat på sjukhus (ramlat i fyllan och slagit huvudet)

Aaliyah - han var väldigt , väldigt sjuk i OCD (tvångssyndrom med tvångstankar och tvångshandlingar) men blev mkt hjälpt av KBT samt mediciner. Nu har han knappt några tvångshandlingar kvar som han MÅSTE utföra. Tvångstankarna kommer ibland tillbaka, han låg inne på psyket 2 månader i höstas för att han hade tankar om att skada min nyfödda bebis (vilket han aldrig skulle göra i verkligheten). Nu kommer jag inte ihåg vilken medicin han får i dagsläget, tidigare har det varit Cipramil i allafall. Mamma säger att det är medicinen som får honom att vara så trött och inte ha ngn livslust. Han skulle aldrig ta livet av sig, han skulle inte vilja orsaka oss barn den smärtan av att pappa begått självmord har han sagt. Det är så synd att det inte finns ngn medicin som är bra på alla sätt och vis. Det är altid ngn biverkning och i detta fall så är det enorm trötthet. Att han inte vill duscha eller borsta tänderna hör i hop med att det var det som var jobbigast för honom då han led svårt av OCD.