Bumbi och David: Välkomna!
Maria: Jo, jag skulle jättegärna vilja adoptera men rent krasst ekonomiskt upplever vi det som opraktikst nu när vi ju kunde få barn själva. Har dock drömt coh fantiserat om att få adoptera sedan jag själv var barn eftersom det ju blev det "naturliga" för mig (mamma och pappa behövde ju aldrig förklara hur jag kom till. Inga blommor och bin där inte... 
)
Hur känner ni andra?
David: Ja, frågan borde vara "var kommer din partner ifrån?". Får ta upp det med TS om hon kommer tillbaka. Hon har inte hörts av sedan trådstarten. Gissar att hon är på semester.
Jolo och Maria: Kan ni inte berätta mer om hur ni tänker kring att sälva adoptera. Tycker att det vore intressant att ta del av!
Maria1978: Nej, du är inte det minsta knepig.
Förstår precis hur du menar!
Att det sannolikt krävs lite mer av en som adoptivförälder, och i synnerhet om man har fler och biologiska barn, är jag helt med på! Om jag verkligen skulle adoptera skulle jag säkert vara skräckslagen och lustigt nog mer rädd för att misslyckas än med min bio-son. Knäppt va?
Jag fattar! Men tycker att mina föräldrar varit hyfsat duktiga på att säga nej. Däremot har jag upplevt dem som ganska överbeskyddande vilket mot slutet av tonåren blev ganska kvävande och resulterade i att jag valde att flytta hemifrån vid 18 års ålder. Bodde hemma sedan igen i perioder men det kändes viktigt för mig att känna att jag fick chansen att ta hand om mig själv om ni förstår hur jag menar.
Mirja och Jolines mamma: Välkommen!
Hej igen alla!
Har ni liksom jag ibland funderat över hur det gick till rent praktiskt när era bio-föräldrar lämnade er för adoption?
Jag har nämligen kommit på mig själv att undra över detta nu när min son går igenom en jobbig klängperiod. Min bio-mamma lämnade ifrån sig mig när jag var 6 månader, en period då separationsångesten hos barn ju är extra stor vad jag förstått. Jag undrar om hon lät någon annan lämna in mig eller om hon lämnade mig när jag sov eller om hon faktiskt lyckades lämna mig i vaket tillstånd?
Som barn hade jag ganska svårt att somna på kvällarna, var rädd och orolig och jag undrar om det skulle kunna varit en följd av att jag blivit övergiven i sömnen?
Någon som har någon fundering kring detta?
Jolo: Känner igen det med separationsångesten! Var också orolig för att bli lämnad som barn och drömde ofta mardrömmar om det. En gång när jag var fyra-fem tappade jag bort mina föräldrar på en lekplats (hörde inte på när de sa att de skulle ställa sig på en annan plats) och blev otröstlig!
Välkommen CuteD!
Nysnö: Man blir rörd när man läser det du skriver men det är väl som du säger, de extra hormonerna gör sitt till...