MITT fel att han dricker??

jag tror att varje gång ngn tar droger eller dricker så har man själv 'gjort ett val' det är ens eget fel och inte ngn annans.
det är bättre att ta i tur med problemet än att skylla på ngn annan, men det kanske är lättare sagt än gjort??
sen kan man nog oxå behöva ett stort och 'stadigt' stöd när man ska ta tag med problemet, men det måste man själv 'vilja' tillräckligt mkt för att det ska gå.

så tror jag.
hoppas att ni kan lösa era problem! jag tycker inte att du ska känna dig skyldig till att han dricker!
kram på dig!

Håller med om o VET att ingens val kan skyllas på någon annan. Men det är ändå bra om man kan lösa problemet tillsammans. Du kan mycket väl göra fel, men då ska han kunna ge dig kritik med syftet att saken ska lösas. Har själv en sambo som resonerar som din, dock utan drickande. Han väljer hur han reagerar. Mitt råd är att föreslå familjerådgivning och om han inte vill det, gå i stärkande samtal själv. Men be då din barnmorska att få komma till sjukhuskuratorn, eftersom du har graviditeten att tänka på också. Helst bör din man följa med. Skriv gärna i min inbox om du vill.

Nej det är ju inte ditt fel att han dricker. Bara han själv kan hållas ansvarig.

Men samtidigt ska man inte blunda för att det är hans situation som helhet, där du och familjen ingår, som är en del av att han kan och vill fortsätta dricka.

Det är absolut inte ditt fel, du har ingen skuld. Däremot kanske du har makt att förändra/hjälpa/ställa krav, för att han ska kunna ta sig ur skiten.

Det är det absolut mest klassiska för en brukare att säga! Ta inte åt dig för fem öre oavsett. Hör av dig till någon anhörig grupp i din stad så berättar dom mer...!

Tack för era svar. Jag har kopierat dem till ett word-doc för att läsa varje dag så att jag orkar med alltihop. Nu ska jag till barnmorskan på en rutinkontroll, om ni undrar varför jag blev tyst...

Glöm inte att om du börjar uppföra dig "bättre" mot honom, så är det mycket vanligt att personer med alkoholproblem tolkar detta som att dom sköter sig och kan dricka ännu mer för att du "accepterar" det....

Gumman du är medberoende till din sambo. Det inebär bla att du anstränger dig till max för att skydda och hjälpa honom på olika sätt. Detta är fel då man bara gör det värre genom att göra så.

Det du ska göra är att kräva att han ändrar sig och går på behandling... om han inte gör det så rädda dig själv och barnen från ett liv som bara kan bli värre genom att flytta. Ett missbruk som inte tas omhand blir aldrig bättre!

Och kom ihåg: TA INGEN SKIT! STÄDA INTE UPP EFTER HONOM OCH FRAMFÖRALLT LÅT HONOM STÅ TILL SVARS FÖR SINA HANDLINGAR, FÖFINA HONOM INTE INFÖR ANDRA

Kram

Du är medberoende. Det innebär att du i dina ansträngningar att få honom att sluta dricka, istället får honom att dricka mer, eftersom han får bekräftat att han kan göra det. Du ser till att han kommer till jobbet trots bakfylla, du betalar alla räkningar som han missat, du tvättar upp han s nerspydda kläder och håller masken utåt.
Han är ansvarig för sitt eget liv, han måste själv ta konsekevenserna av sitt drickande, det är först då det finns en möjlighet för honom att ta sig ur det, när hans missbruk får kännbara effekter förhonom.
Det är lika viktigt att du får behandling för ditt medberoende, som att han får behandling för sitt missbruk, annars kommer du att fortsätta likadant,och han också.
Men det är absolut inte ditt fel att han missbrukar, men du blir en ursäkt för honom, något att skylla på liksom.
Det du måste göra är att sluta skydda honom. Ställ ett ultimatum, säg att du flyttar nu. Och se till att verkligen göra det också. Det kanske innebär att ni skiljs åt, men det kan ju faktiskt vara bra, med tanke på dina barn. Det är svårt att växa upp som barn med en missbrukare i huset.

Det är absolut INTE ditt fel att han dricker!!!

Du är bara medberoende,du lider med honom i hans missbruk.

Jag är uppväxt med en pappa som missbrukat alkohol sen jag va 3år. Han skyllde alltid på att det va mammas fel att han drack.
När jag blev runt 10år så började jag anklaga mej själv o skämmas för att han drack. Det va en fruktansvärt jobbig period. Det kändes som om ingen såg mej,att jag va ensammast i världen,att ingen annan hade det som jag.
När jag va runt 20 så flyttade jag till en större stad och då blev det ännu jävligare för mej. Jag lämnade ju kvar mina syskon o de mådde oxå dåligt.
Till slut orkade jag inte med att må dåligt över att folk ringde o rapporterade om de sett pappsen full eller om han gjort si o så.
Jag sökte då hjälp och fick träffa en jättebra kurator. Hon slussade in mej till Alanon. En grupp för anhöriga till alkoholister. Det hjälpte mej att bearbeta mitt inre och mitt mående. Där fick jag lära mej att man som medberoende mår lika dåligt som missbrukaren själv.

Några år senare så träffade jag min man. Han drack en hel del då
och kan spåra ur än idag. Men jag har lärt mej att det är en sjukdom och att det är svårt att handskas med ibland
Men jag har lärt mej att det INTE är mitt fel att han dricker.
Förra gången han spårade ur så ställde jag ett ultimatum till honom. Antingen söker han hjälp och gör nånting åt sitt problem eller oxå förlorar han mej och barnen.
Visst det kan låta hårt,men jag har lovat mej själv att mina barn ALDRIG ska behöva uppleva samma sak som jag gjorde när jag va liten.

Nu har han varit skärpt och han har insett att jag verkligen menar allvar.

Stå på dej!! För din och era barns skull
Och det är INTE ditt fel!!!

Det är INTE ditt fel,man är helt ansvarig för sina egna handlingar.Väldigt typiskt missbrukare att skylla ifrån sig, tro bara inte att DU kan få honom att ändra sig,det är bara slöseri med tid och energi.