MITT fel att han dricker??

Hej alla och tack för era svar. Jag vill berätta att han har erkänt för sju veckor sen och går nu på Antabus. Han tar också Seroxat, antidepressiv medicin, sen drygt två månader tillbaka. Och till er som säger att en missbrukare måste förstå att det är hans eget val att dricka: han säger att det är hans val, MEN att han får ångest av en massa orsaker och en av dessa är mitt beteende mot honom. Därför måste jag ändra mitt beteende för att han ska kunna fortsätta ett spritfritt och ångestfritt liv. Precis samma sak säger hans familj som bor 120 mil härifrån. Ska jag acceptera det påståendet/den anklagelsen? Han säger att om jag inte förstår detta så kommer jag alltid fortsätta leva i självförnekelse...

Du ska absolut inte acceptera det! Finns inget som ska kunna driva en annan person till att dricka! Det väljer han själv. Om han inte kan lära sig att tackla problem som normala personer så måste han ju lära sig det. Finns väl inget normalt i att supa ner sig så snart nått går en emot!!?

Hans föräldrar är också medberoende och skyddar sin son på detta sätt. Ta inte åt dig!

Se upp så att detta inte utvecklas till ett blandmissbruk! Iofs inte ditt problem men vad killen behöver är behandling... inte tabletter. Och ska han ha tabletter så ska det vara kombinerat med behandling. Detta är vad du ska kräva och inget annat.

Vad exakt är det du gör som ger honom ångest? Förmodligen att du ställer krav på honom...

Typiskt: Det jag gör är att vara läraren i vårt förhållande. Jag är bättre än honom på det mesta i hushållet och han klarar inte av att bli tillrättavisad. Han är ingen handy-man medan jag tillhör den praktiska skaran kvinnor.

Han säger ju själv att han själv väljer att dricka men att hans ångest ökas av bland annat mitt beteende. Kan man inte säga att det är sant alltså?

Enda felet du gör nog är att gå på skitsnacket.. alkoholister har hittat ordet "offer i vardagen "och "stackars mig" och "det är alla andras fel".. Vi resterande är nog bara fördumma att lyssna och tro på det..

Vet inte om jag kan se mig som medberoende i den bemärkelsen att jag vill skydda min sambo. Har aldrig varit sådär passionerat förälskad i honom. Mer attraherad av hans intellekt och hans goda rykte... Och så har vi så klart en del gemensamt, men alltför många värderingar skiljer sig åt.

Så nu när allt det här passerar revy pratar jag med så många han godkänner mig att prata med. Jag vill verkligen hänga ut honom. Samtidigt som jag inser att jag sitter fast för jag vill ju inte hänga ut mina barns far och ställa till det för dem. Vi är ju snart tvåbarnsföräldrar.

Har varit på toaletten och gråtit. Usch vilket elände.

Vad jag menar ovan är att jag tvivlar på min kärlek till honom. Man ska ju inte tycka om någon ibland, eller hur? Och det tar emot, oftast, när jag ska säga "jag älskar dig" till honom. Oftast säger han det först och jag känner att nu måste jag säga det. Säger jag inget så undrar han varför jag inte svarar detsamma och det känns alltid så krystat...

Fy så hemskt allt är. Jag kan inte ångra vår ettåring och den som ligger i magen för det måste ju finnas nån mening med att barnen faktiskt har blivit till!? Jag menar, hur många som helst blir ju inte gravida men vi har fått dessa underverk! Det är ju ändå något gott ur vår relation.

Jättebra att han äter antabus, men synd att han inte förstått att depression är en sjukdom som ingen kan klandras för. Ditt beteende har ingenting med hans depression eller missbruk att göra. Däremot kan han mycket väl ha tagit till flaskan för att dämpa sin ångest - men det har ju inte heller med dig att göra. Men, som flera skrivit tidigare, så är det ett typiskt missbruksbeteende att skylla på andra.

En sak i ditt sista inlägg skrämde mig - att han ska godkänna vilka du får prata med. Du är en vuxen människa och har rätt att prata med precis vem du vill. Jag föreslår att du kontaktar Alanon. Där kan du träffa andra i samma situation som du själv befinner dig i och få den back up du behöver.

Så han går på behandling men har inte erkänt för sig själv ännu???
Aj då...det kan skapa rejäja problem, ffa med att han tar ett återfall.
Men nu skiter vi i det....

Nä, inget av det han säger om/till dig stämmer.
Han är kvar i sin värld där det är synd om honom och han är ett offer som "måste" dricka.
Missbrukare gör vad de kan för att rättfärdiga sitt drickande. Även om det innebär att såra de som de älskar till den milda grad att vi lämnar dem.

När han säger så till dig så svarar du bara: Det är din uppfattning. Jag delar den inte. Din ångest som leder till att du dricker har inget med mitt beteende att göra.

Sen är det bra med det!!

TS:

en varm kram till dig som har en så svår situation. Nej, det är inte ditt fel att han dricker. Får han ångest av att han ser att du är en händig ansvarstagande kvinna så ska väl inte du dölja dessa bra sidor av dig? Han må vara svag och tar till spriten, men det betyder inte att du ska förringa dig själv så att du hamnar på samma nivå som han själv.

kram igen

Han gillar inte att jag pratar med andra eftersom han själv inte känner sig mogen för att avslöja sitt problem. Han vill inte bli uthängd för då är han rädd för att återgå till eländet. Han är inte tillräckligt stark för det än. Och så är det så skamfyllt med det här - det är inte alla som förstår utan dömer i stället. Och det förstår jag.

Jenny S skriver: När han säger så till dig så svarar du bara: Det är din uppfattning. Jag delar den inte. Din ångest som leder till att du dricker har inget med mitt beteende att göra.

Jag säger: Han svarar då att jag befinner mig i självförnekelse. Hans mor sa i går på telefon att jag har "blivit bättre" när vi talade om mitt sätt att klanka ner på honom. Mina föräldrar har alltid sagt att jag bör tona ner mig och så. Kanske har alla dessa rätt??? Jag börjar känna mig hjärntvättad och vet vare sig ut eller in längre!!