• Önskar och hoppas
    Äldre 21 Oct 21:10
    23344 visningar
    10 svar
    10
    23344

    Alla kan ju faktiskt inte få barn...

    Som så många andra får man höra kommentarer om sin barnlöshet. Själv har vi försökt i över tre år, tre misslyckande inseminationer och nu pågående IVF. Vi har valt att inte berätta för så många då vi känner att ingen förstår oss. Tack och lov att familjeliv finns!

    Jag är extra känslig nu med alla hormonförändringar så jag blir lätt ledsen. Men idag skulle vi ändå träffa svärmor. Hon pratade på om sitt barnbarn och alla andra hon kände som skulle ha smått. Jag orkade inte höra mer utan sa det och började sen gråta. Hon frågade såkklart hur det var fatt och efter mycket vånda berättade vi att vi kanske inte skulle kunna få barn. Då säger hon: Men alla kan ju faktiskt inte få barn. Ni har ju varandra. Hon frågade ingeting om behandlingar eller något annat. Hon ville berätta det för min mans brödrar. Då vi sa nej tyckte hon vi var egoistiska, hon hade svårt att behålla den informationen själv. Jag blir tokig!

    Nu känns allt mycket värre. Förstår ej var man ska få all ny kraft ifrån.

  • Svar på tråden Alla kan ju faktiskt inte få barn...
  • Äldre 22 Oct 11:28
    #1

    Hej!

    Jag förstår hur du känner dig! Min egna mamma är lite sån som din svärmor- hon menade på att jag och min sambo troligtvis INTE passade ihop (ja, vad gäller att kunna bli gravida) Hon fattar helt enkelt inte att jag har endometrios som i sin tur gör det hela svårare att bli gravid- ialla fall för mig.

    Jag har slutat prata med henne om det där och får ut min ilska/besvikelse osv hos en kurator- det är verkligen bra!!

    Säg ifrån om hon tjatar- hon måste ju respektera om ni inte vill att hon skall säga något till nån!! Jag hade blivit vansinnig!!

    Kram på dig/er!!!

  • memlis
    Äldre 22 Oct 11:30
    #2

    Usch! Tycker verkligen synd om dig!
    Jag är inte alls i samma situation som ni är men jag är/var trött på att höra många fråga om man inte ska "skaffa" barn snart. Folk förstår inte att det inte bara är att bestämma sig för att försöka få barn och så vips så funkar det!

    Jag önskar er all lycka!
    Kram

  • Maura
    Äldre 22 Oct 11:34
    #3

    Känner absolut igen mig. Min mamma verkar tro att endometrios är något jag själv hittat på alternativt något man får när man gjort "dåliga" saker. Jag har opererat bort 1 och en halv äggstock och båda mina äggledare och har naturligtvis lidit enormt av detta men aldrig kännt att jag kunnat diskutera det här med någon.

  • Bligli­n
    Äldre 23 Oct 14:44
    #4

    Jag förstår och håller med dig till 100 procent. Och det är en klen tröst eftersom jag inte har några råd att ge. Familjeliv är bra och vi kan trösta och stötta. Men när det känns som värst så spelar det ingen roll. I dag mår jag som vädret, och det formligen vräker ned regn i stora sprängfulla droppar. Jag har beräknad mens imorgon, gitter inte längre kalla det för beräknad ICKE mens då mensen kommit varje månad nu i 25 år, (är 36), och detta är vår 40:e månad av bebisförsök. (Sicket jubileum )

    Det enda man kan göra är att försöka låta bli att slösa energi på oförstående människor som din svärmor. (Hur i hela helvete kan hon tycka att NI är egoistiska som inte vill fläka ut era underliv för bröderna!?) Helt otroligt!

    Läste en artikel i Aftonbladet idag om ofrivillig barnlöshet men blev mest irriterad. OK att ämnet kanske är tabu till viss del, men INTE av skam som intervjupersonen i artikeln ville mena, utan av SORG. Jag skäms inte ett skvatt men jag orkar inte med andra människors kommentarer, var sig de är förstående eller oförstående. Jag orkar inte bli tyckt synd om. Jag orkar inte med frågor. Jag orkar inte med hyshande och menande blickar "där kommer den stackaren som inte kan få barn" "Huuur gåår deeeet fööör eeeer?". Nåja, jag kanske är överkänslig. Eller, jag ÄR överkänslig. Men jag är så less just nu och her sådan förskräcklig PMS som bara gör sorgen ännu värre över ännu en menstruation i antågande.

    Fy faaan vad jag tycker synd om mig själv. Och om dig "Önskar och hoppas" och "maura" och Dallas". Jag önskar ingen denna plåga. Varför är det så orättvist?

  • nollåt­tan
    Äldre 23 Oct 19:00
    #5

    Håller med! Jag tycker så himla synd om mig själv så att jag behöver itne ha en massa "tycka synd om" från omgivningen. Jag har efter viss vånda pratat med mina närmaste på jobbet (de visste redan men vi har inte pratat om det så öppet.) De har en schysst attityd tycker jag- de håller itne på och tycker synd om mig (jo det gör de förstås men håller itne på och daltar)däremot frågar de ofta hur det går för oss och hur mina besök har gått osv. Häromdagen vid fikat satt vi och garvade glatt om våra olika gynbesök!! Det var befriande!!! Till saken hör att de är 50+ och har alltså redan klarat av sitt så jag slipper småbarnssnack med dem. toppen!
    Men visst FAAAAN är livet bra orättvist ibland!!??!!

  • Z87
    Äldre 8 Sep 13:59
    #6

    har någon några tips om hur man gör när man är ett par och den ena (dvs jag) vill ha barn så mycket att det värker i varenda ben i kroppen och den andra (dvs min partner) är precis tvärtom och tycker att skaffa barn, det är en bestraffning för allt ont man gjort i sitt liv! :S vi älskar varandra och är på samma plan, vi har allt gemensamt och allting fungerar perfekt förutom barnfrågan, är det meningen att vi ska gå skilda vägar eller finns det någon kompromiss som jag inte vet om?

    //Z

  • Längta­nsBlåa­Blomma
    Äldre 29 Sep 12:35
    #7

    Dessa personer hade ju aldrig sagt till en cancersjuk "alla är ju inte friska, ni har ju varandra"..


    Jag är 25 år och kämpar mot PCO
  • Äldre 7 Nov 20:59
    #8

    Oj, kära du lider med dig. Sådana dumma kommentarer finns det gott om tyvärr. De verkar hoppa ur munnarna för att ha något att säga vissa tror till och med att det ska trösta på detta sätt. 
    Många styrkekramar från mig 

  • Äldre 22 Dec 21:30
    #9

    Tänk om folk som vill trösta skulle kunna säga " fy så jobbigt, finns det något jag kan göra för er?" istället för att komma med "slaaaappna aaaavvvv" eller annat idiotiskt.....då skulle man kanske orka berätta för fler. Vi skäms inte för att vi inte "lyckats få barn" utan det är som någon skrev, det är sorgen och bristen på förståelse från omgivningen.

  • Äldre 2 May 15:18
    #10

    Vi är där idag o vi väntar fortfarande på svar av utredningen. Vo har träffat vår läkare och så två gånger. Visst vi är berädda på att vi ev får adoptera. Inget emot, för när vi får barn aå kommer de alltid att vara älskad från första stund. Men det som en kvinna och som jag lider mest av är att få uppleva dessa månader. Att få ett positivt graviditetstest att få bli tjock, att få bära mitt barn, att få uppleva förlossningen. Allt detta missar man.

    Har tjejkvällar ibland och ja i slutet av kvällen så blir det prat om deras förlossningar deras upplevelse av hela graviditeten. JAG ORKAR INTE LYSSNA PÅ DET JÄMT...

    Kan inte ni lyssna på när jag ska berätta vår upplevelse. Att faktiskt ta den långa vägen..

Svar på tråden Alla kan ju faktiskt inte få barn...