Alla kan ju faktiskt inte få barn...

Som så många andra får man höra kommentarer om sin barnlöshet. Själv har vi försökt i över tre år, tre misslyckande inseminationer och nu pågående IVF. Vi har valt att inte berätta för så många då vi känner att ingen förstår oss. Tack och lov att familjeliv finns!

Jag är extra känslig nu med alla hormonförändringar så jag blir lätt ledsen. Men idag skulle vi ändå träffa svärmor. Hon pratade på om sitt barnbarn och alla andra hon kände som skulle ha smått. Jag orkade inte höra mer utan sa det och började sen gråta. Hon frågade såkklart hur det var fatt och efter mycket vånda berättade vi att vi kanske inte skulle kunna få barn. Då säger hon: Men alla kan ju faktiskt inte få barn. Ni har ju varandra. Hon frågade ingeting om behandlingar eller något annat. Hon ville berätta det för min mans brödrar. Då vi sa nej tyckte hon vi var egoistiska, hon hade svårt att behålla den informationen själv. Jag blir tokig!

Nu känns allt mycket värre. Förstår ej var man ska få all ny kraft ifrån.