Alla kan ju faktiskt inte få barn...

Jag förstår och håller med dig till 100 procent. Och det är en klen tröst eftersom jag inte har några råd att ge. Familjeliv är bra och vi kan trösta och stötta. Men när det känns som värst så spelar det ingen roll. I dag mår jag som vädret, och det formligen vräker ned regn i stora sprängfulla droppar. Jag har beräknad mens imorgon, gitter inte längre kalla det för beräknad ICKE mens då mensen kommit varje månad nu i 25 år, (är 36), och detta är vår 40:e månad av bebisförsök. (Sicket jubileum )

Det enda man kan göra är att försöka låta bli att slösa energi på oförstående människor som din svärmor. (Hur i hela helvete kan hon tycka att NI är egoistiska som inte vill fläka ut era underliv för bröderna!?) Helt otroligt!

Läste en artikel i Aftonbladet idag om ofrivillig barnlöshet men blev mest irriterad. OK att ämnet kanske är tabu till viss del, men INTE av skam som intervjupersonen i artikeln ville mena, utan av SORG. Jag skäms inte ett skvatt men jag orkar inte med andra människors kommentarer, var sig de är förstående eller oförstående. Jag orkar inte bli tyckt synd om. Jag orkar inte med frågor. Jag orkar inte med hyshande och menande blickar "där kommer den stackaren som inte kan få barn" "Huuur gåår deeeet fööör eeeer?". Nåja, jag kanske är överkänslig. Eller, jag ÄR överkänslig. Men jag är så less just nu och her sådan förskräcklig PMS som bara gör sorgen ännu värre över ännu en menstruation i antågande.

Fy faaan vad jag tycker synd om mig själv. Och om dig "Önskar och hoppas" och "maura" och Dallas". Jag önskar ingen denna plåga. Varför är det så orättvist?