Fått nog av sonen...

Undra om den bästa lösningen är att låta honom bo själv då? Jag tycker att han verkar alldeles för omogen att flytta till eget när han lever som du skriver Tråkigt att det blivit såhär... Jag hoppas verkligen att ni får hjälp att lösa era problem tillsammans! Din son behöver nog er vuxna ett bra tag till! Lycka till.

anlisa:
Det du beskriver låter som en ungdom som inte tar mycket ansvar och verkar omogen, men det verkar också som om han inte mår så bra.
Varför struntar han i skolan, trivs han inte?
Att låta denna grabb flytta själv tror jag inte är lösningen på problemet, hur skulle hans liv och dagar se ut då?
Ta kontakt med någon kurator så ni kan få hjälp att lösa situationen, jag tror inte att han klarar det själv genom att flytta ensam, då har du ju inte längre någon koll alls på honom.
Jag förstår att det är jättejobbigt att vara tonårsförälder, men det är jobbigt att vara tonåring också..
Lycka till!!

Låter snarare som om ni skulle behöva hjälp utifrån att lösa problemen med sonen. Att han skulle skaffa eget boende är som att bjuda in fler problem för honom,s peciellt om han är så omogen som han verkar.

Sen är man underhållsskyldig tills barnen är 21 om de bor hemma och studerar.
Jag flyttade hemifrån precis när jag fyllde 18, för då fick jag kontrollen av underhållet från pappa och mitt studiestöd (fick jag inte ut hela av mamma innan trots att hon krävde tat jag skulle fixa kläder och smink själv). Jag flyttade snarare för att min mamma var omogen och snedprioriterade allt ekonomiskt. Jobbade extra på helgerna och delade lägenhet med en kompis som var i ungefär samma sits som mig, men ja, nog kännde jag många gånger att det kunde gått illa med tanke på hur fritt fram allt var helt plötsligt, man kunde festa hur mycket man ville, röka hur mycket och vars man ville, dra hem vilket pack som helst.

Jag vill börja med att säga att jag förstår att det är jobbigt för dig men man får inte glömma att det är minst lika jobbigt att vara tonåring.

Nu utgår ju vi andra i tråden från det som du beskrivit.
Och jag tycker sóm andra att den bästa lösningen nog inte är att flytta för din son. Det är ett stort steg att flytta hemifrån och att göra det när man inte är mogen kommer blir jätte tufft.

Jag tror inte heller att hans brist på ansvar kommer att blir bättre, tvärtom kommer han få lättare att skita i skolan och sova hela dagarna, ingen mamma kommer ju att finnas där.

Och att sätta honom i ett boende som ska försörjas utav soc.. vilket intryck ger det? (En tanke..)

Kan det inte vara så att din son helt enkelt befinner sig i lite försenad (tonårsdvala)? Kanske måste du kämpa på ett tag till så kommer det att släppa se. För många blir ju gymnasiet en nystart. Är du säker på att han inte mår dåligt?

Jag har sett det på kompisar , när föräldrar släppt iväg fast de egentligen behövde sina föräldrar.
Tänk en gång till och ta hjälp! Det finns mycket bra hjälp för föräldrar att få.

Lycka till och all styrka till dig!

Tack så mycket för alla svar. Jag tror själv inte han skulle klara att bo för sig själv..men till slut får man nog, det känns inte som man orkar mer..
Jag hoppas verkligen vi kan få rätsida på detta. Kanske det bästa är att vänta ut honom, att han skall mogna..låta han lalla på men sen finnas där när han känner att vi behövs?..Ja jag vet varken ut eller in. Det är SÅÅÅÅ tråkigt att en så fin kille ska kasta bort så många möjligheter och chanser som trots allt funnits där. Jag hoppas innerligt att han vaknar snart.

jag vet inte riktigt vad jag ska skriva till dig men jag vill först och främst ge dig en styrkekram. *kramar om*

Jag tycker det låter som att din son inte själv vet riktigt vilket ben han ska stå på och att ni (du och maken) måste ta ett ordentligt snack med honom vad som gäller hemma hos er. Att så länge han bor hemma så gäller vissa saker. Okej om han är borta i 3 dagar men han måste höra av sig och tala om att han lever exempelvis. Skolan är ett måste för honom att sköta annars så missar han studiebidraget osv osv.

Förstår mycket väl att allt är jobbigt. Har själv haft en son med mycket problem i skolan och med sig själv men har nu fått rätsida på sitt liv. Han träffade en tjej förra sommaren som gjorde att han tror på sig själv igen och mår bra. (han är idag 18,5 år).

Men ge inte upp, försök att få er son att förstå att ni finns där i alla lägen för honom och att han är stor nog för eget liv under eget ansvar (med era regler).

Om du förstår hur jag menar, blev lite svamligt.

Kramar igen till dig.

v 21 med tvillingar

Va glad jag blir när du skriver nu, känns som om du kanske tänker lita annorlunda nu.

Rädda barnens föräldratelefon ska tydligen vara bra, har en bekant som genom dem fått mkt stöd. Det kan ju vara skönt att få prata av sig med någon utomstående.

Är helt 100 på att din son kommer vakna till snart, han verkar ha en super mamma och glöm inte att du inte är ensam och det är INTE fel att be om hjälp!

Kramar till dig!

anlisa: Jag tror faktiskt att det kan vara precis vad han behöver. Just nu kan han inte ta något ansvar alls, men om han flyttar hemifrån blir han tvungen. Jag har själv fem barn, en liten, två tonåringar och två över tonåren. Jag vet hur jobbigt det kan vara. Lycka till

Hejsan!
Usch, blir rädd när jag läser detta. påminner så mycket om hur jag var när jag bodde hemma hos min mor.. jag var rent ut sagt förjävlig.. slogs,hotade mamma, var full o allmänt elak.. men jag blev utslängd pga. att jag och mammas sambo inte gick ihop osv.. bodde hos olika kompisar under ett år.. till slut gick socialen in och fixade bostad och socialbidrag. nu efter snart fyra år så har jag flyttat ihop med min flickvän och väntar vårat första barn.. så oroa dig inte hur du än gör så kommer allt lösa sig..

Jag fick hjälp av soc när jag var 18år med eget boende pga att jag och min mamma då bråkade som fan...kom inte överens för fem öre..jag sa att för att jag och min mamma inte säga upp kontaklen så måste jag få hjälp med eget..och et fick jag..så länge jag fixade lägenheten själv..hyran och resten stod dom för..

så ni kan få hjälp!! stå på er bara!