En del kritiker har hävdat att medborgarlön är ett hot mot sysselsättningen. Denna invändning kan dock tillbakavisas eftersom medborgarlön faktiskt på flera sätt gynnar sysselsättningen. För det första stimuleras arbetsdelningen. För det andra blir det lättare (och mindre riskfyllt) att starta eget. För det tredje minimeras byråkratin (som kostar alla medborgare, inklusive företagare, tid och pengar). För det fjärde är medborgarlön betydligt bättre anpassat till arbetsmarknadens behov av flexibilitet samt till det faktum att alla inte längre har tillgång till fasta heltidsarbeten. För det femte blir det med medborgarlön lättare att omskola sig, vilket är något som i ökad utsträckning kommer att behövas i takt med att ekonomin och samhället förändras allt snabbare. För det sjätte anser vi att det i vilket fall som helst är möjligheter till produktivt deltagande som skall maximeras. Man kan arbeta och göra nytta på andra sätt än genom lönearbete.
En annan populär kritik är att det är en dålig reform för kvinnorna. Mot det kan man dock invända följande: 1) Medborgarlön kan ses som en ersättning för det obetalda arbetet i hemmen, som kvinnorna ännu utför merparten av. 2) Medborgarlön är bättre anpassat till deltidsarbete än dagens system (och således bättre utformat till många kvinnors arbetssituation). 3) Med medborgarlön behöver ingen fastna i en dålig relation pga. ekonomiskt beroende. 4) Både kvinnor och män får ökade möjligheter att välja hur de skall leva sina liv. Genom att leva snålt och jobba lite, eller genom att leva dyrt och jobba mer. 5) Att det är snudd på paternalism att inte anta att kvinnor, såväl som män, själva kan välja vilken grad av lönearbete, respektive hemarbete och annan aktivitet, som passar dem bäst.
Den ekonomiska kritiken handlar om att reformen är för dyr och att den därför kräver för höga skatter och/eller marginaleffekter, vilket man befarar leder till att människor i alltför stor utsträckning avstår från att arbeta. När det gäller medborgarlönens kostnad så anser vi för det första att varje förslag måste bedömas för sig. Den exakta nivån, utformningen, finansieringen, infasningen och legitimeringen spelar stor roll. Dessutom anser vi ? rent principiellt ? att man kan betrakta frågan om medborgarlönens kostnad på flera sätt. Som vi ser det är den egentliga kostnaden för att garantera alla en minsta inkomst (säg sex eller sju tusen per vuxen) endast vad det kostar att lyfta upp inkomsten hos alla dem vars nettoinkomst är under den nivån till just den nivån (minus besparingar i byråkrati mm). När det gäller marginaleffekter så är det visserligen så, i de flesta modeller, att dessa ökar för merparten av löntagarna med medborgarlön. Dock kompenseras detta dels genom att dagens bidragstagare (som idag har 100-procentiga marginaleffekter) får dem sänkta och dels genom att detta i sin tur bidrar till arbetsdelning. Det senare innebär att exkluderingen i samhället minskar och därmed också andra negativa bieffekter såsom social oro, sjukskrivningar etc.
Medborgarlön är således idé som av vissa ses som ett högerprojekt och av andra som ett vänsterprojekt. Vi ser att idén har såväl socialistiska som gröna och liberala komponenter. Att lågavlönade får ökat mod att förhandla om lön och anställningsvillkor är en socialistisk komponent. En grön komponent är att reformen öppnar upp för en diskussion om arbete och deltagande i en vidare mening än enbart som lönearbete. Liberala komponenter slutligen är att bidragsfällorna kan minskas liksom byråkratin.
