Hur "straffar" ni era barn?

Tina83; jovisst händer det att man ryter till, innan man kommer till själva konsekvenserna. Oftast för att få honom att "stanna upp" i sin handling och lugna ner sig genast, innan jag försöker prata honom till sans istället. Sedan, när jag börjar få hans uppmärksamhet, sänker jag rösten. Tycker inte det lönar sig att stå och skrika information till honom, det tar han inte till sig ändå.

Man skulle ju önska att man behöll lugnet i alla situationer men så duktig är inte jag.

Vi har använt mattan i hallen som en straffplats, när han inte gjort som han blivit tillsagd. Nu för tiden om det är en massa bråk så tar jag honom till mattan och där pratar jag om varför jag blivit arg och berättar hur jag vill att det ska vara och därefter lämnar vi stället tillsammans. Ibland är han arg och sur och då får han stanna kvar och komma när han känner sig redo, jag tvingar inte honom att stanna kvar.

Jag försöker att frångå hot, utan berättar varför jag blir arg på honom.

Försöker ta det lugnt så länge det går men det är inte alla tillfällen där jag är så pedagogisk som jag skulle vilja vara.

"allvarligt, är det aldrig nån som skriker år sina barn?

jag brukar örklara lugtn o fint först, lysnar han ej då, så brukar det till salut bli skrik av det hela, tyvärr. "

Jo, tyvärr. Känner igen mig allt för väl... Tålamodet är väl inte vad man skulle önska sig alla dagar.

Jag kan skälla och ryta till och vara allmänt opedagogisk emellanåt.

Men jag tror inte att bestraffning är någon positiv uppfostringsmetod, använder inte time out eller skamvrå, tycer väldigt illa om sånt. Jag försöker att bara säga nej och sätta gränser utan att kränka barnet. jesper Juul har skrivit mycket bar tips om gränssättning i sina böcker, tex i "Här är jag, vem är du?" och "livet i familjen". Men sen IRL så är jag ju inte alltid så konstruktiv som jag skulle vilja utan faller in i meningslöst skällande emellanåt.

Ordet straffa låter lite hemskt men du menar säkert inte som det låter. Jag använder hellre ordet konsekvens. Om barnet inte lyssnar efter en förklaring och en varning blir det en konsekvens. Bra om konsekvensen kan kopplas ihop med handlingen.

T.ex om barnet slänger kritor på golvet så får hon inte ha kritorna mera för en stund.

Innan men verkställer konsekvensen är det bra om man först talar om lugnt att man inte får göra så och varför. Händer det igen varnar man barnet om vad som kommer att hända. Tredje gången, bort med kritorna.

Många straffar barnen med att gå till sitt rum eller sitta i skamvrån men det tycker jag är fel eftersom man då inte kan göra en koppling till händelsen. Det blir bara ett missbruk av makt av den vuxne anser jag.

Lishon - Låter vettigt!!

Hur gör du om barnet slåss eller rivs? Hur ger man konsekvensen då?

Lioness

Ts

Ja det är inte alltid så lätt att hitta en konsekvens som kan kopplas ihop med handlingen. Kanske konsekvensen kan vara att mamma blir arg och så ser man så arg ut som möjligt. Vet att många barn struntar fullständigt i detta och bara skrattar åt det. En bra grej är att lyfta undan barnet till en annan avskild plats och tala bestämt med barnet och se väldigt arg ut.
Att ta barnet till en annan plats blir då en markering och man lämnar inte barnet ensamt utan man sitter med barnet och visar att det är allvar. När man sedan går tillbaka igen är allt bra men man kan varna barnet att om du rivs igen så sätter vi oss här och det blir väldigt tråkigt.

Viktigt att inte glömma att tala om för barnet varför man inte skall slåss och rivas. Även om inte barnet förstår det nu så kommer hon att göra det med stigande ålder om man fortsätter att tala om det gång på gång på gång.

Kastar joline kritor ger jag mig inte förrän hon plockat upp dem, det kan ta timmar men upp ska de. Leksaker som man inte leker med ska läggas undan innan massa nytt plockas fram, så länge man leker med dem och pular på så får hon ha allt överallt men sen ska det undan, enkel anledning, vi har hund... vill inte att hon biter sönder hennes leksaker och hon skulle aldrig ta dem från lådan eller från joline men ligger det¨på golvet blir det liksom "legalt" att stjäla dem;) Joline vet hur man myser med hunden och klappar fint hon är 3 år men det kan hända att hon blir sur för att hon inte får öppna frysen och leka där, jag säger till och hon slår hunden, och då måste man ju säga att det inte är hundens fel och även om det vore det så får man ALDRIG slåss. Jag märker stor skillnad när andra barn är här, joline tar bara fram så mycket leksaker som hon behöver medans de barnen som aldrig behöver städa upp själva slänger ut alla leksakslådor direkt. Joline gillar att hjälpa till och det får hon göra precis så mycket som hon vill, och blir det gap och skrik så brukar jag börja viska, då måste hon sänka rösten och vara tyst för att höra vad mamma säger, hög koncentration ger uppmärksam lyssnare!

Attityde

Väldigt bra det där med att låta henne plocka upp förstås. Om hon tvingas plocka upp varje gång så gör hon det kanske inte fler gånger. Eller så är det det hon vill för att få uppmärksamhet. Då kanske man kan låta henna plocka upp först och sedan ta bort kritorna.

Det är ju väldigt bra överhuvudtaget att se till att barnen städa efter sig när de leker och inte ta fram nåt nytt innan man städat. De kräver dock att man ser barnet hela tiden och har tålamod och tid att leva upp till detta. Bra iallafall!

Det där med att sänka sin röst när barnet blir högljutt är super. Det använder jag mig av på jobbet. Jobbar med en stor grupp förskolebarn som kan vara stimmiga och högljudda. För att få deras uppmärksamhet går jag inte in och försöker överrösta dem, det blir bara värre då. Jag sätter mig och börjar att prata med låg röst. Efter en stund har alla tystnat för att kuna höra vad jag säger. Supersmart och dessutom sparar man rösten.

Jag tycker att man främst måste fråga sig "behöver barn straff?"
Varför i så fall? Är det till för att den vuxne ska visa sin makt? Blir det en maktkamp där den vuxne till varje pris måste vinna? Fundera igenom varför barn beter sig som de gör och varför ni vuxna beter er som ni gör!

En del byter namn på det för att slippa få dåligt samvete. Jag tycker inte straff och konsekvens är samma sak även om gränsen kan vara svår att dra.
En konsekvens ska vara kopplat till det som händer. Har man ritat på väggen får man se till att tvätta bort det. Kastar man något i golvet får man plocka upp, städa undan. Gick det sönder får man laga det eller kanske t.o.m. köpa nytt. Beror på vilken ålder det gäller men en konsekvens ska vara kopplat till händelsen. Om man inte går upp i tid så hinner man inte till dagis, det är en konsekvens, ett faktum. Lägger man sig inte i tid så hinner man inte läsa. Godis eller TV har inget med det att göra, för att dra ett drastiskt tydligt exempel.

Barn måste få visa alla sina känslor. Det är klart att de måste få bli arga! Varför är det så fult att vara arg?
Man få bli arg men man får inte slå på någon eller något som kan gå sönder! Då får man istället skaffa sig en slagkudde el.dyl. Vi hade en kudde i soffan som man får slå på så mycket man orkar...

Avvisning fungerar därför att det är den värsta känslan ett barn kan känna. Tänk på det! Att bli avvisad av sina föräldrar som är de man älskar allra mest känns också mest!
Avvisning i någon form (lämnar, skickar till rummet etc.) är alltså inte något bra straff om ni vill fortsätta ha en bra relation till era barn! Bort med skampålen. Tänk på vad det är för känslor ni vill ge era barn.

Barn behöver få testa gränser och vi vuxna ska vara vuxna nog att kunna sätta dem och kunna ha tålamod med denna nödvändiga del av våra barns liv. De behöver få träna "konflikthantering" (bråka med varandra) även om det retar oss vuxna till vansinne...

Många barn söker vuxnas uppmärksamhet genom dessa handlingar och då är det viktigt att låta dem få uppmärksamhet för det som fungerar bra istället. Då undviker man många konflikter. Inte genom att få höra "duktig" som blir en slags etikett och något eftersträvnadsvärt, mamma/pappa tycker om att jag är "duktig", utan för vad de är. Sätt ord på känslor och händelser!

Om vi nu återvänder till TS (känner att jag blommade ut alldeles för mycket) så måste en tvååring få ha sin "trotsålder". Det är bland de viktigaste utvecklingsåldrarna man har.
Sätt inte straff utan lyft ifrån. Visa tydligt. Föregå med gott exempel och
ett tips:
Ge en utmaning!

Detta tips fungerar oavsett ålder. Låt barnet få en utmaning, få lära sig något nytt, som det kan lägga sin energi på, så går inte så mycket energi åt till att bråka.
Tänk efter vad som kan vara en lämplig utmaning beroende på ålder. Det behöver inte vara något stort.

För en tvååring kan det handla om pussel, att lära sig klä på sig själv, cykla på trehjuling. tja, ni vet själv vad som är rätt för ert barn!

MBert

Du säger väldigt många bra och tänkvärda saker att tänka på. Jag tycker precis som du. Jag förkastar alla "moderna" nannymetoder med skamvrå där barnet lämnas ensam.