--Snälla mamma -
När Jonny dog, bodde min mamma i Spanien. Saknaden efter henne var alldeles förfärlig. Ödets kalla andedräkt hade svept fram och min styvfar hade varit me om en svår olyckshändelse dagarna innan. Han hade ramlat ner för en trappa och brutit benet på två ställen. Han satt hjälplös i en rullstol och hade benet gipsat ända upp till höften.
Därför var det totalt omöjligt för mamma att ta sig till mig..
Jag ville inte vara vuxen. Hade en längtan att få krypa upp i mammas knä, som jag gjorde när jag var barn och bara få vara alldeles liten. Mamma skulle ta bort allt det onda som hotade där ute och göra allt bra igen.
Detta var i Januari. Det skulle ta en lång tid innan mamma kom hem.
De kom hem i mitten av Juni. Vi gick tillsammans till Jonnys grav. Mamma kämpade mot sina tårar, när vi öppnade grinden till gravplatsen. Jag kände hur genomlessen mamma var. Jag kände mig bara tom tom invärtes. Det är typiskt mamma att försöka ”bespara” mig sina tårar. Jag hade sett det så många gånger förut.
Vi gick längst den krattade grusgången fram till första häcken på vänster sida. Där vek vi in och fem gravar från gången låg den. Vår sons och sonsons sista plats på jorden. Den hårda. Den kalla.
Min dåvarande man, hämtade marmor- urnan som mamma köpt innan graven var färdig. Han skulle diska den under kallvattenkranen vid gravvårdsplatsen. Mamma hade famnen full av liljor. Vi ställde oss framför stenen. Boken. Den som låg där vit och kall. En manifestation på att den mardrömmen jag hade var sann. Nu rann mammas tårar.
- Det skulle vara jag som ligger här, grät hon. Inte mitt barnbarn. Hon skakade i hela kroppen.
Jag la armen om henne. Kände mig bara tom och sprucken. Mamma var äntligen här och jag var trasig. Kunde inte längre prata om det som hänt. Jag kunde inte visa min mamma hur mycket jag hade gått sönder. Hon skulle bli ännu mer trasig då.
När vi åter satt i bilen, grät mamma högt. Jag satt i framsätet och stirrade tomt framför mig. Tårarna brände men jag orkade inte. Inte just då.
Jag har aldrig gråtit sorgens tårar, tillsammans med mamma. Kanske är det så, att vi inte ännu är färdiga för det. Det är för hemskt. Alldeles för hjärtskärande.---Åh.. snälla älskade mamma… gråt med mig! ---
Tankar i advent.
Pia
))