Hej
Är det nån fler än jag som lever i ett destruktivt förhållande?, eller levt i ett som ni har tagit er ut ur?. Och hur upptäckte ni att det var destruktivt, och hur tog ni er ur det om ni har gjort det?. Denna fråga är riktad både till män och kvinnor.
Boken finns bara på Engelska på den hemsidan..
Nu hittade jag den på Bokus, men boken verkar ju inte handla om när man själv är destruktiv, utan killen men lever med?
"Robin Norwood, amerikansk psykoterapeut, beskriver i sin bok det psykologiska mönster som gör att visa kvinnor tvångsmässigt söker sig till ¿ och envist håller fast vid ¿ män som på olika sätt gör dem illa"
Det handlar ju inte om att han gör mig illa, utan att jag är destruktiv??
Den ska finnas på svenska också, jag har den på svenska! Boken handlar om den "medberoende" personen som älskar en partner som inte älskar tillbaka på ett sunt sätt.
"Många kvinnor dras hela tiden in i olyckliga förhållanden med män. Sedan kämpar de för att få dessa dödsdömda förhållanden att fungera - genom att älska mannen ännu mer. Varför?"
Det är inledningen......
Anonym; ÄR du destruktiv?
Har du i så fall funderat på vad det beror på? Jag tror inte att destruktivitet är en "sinnestämning" utan ett symptom på något. Det är nog detta "Något" du bör fokusera på.
Vill du läsa böcker så läs om självkänsla, hur du bygger dig själv, hur du lär dig att uppskatta dig som du är o s v...
Anonym: I ditt fall är du destruktiv så som du uppfattar det.... Du menar att du förstör er relation eller?
Ja, jag är destruktiv ( 
) och vill och känner behov av att kontrollera min pojkvän dygnet runt! men jag har inga problem med min självkänsla! jag tycker att jag ser bra ut, är en bra människa osv..men ändå är jag destruktiv..och ja, de förstör!
Kanske borde söka professionell hjälp?
Jag tycker att just det där med störningar och ffa Borderline är väldigt intressant (eller hur man ska uttrycka det). För några år sedan träffade jag och min man en tjej som jag har förstått sedan led av Borderline. Hon var otroligt krävande i all sin ångest och svängningar i humöret, och behövde uppmärksamhet ungefär 24 timmar om dygnet.
Men det intressantaste var hur andra i vår närhet reagerade på henne. Vi var i princip hopträngda en grupp i en vecka, och var mycket hänvisade till varandra. Vissa personer i gruppen gjorde ett försök att hjälpa henne, men insåg att det blev övermäktigt och kände att de fick alla sina behov kvävda av henne, och sa därför ifrån. Men så fanns det några som kunde sitta i timtal och lyssna på henne, och hade väldigt svårt att säga ifrån när hon krävde att de skulle skippa saker som de ville göra, för att sitta med henne. Min analys av situationen är att det måste vara så att det fyller ett behov även hos dem, att sitta där i timtal och lyssna på henne. Annars skulle de säga ifrån.
Svårt det där, men väldigt intressant.
Efter att ha läst mycket i den här tråden så har jag bestämt mig för att skaffa lite hjälp utifrån..vad heter den man får hjälp ifrån? Psykolog? Kurator? Är det dyrt??