Hej
Är det nån fler än jag som lever i ett destruktivt förhållande?, eller levt i ett som ni har tagit er ut ur?. Och hur upptäckte ni att det var destruktivt, och hur tog ni er ur det om ni har gjort det?. Denna fråga är riktad både till män och kvinnor.
Anonym(varit där): Du verkar veta vad du snackar om, för jag tror att det är precis som du skriver.
Hehe...det är bara vad jag har läst mig till, i min desperation att få må bättre nån gång...... 
Men jag har aldrig kännt ett behov av den spoänning ni beskriver ovan och vill verkligen inte utsätta mig för den. Tvärt om så försvinner känslorna ju mer vi bråkar och jag ger upp lättare för var gång. Jag får nog inte de "kickarna" som ni beskriver.
Det bryter ner mig men jag tror inte att jag är ute efter "spänning". Tvärt om.
Varit där: Ska läsa boken du rekommenderade.
Hej!
Jag kom till insikt för ungefär ett år sedan att jag hela mitt liv anpassat mig för att bli omtyckt... Har alltid känt att jag inte riktigt hör hemma ngnstans och jag har aldrig förstått varför det varit så svårt att hitta "själsfränder" - men så insåg jag att det är ju för att jag inte följt min inre röst, utan alla andras runtomkring. Format mitt liv efter andras åsikter, så att det inte ska bli bråk och otrevligheter.
Till saken hör nu den att jag är gift & har två små barn och min man kan inte acceptera den förändring som jag känner att jag måste göra om jag ska kunna leva sann mot mig och mot min omgivning.
Vi är väldigt olika och jag har väl anpassat mig till hans värderingar om hur livet ska vara, fast jag egentligen inte alls tycker så - och det har han alltid vetat om.
Han tycker att, eftersom det är jag som förändrats så är det jag som har sönder relationen och inte ens när min mamma gick bort nu i okt kunde han acceptera att jag bearbetade sorgen bäst med min styvfar och bror och inte med honom. Han tror till och med att jag har ett förhållande men min styvfar - och så är definitivt inte fallet.
Mitt inre skriker NEJ, men så kommer skuldkänslorna - riva upp tillvaron för barnen, allt som hans familj kommer att få höra om mig o.s.v.... Jag orkar inte leva ett liv så som han vill, men jag har sådan ångest för jag känner mig som boven i allting...och jag har insett att han aldrig kommer förstå.
Råd någon?
Vad krävs för komponenter för att starta ett destruktivt förhålande?
Räcker det med att en person ahr ett enormt bekräftelsebehov ovh är osäker eller krävs det att båda skall ha någon form av "problem"?
Jag kan se min egen relation. Hon har bekräftelsebehov, låg självkänsla. Jag har hög tankeverksamhet och väldigt bra självförtroende överallt utom i just relationer. Den kombimnationen håller på att ha ihjäl oss båda två.
Håller med Gaidin! Finns inget spännande alls med att inte veta vad som händer härnäst, inte i ett förhållande där man inte vet vart man har varandra och inte alls känner sig trygg. Riktigt riktigt nedbrytande!
Man ska ha ett förhållande med någon där man kan känna 100% tillit.
Tyvärr ska det vara så otroligt svårt att finna pålitliga människor!! (förlåt lite OT där)
Vilsen.
Du gör en förändring inom dig själv och om inte han gillar det som kommer ut så är det ju faktiskt så att hans förutsättnignar har ändrats, den han lever med förändras.
Men kan det inte vara så att den som kommer ut är en bättre människa som trivs bättre med sig själv och då blir lättare att leva med?
Hur du än gör så måste du ju bejaka dina egna känslor och din egen person. Om det kostar din relation så kanske det är ett OK pris för att äntligen få börja leva?
Spelar det någon reoll vem som sabbar en relation? Varför hitta en syndabock? Situationen är som den är, du inser att du måste göra en förändring. Arbeta igenom den tillsammans så gott det går. Stäng inte ute honom. Men låt inte honom styra vart du skall gå, bara stödja. Älskar han dig så ger han dig en chans.
En sådan förändring som du pratar om tar säkerligen flera år att genomföra.
En destruktiv relation kan nog aldrig (utan någon hjälp utifrån) bli en konstruktiv sådan. Båda parter behöver terapeutisk hjälp för att, var för sig, se anledningen till att de valt varandra. Dock tror jag inte att loppet på något sätt är kört. Det behövs dock en hel del tid och ännu mer arbete med sig själv för att åstadkomma förändring. Och framför allt en vilja till förändring. Kram till er alla som sitter i en destruktiv relation. Sänder styrkekramar
mia och Gaidin: Det är bara vad jag har läst och det stämmer på många, men självklart inte på alla... NÅGOT gör ju att man stannar kvar, och vad är det? Om någon sårar och sviker en om och om igen, varför stannar man?
Om man inte har behovet av "spänningen"/lynnigheten hos den andre, vad håller en kvar? Att man älskar nån som inte älskar en tillbaka.....betyder inte det att man nedvärderar sig själv? Bara en hypotes...
Gaidin: Jag tror definitivt att båda måste ha ett "problem". Dom relationer jag har haft känner jag många väninnor som förundrats över och undrat; VARFÖR stannar du???? Så problemet fanns hos mig med: jag ACCEPTERADE hans beteende=byggde vidare på relationen.