SYLTFISK

Man vet att man är sugen på barn när man sitter hos grannen, och deras fyraåring bråkar och skriker, och det enda man kan tänka är "en sån vill jag ha".

Annars pratar vi alltid väldigt bra i bilen.

Är du en sån tråddödare?

Jag gillar egentligen inte att prata i sängen. Eller jo, prata går bra, men inte processa och bearbeta. Men det är ju oundvikligt.

Jag tror att vi pratar bra i bilen för att det finns något annat att koncentrera sig på, samtidigt som vi är helt utlämnade åt varandra. Och så behöver man inte titta på varandra, vilket kan underlätta ibland.

Det är inte bebisen som lockar mig. Faktiskt. Jag tycker att det är roligare med barn när de är lite äldre. Därmed inte sagt att det inte är underbart med bebisar.

Det är lugnt. Jag förstår att du har jobb att sköta.

Jag är rätt skeptisk nu för tiden. Jag råkade ut för en sån grej en gång. Det var ett forum och en mejlinglista där jag var ganska aktiv, och vi var några stycken som brukade "umgås". En av tjejerna hade lite problem - bodde hos sin mormor, hade problem med killen, lite sånt. Och vi engagerade oss. Hon var den yngsta bland oss, sexton år eller så. Efter ett år bodde hon kvar i huset, mormor hade blivit skjuten, killen hade friat med röda rosor och en diamantring och flyttat in. Bästa kompisen hade flyttat in och var gravid med tvillingar, och hennes kille stack efter att ha gjort alla möjliga taskiga grejor. Ja, du förstår. Saken skruvades upp mer och mer, och vi gav mer och mer. Tills någon insåg att det inte var på riktigt. Tjejen satt och hittade på alltihop. Man blir lite desillusionerad.

Ja, det är skönt att ligga i halvmörker och prata. Och det är skönt att bara kunna somna efteråt, om det har varit en tyngre konversation.

Tvååringar är döroliga. De jag har träffat i alla fall. Niomånaders är också ofta rätt lattjo. En liten bebis är väldigt söt, men äter mest, och sover och bajsar.

Ja, jag är fortfarande vaken. Jag sitter och jobbar. Jag får så lite gjort på morgnarna, så jag har bestämt mig för att sova lite längre, jobba på eftermiddagarna, och sen fortsätta när min fru går och lägger sig. Inte idealiskt, men vi ska prova fram till semestern.

Ibland vill man ju bli lurad. Man tror inte att folk luras, man gillar att känna sig behövd, och man blir så känslomässigt engagerad att man inte riktigt tänker efter.

Ja, jag har alltid varit sån. Nu börjar jag dock bli morgonmänniska. Jag vet inte. Ingenting stämmer riktigt, men... Det är trist att inte sova ihop, så efter semestern återgår jag nog. Eller försöker hitta en medelväg - typ att få lite gjort på förmiddagen så att kvälls-/nattjobb kan begränsas lite.

Jag tror att det där med att känna sig behövd är en väldigt stark drivkraft.

Jag föredrar förstås att vara vaken tillsammans, men det märks att det är något som saknas när man inte sover ihop. Jag borde ta mig i kragen, bli mer strukturerad och jobba snabbare och ordentligare, men det är så svårt.

Jag har ju gått upp med henne på morgnarna, vid sex, och satt mig och börjat jobba. Vansinne, egentligen, om jag kan få sova till nio och ändå hinner få färdigt.

Nej, det är jättesvårt. Och det är svårt att lära sig att vara strukturerad när man inte är det. Och det är svårt att låta bli att hänga här.

Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig. Tack så mycket för pratstunden!

Bebismässa låter superroligt!

Frila:

Jag hänger med. Det är väldigt tekniskt, men väldigt intressant. Och vad situationen kräver.

Vi hade en trevlig midsommar med grannarna, men längtar nu vansinnigt efter semester och Harry Potter. Bebisdiskussionerna går framåt.

Jag hade slagit till direkt, Thulan!

Jag saknar inte alls stan så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Tvärtom tycker jag det är skönt att slippa. Man måste ha bil, förstås, och det är ju en nackdel, men annars är det bara fördelar.

Vår midsommar var trevlig, barnvis. En treåring, en sexåring och en nioåring. Vi fick förstås den väntade barnfrågan, men hann inte svara innan frågarens mobil ringde. Skönt.