härskartekniker i hemmet ngn? (långt)

snowy: Jag kan säkert må dåligt i alla förhållanden om jag inte benar upp detta.

jag kände ju redan nu bara efter ett lugnt samtal med min sambo om detta att han svängde från att vara nedtryckande till att vara bra för mig. Han peppade mig och lyssnade på mig hur jag uipplever saker och ting. Saker som känns jobbiga för mig p.g.a. "adhd".... vi försökte diskutera eventuella lösningar, jag kände att han vill mitt bästa. Det har jag inte känt på mycket mycket länge. Det är som att jag fått ett verktyg till att låsa upp ett lås jag ej begripit mig på under en mycket lång tid. Jag har på 2 dagar lärt känna mig själv nästan från början. Se på mig själv med helt andra ögon. Jag gav lite och jag fick lite.

menar det att om man kan sluta ödsla energi på att grubbla på varför saker och ting är som det är, och istället direkt man känner igen en symptomsituation vet vad det är. Då lägger man inte så mycket energi på det.

Varför ge upp nu då vi har kommit någonting mycket viktigt på spåret. Vi har bägge två hittat saker hos den andre att jobba på. Varför ge upp då det börjar bli spännande. Såhär nära att få bli lycklig vet jag inte om jag har varit förut. Detta kan göra en stooor skillnad. Varför ge upp? Vi har ju dessutom barn ihop. Bara en sådan sak är väl värd att kämpa till det sista för? Eller?

går man in i ett förhållande med tanken, "tills nöden skiljer oss åt" eller "tills döden skiljer oss åt"?

OK. det låter ju bra! glad för din skull och vill inte göra dig ledsen, men sådant har en tendens att vända och bli likadant efter någon vecka eller månad...
Har han varit nedtryckande och manipulativ så länge varför skulle han ändra sig nu? Jag kan förstå att det är svårt att göra slut och säger inte att det är det bästa för er för jag känner er inte och har inte ens orkat läsa hela tråden. Jag rycker allt verkar helt vrickat bara...

Kul ändå att ni lärt er prata efter två år...

Snowy: hurvida det kommer att fungera mellan oss eller inte har jag ingen vetenskap om. Så länge vi känner ett lugn som ikväll så känns det bra. Sen vet inte jag om det blir någon förändring i kraven han ställt på mig. Krav som för mig är helt orimliga, just därför att jag gör saker på ett annat sätt, å jag tänker på ett annat sätt. Vi vet inte om han heller är en person som har tålamod till detta. Vi vet ingenting förutoom att vi går håller på att gå in i en ny fas då vi kan se på varandra utifrån den andres ögon mycket bättre, och skapa en förståelse. Det kan mycket väl vara så att allt blir som vanligt ganska fort igen, men för min del så skall jag göra allt jag kan för att jobba på mina nackdelar. det är ju ett intresse från min sida, oavsett om jag är tillsammans med mitt barns pappa eller inte.

VA? de krav han ställer på DIG? *fnys* är det inte du som ska ställa lite krav på honom? han verkar ju ha tryckt ner dig totalt, om det är som du skriver i första inlägget!

snowy: När man blir vuxen är det normalt att folk ställer krav på en. Det jag blev ledsen på när det gäller min sambo var krav som att babyn inte skulle få fläckar på kläderna då jag matade henne, eller det var saker som att jag inte ska tappa saker i golvet. Sådana saker anser jag att jag måste få göra, då det är jag. Jag är en slarvmaja, och det är inget han skall bli arg på, så länge det inte drabbar honom. jag kan städa efter mig själv ju.

Det som drabbar honom däremot, att jag t.ex. inte plockar undan tallriken trots att han bett mig göra det 2 ggr, då han vill ha fint här hemma. Det är ju inget problem för en vanlig person. Det blir inte jobbigt och det är någontings om folk ska kunna förvänta sig av en. Vuxenkrav.
Det kan även handla om det sociala spelet. Man avslöjar inte sitt privatliv. Även det är ett krav man ska kunna ställa på en vanlig vuxen person. Min sambo menar denna typen av krav.

Det jag skrev om i början med härskarteknikerna är andra saker. Saker som att jag har otur ofta. Att han måste ta mig för den jag är. Han kan inte bli arg på mig och hålla på sucka och förlöjliga mig då jag t.ex. tappar en barnmatsburk i golvet, för det är mycket fult.

Förstår du skillnaden?

och vist ställer jag krav på honom. Han kan inte hålla på att beté sig sådär mot mig, han vet lika bra som jag att jag mår så dåligt av det att jag kommer att sticka då. Inget snack om saken. Dessutom tycker jag att jag kan ställa sådana krav på honom för våran dotters skull. Det bästa man kan ge sin dotter är ett gott självförtroende. Ett gott självförtroende kommer hon aldrig att få tillsammans med sin pappa om han tänkte behandla henne likadant då hon är i tonåren och blir som en utmaning för tålamodet. Sen kan ju även våran dotter ha ADHD. Det vet man ju inte. Men det är högst viktigt att han kan lägga av med dessa härskarmetoder i den omfattningen, annars är jag rädd att våran dotter tar skada.

Så vist är det krav jag skall ställa på honom.

God morgon TS,

Skönt att höra ifrån dig! Jag blev i ärlighetens namn riktigt skakad av din sambos långa utlägg. Blir däremot mycket lättad nu då jag får känslan av att tråden (även om vi som svarat - undertecknad inkluderad!!) emellanåt har skrivit om din sambo på ett sätt som säkerligen har känts sårande och oinsatt för din sambo. Men vi har haft din sida och dina kommentarer att utgå ifrån i våra svar. Och det är ju så att det man i ett forum kan uttala sig om är det som står skrivet! Sen är det väl också (i ärlighetens namn!) lätt att segla iväg på sina känslor när man svarar på inlägg. Och någonstans kanske det var bra att folk reagerade kraftigt - för då fick du ju också en kraftig reaktion från din sambo - och iom att ni verkar ha kunnat "ta" den så tycker jag att det måste finnas stort hopp och sannolikhet att ni kan ta er an resten av era problem.

Så då har kanske din tråd ändå blivit början på något gott. Jag känner en svag känsla av det i det du skriver. Han har inte valt att lämna dig, utan är  öppen för att ni ska gå vidare och få stöd och "verktyg" (jag tycker inte om det ordet egentligen - men men) att arbeta med. Iom att ni båda tycker illa om att vi (undertecknad inkluderad) tyckt och ansett att din sambo "diagnostiserat" dig, så får jag be om ursäkt att jag gjort det, men samtidigt tycker jag på ett sätt att det är det han har gjort. Och det är inget direkt fel i att göra det. Det som (jag utifrån vad jag läst tyckt) varit fel har varit när/hur han har tagit upp de tankarna med dig. Men om ni nu kan gå vidare och se till att få stöd och hjälp så har ju även hans (måhända klumpiga) "diagnoser" ha varit av godo.

Hur som helst. Jag blev glad och lättad när jag läste dina inlägg. Och hoppas på att du trots kaoset du måste ha genomlevt de senaste dygnet har ett stort och gott hopp om er gemensamma framtid! Utan att förglömma det du skriver i inlägget här ovan (nr 57)!!

Jag kan också förstå att sambon blev upprörd och skrev som han skrev. Att han då förhastade sig och skrev att han skulle lämna henne var kanske inte så konstigt. Han kände sig nog uthängd (även om TS är anonym) och dissekerad av effellare.

TS: hoppas att ni får ordning på era relationsproblem och att du får en diagnos och stöd, om det är det du behöver.

(flyttar)

Det spelar ingen roll vad ni har för problem eller vem som gör vad mot vem. Din sambo har uppenbarligen de här känslorna och de är sanna och påtagliga för henne, det är det som spelar roll. Om det nu är så att hon har ADHD (och du läst mer än några artiklar) så borde du också förstå detta. Att leva med någon som har någon form av problem ställer krav på den "friske". Pallar man inte det så får man gå vidare istället för att spä på det hela.

TS: Det ÄR jättejobbigt att leva med någon som mår dåligt och/eller inte fungerar riktigt. Det finns dock ingen anledning för dig att be om ursäkt för din existens eller dina eventuella problem. Jag har själv en svår psykisk sjukdom och min man får ofta ta huvudansvar för både barn och hem och myndighetskontakter. Han förstår att jag inte jävlas, och han är på det klara med varför jag är och beter mig som jag gör. Vi arbetar tillsammans för att få en fungerande vardag, men det är inte alltid lätt. Jag skulle aldrig komma på tanken att be om ursäkt för att jag är sjuk! Han har valt mig, är medveten om problemen och vi jobbar tillsammans.

Är det bara jag som undrar över hur det kommer sig att de nu kan prata med varandra? Jag tycker att det är lite läskigt att se den totala förändringen hos ts!*orolig* Det känns inte som att det är riktigt som det ska, det är känslan jag har...

Snälla ts, om du läser det här...kan du hälsa till din karl, att han ska komma ihåg att den enda man kan ändra på är sig SJÄLV!!!

Det verkar som att han har väl stora krav på dig om man tänker på att ni misstänker att du har ADHD, eller liknande. Vet HAN hur HAN ska göra för att underlätta för dig, eller handlar allt om att du ska bli en "bättre" människa genom att få en diagnos? Jag tror inte att det är så enkelt som att allt löser sig genom en diagnos. Det kan vara en förklaring till varför det är som det är, men det kommer inte bli så mycket annorlunda än det varit tidigare. Kan han ta det?!?*tvivlar*

Hoppsan:
Jag vet inte om han kan ta att jag är som jag är. Vi vet inte någon utav oss om han har det tålamod som behövs. Om han klarar av att prata med mig på ett lugnande sätt och ha den lugnande påverkan på mig som jag förmodligen behöver.

Du har helt rätt i att den enda man kan ändra på är sig själv. Det är det jag tänker göra. jag känner igen mig själv så vansinnigt i detta med adhd. Inte inbillning, då jag dessutom kollat på det tidigare.

Man kan inte heller ändra på andra mer än att göra dem medvetna om att man har vissa problem. Någonting som jag ser som en skylldighet om man lever med varandra. Man skall hjälpa varandra att bli "bättre" personer. Man skall hjälpa varandra att må bra i sig själv.
Precis som han upplyste mig om adhd så upplyste jag honom om härskarteknikerna och hur ont det gör att bli utsatt för dem. Sedan är det upp till var och en utav oss att göra vad som känns bäst med den informationen. Förändra sig eller vara sitt gamla vanliga.

Att jag får en diagnos innebär ju att jag kan få hjälp. Min sambo kan bli mer insatt i hur jag fungerar. Han är nog fullt medveten om att det krävs en hel del styrka och tålamod från honom. Hittills har han ju klarat av mig i 2 år, och bara det är ju starkt. det kan ju inte bli VÄRRE, bara bättre. Men det kan också bli som många skriver här, att det inte blir någon skillnad. beror ju på hur mycket ork vi har.

Jag vill också poängtera att det alltid måste vara så att man delar på ansvaret för att en relation ska fungera. Även om den ena parten har jobbiga egenskaper, gör inte det att den andre kan sätta sig till ro och vänta på att den jobbiga ska skärpa till sig!